| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JUNKER juŋ4ker, i bet. 1—4 m., i bet. 5 r. l. m.; best. -n (VgFmT II. 8—9: 187 (1646) osv.) ((†) junkeren RP 7: 564 (1639: saltjonkerens), Säfström Banquer. X 1 a (1753)); pl. junkrar (Gustaf II Adolf 92 (1620) osv.) ((†) = (Carl IX Cal. 81 (1592)); junkrer RP 6: 525 (1636: Hoffjunkrer); -s HH XIII. 1: 241 (1566); pl. best. -erne RP 6: 19 (1636: Hoffjunckerne)); l. JUNKARE (utom i Finl. i bet. 1 e β, 3 numera bl. ss. senare led i ssgr ~juŋ2–kare), m.; best. -en, äv. -n; pl. = (OPetri 1Post. 64 a (1528)) ((†) -arar AJGothus ThesEp. 3: 81 (1619); -aren BtFinlH 3: 247 (1549); pl. best. -erenar EkenäsDomb. 1: 237 (1658)).
1) (i fråga om ä. förh., numera i sht hist. l. arkaiserande; jfr dock e β, g) ung adelsman, ung ädling; eg., i fråga om medeltida förh., om ung adelsman som ännu icke blivit riddare; sedermera om ung adelsman l. ung förnäm man i allm.; äv.: (ung) prins, ung furste; äv.: adelsman l. förnäm man i allm. (utan avseende på ålder). OPetri Tb. 49 (1525; uppl. 1929). E(ders) Wälb(orenhets) Hiertans elskelige käre man och kärkomne liffsarffuingar the vnge Iunkare och Iungfrwr. Balck Es. Förspr. 8 a (1603). Wijdare käre Jungker bekom iag eder schriffuelse så lydanndis (osv.). Rääf Ydre 3: 153 (i handl. fr. 1604; i skrivelse till Arvid Drake). Past(or) säger, att jönckaren (dvs. ryttmästare Brunno) hade hafft affwund till honom, att (osv.). ConsEcclAboP 142 (1658). Carelius Hönsg. 11 (1751). Du har låtit honom uppvexa bland adelige junkare. Topelius Fält. 1: 137 (1853). (Riddaren) åtföljes af sin son, en tjuguårig junker, en munter och förälskad fyr. Björkman Chaucer 107 (1906). jfr: Den unge ädlingen (under medeltiden) kallades först småsven, därefter väpnare eller junker, och slutligen kunde han efter något aflagdt mandomsprof af konungen utnämnas till riddare. Larsson SvHFolksk. 23 (1898). — jfr SMÅ-JUNKER, STOCK-JUNKARE. — särsk.
a) (†) i tilltal, föregånget av pron. min resp. mina. Then Edle och Wälbördige N. til Rothberg, Min gunstige Junckare. AJGothus ThesEp. 2: 69 (1619). Dens. ThesArithm. A 2 a (1621).
b) ss. titel framför personnamn. Edelig herre Ionker Iohan grewe van dher Höge. G1R 1: 264 (1524). Ther (dvs. i Sthm) slogh han (dvs. konung Magnus) sin son junkar Birger til riddare. OPetri Kr. 93 (c. 1540). Kong Cristierns capitenare i Stocholm, Junckar Henrick Slaghöök och Gorius Hålst. Svart G1 47 (1561). Min Discipel junckar Hendrick Ekestubbe. Gyllenius Diar. 229 (c. 1660). Heidenstam Folkung. 2: 17 (1907). — särsk. (numera bl. ngn gg arkaiserande) skämts., framför fingerade personnamn; stundom med anslutning till 3. Min kära junker nobis. CIHallman 154 (1776; i tilltal till en latinkunnig person). Kanhända på vårt tal står du och lyss? / .. Ha, Junker räf, då ska vi dig ej släppa! Jolin UHansDr 108 (1860). En junker Benlös! Lundegård DrMarg. 1: 108 (1905). särsk. i uttr. junker släns, se SLÄNS.
c) (†) titel för person tillhörande den lägre adeln. Jagh sadhe tu skalt migh Junkar ey kalla / När iagh är en frijherre medh allo. Rondeletius 51 (1614). Verelius 142 (1681). jfr: Kalla mej Juncker, din lymmel. Gyllenborg Sprätth. 67 (1737; yttrat av en gammaldags adlig ungkarl från landet som icke ville tituleras ”herre”).
Anm. till 1 a, b, c. Ordet synes från o. med 1700-talets början hava upphört att begagnas ss. titel; jfr språkprovet från 1737 under c; jfr äv.: Skulle man nu kalla then armesta adels lilla son, junckar, woro thet en olidelig wahnähra. Swedberg Schibb. 368 (1716). Jfr Hellquist Namn 82 (1918).
d) († utom i vissa ssgr) ung adelsman tillhörande uppvaktningen vid furstes (l. annan stormans) hov. Jag kom uthi förmaket ther folcket och Junckrarne sutto. Gustaf II Adolf 92 (1620). Hans Junkare knåpade sig i tid derifrån (då prinsen överfölls). Weise 1: 151 (1769). Sjelfva Jöran Persson .. (rådde): att Konungen toge sig till vara för pratet som höllts af en del Hofherrar och Junkare. HSH 3: 56 (c. 1800). MeddSlöjdF 1887, s. 28. — jfr HOV-, JAKT-, KAMMAR-JUNKARE, SKÄNK-JUNKER.
e) om (adlig) krigare.
α) (†) om adlig krigare i allm. The Holster med monga andra Tydzska junkare, fingo i pant för theras soldh, mong land och slott ther i rikit (dvs. i Danmark). OPetri Kr. 123 (c. 1540). HSH 12: 125 (1599).
β) om person (eg. adelsman) som trädt i krigstjänst för att bliva officer, officersaspirant; numera bl. (i fråga om ä. förh.) om elev vid militärlärovärk i Finland l. Ryssland. Han (blev) år 1823 .. junker vid Kronprinsens husarregemente. SDS 1896, nr 203, s. 2. Som junkare i Ryssland hade man ej så stora skyldigheter mot uniformen (som i Hfors). Tavaststjerna Patriot 77 (1896). Söderhjelm Runebg 2: 14 (1906).
g) [efter motsv. anv. i t.] (fullt br.) hist. (urspr. hånfull) benämning på medlem av ett reaktionärt adelsparti i Tyskland efter 1848, huvudsakligen bestående av adliga godsägare i östra Tyskland; äv. i utvidgad anv., i fråga om liknande politiska partier i andra länder; särsk., i fråga om sv. förh., om medlem av en krets av yngre, oppositionellt konservativa adelsmän på 1850-talet. Mig förefaller det, som vore det junkrarnes plan att äta ut honom (dvs. justitiestatsministern Günther). JGRichert (1857) hos Warburg Richert 2: 357. Hvarken lorder eller junkrar råda där (dvs. i Sverge, Norge o. Danmark). Verd. 1883, s. 181. I junkrarnas Kreuzzeitung och socialdemokraternas Vorwärts besitter Berlin två ledande partiorgan. Sylwan ModPress. 133 (1906). Han (dvs. kronprins Karl, sedermera Karl XV) omgaf sig med en krets af unga adelsmän, de s. k. junkrarne. SvH IX. 2: 38 (1908). DN(A) 1933, nr 238, s. 9.
h) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) i uttr. som beteckna ngn ss. en (ung) sysslolös (o. övermodig) herreman, ss. en (ung) man som lever ett sysslolöst herremansliv o. d.; stundom närmande sig l. övergående i bet.: lätting, dagdrivare; äv.: sprätt. Ther for äre wij munkar och prester wordne, allena ath wij måghe leffua som junkare och intit arbeta. OPetri 1Post. 134 a (1528). Hålt tin tienare til arbete, så haffuer tu roo för honom, later tu honom gå fåfeng, så wil han wara en Iunkar. Syr. 33: 26 (Bib. 1541). (Föräldrar skola) Ingalunda tilstädia them (dvs. sina barn) wara junkare i förtid; vtan hålla them til sådana sydzlor som i huset förewiska. Swedberg SabbRo 624 (1697, 1710). Wahrman (1814). — jfr KVINNO-, PUDER-, PURPUR-, SPRÄTT-JUNKER. — särsk. i uttr. spela junker, spela herre; spatsera junker, gå sysslolös. Rudbeckius Horn D 3 a (1618). Män de, som borgarebarn äre, de vele spela junckrar, och .. så förgöra de hvadh deres föräldrar ega. RP 9: 187 (1642).
2) (†) om förnäm herre i förh. till tjänarna l. de underlydande, husbonde; äv. bildl. The resige knecter, .. hvilke .. sig förtröste och höre lathe, lige som the hade theris egne herrer ock junkere, them the tiänte. RA I. 1: 280 (1540). Ii dagh haver Lukas Bhomgardens tiennare varitt hos migh, och upå sin junkers vegnar begeratt, att (osv.). OxBr. 6: 27 (1628). Borg Luther 1: 71 (1753; bildl.).
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] ss. skämtsam l. nedsättande benämning: ”gynnare” (se d. o. 2), ”gök” (se GÖK, sbst.1 7), slyngel; numera nästan bl. (vard., med ngt ålderdomlig prägel, föga br.) i uttr. gunstig junkern, ”gunstig herrn” (se GUNSTIG 1 a δ). Modhren kallar sin son Iunkar när hon wreedh är. GlJer. 11: 15 (Bib. 1541). Dalin Vitt. II. 5: 57 (1738). För mera beqvämlighet och anseende, hade hon också tagit en betient: densamma Junckeren var det, som tillagade mig et äfventyr, hvilket ännu uprör all min galla. Säfström Banquer. X 1 a (1753). Jag begriper ej hvar den junkaren (dvs. K. O. Bökman) lämnat Brors (dvs. Calonius’) paket; skal dock ännu spana derefter. Porthan BrefCalonius 413 (1797). Har du redan råkat Matts i dag? .. Gunstig junkern brukar annars sofva tills den här tiden och väl längre. Almqvist TreFr. 1: 13 (1842). Topelius Fält. 2: 32 (1856). SvD(A) 1932, nr 334, s. 8.
4) (†) spelt. i brädspel: jan.
5) (†) i pl., benämning på växten Orchis maculata Lin., fläckigt nyckelblomster. Dybeck Runa 1845, s. 3 (fr. Dalsl.).
1) om åsikter (i sht politiska) o. väsen som utmärka en (härskande) adlig godsägarklass; äv.: politiskt herravälde som utövas av l. tillhör en sådan klass; i sht i fråga om tyska förh. Det preussiska junkerdömet. VRydberg i GHT 1870, nr 254, s. 3. En öfvertygad liberal och fiende till allt, hvad den tiden (dvs. 1800-talets midt) inneslöt under begreppet ”junkerdöme”. SvD 1912, nr 244, s. 6. Ett nederlag för det preussiska junkerdömet, det är en fråga om liv och död. SocDem. 1914, nr 218, s. 3; jfr 2.
2) konkretare, närmande sig bet.: (härskande) adlig godsägarklass. Bettinas make, den manlige och kraftfulle poeten och godsägaren, en ståtlig typ för preussiskt junkerdöme. Böök 1Ess. 46 (1913). —
(1 h) -FORA. (junkare-) (†) i pl., eg. om beteende l. sätt att kläda sig o. d. som är utmärkande för en ”junker”, snobberi; konkret, om kläder o. d. som bäras av en ”junker”; jfr FORA, sbst.2 Regarns strumpor och skiortekragar store / Och andre sådane Junkare fore / Som .. mycket upkomne äre. LHelsing (1603) hos OMartini Läk. 21. —
(1 g) -PARTI(ET). hist. i fråga om t. förh., benämning på ett efter 1848 i Preussen bildat parti av adliga godsägare, huvudsakligen från östra Tyskland, vilket företrädde en reaktionär åskådning vari urspr. patriarkaliskt feodala idéer dominerade; äv. i utvidgad anv., om likartade partier i andra länder, särsk. om den konservativa riddarhusfraktionen i Sv. vid 1800-talets midt. En allians mellan preussiska junkerpartiet och de konservativa i Danmark. AB 1865, nr 222, s. 3. De Geer Minn. 1: 156 (1892; i fråga om sv. förh. åren 1856—57). Det engelska junkerpartiet. Silberer EngStatsmän 193 (1917; i fråga om förh. 1911). —
(1 e β) -SKOLA, r. l. f. (junkar- 1887—1907. junker- 1884—1929) (i fråga om ä. finska o. ryska förh.) utbildningsanstalt för blivande officerare. NF 7: 1448 (1884). Ahrenberg Hem. 98 (1887). KalSvFolkskV 1907, s. 72. 3NF 10: 1271 (1929). —
(1) -ÅR. (junkar-) (†) i pl.: år under vilka ngn är en ung nerre, (en nerremans) unga år. Swedberg SabbRo 135 (1704, 1710).
JUNKERERA l. JUNKRERA, v., -ing (Hof Underr. 37 (1766), Weste (1807)). (junckarera 1723. jun(c)kerera 1620—1838. junkrera 1773—1865) [sv. dial. junkerera; jfr d. junkerere; efter t. junkerieren] (†) till 1 h: bete sig l. leva ss. en ”junker”; slå dank, leva i sus o. dus. ALaurentii Ciegler 218 (1620). Hübner Geogr. 176 (1738). Möller (1790; angivet ss. ”niedriges wort”). Helenius (1838). —
JUNKERLIG, adj.; adv. -en (†, JErici), -t. [jfr d. junkerlig, t. junkerlich]
1) (numera föga br.) till 1: som är kännetecknande för en (ung) adelsman. (Gustav Vasa) ladhe ther (dvs. i Dalarna) aff sine Junckerlighe Klädher .. och klädde sigh igen i Bondaklädher. Tegel G1 1: 10 (1622). Junkerliga förströelser. Backman Reuter Lifv. 1: 335 (1870); jfr JUNKER 1 f. särsk. (†) ss. adv.: övermodigt, spotskt. Junkare och swärmare, som både hålla sigh heligare, än som sielffue Euangelium är, och mächtigh Junckerligen och Gudeligen bespotta the arme predicanter och Christi trogne tienare. JErici Psalt. 184 a (1604).
2) hist. till 1 g. De gammal-konservative af både junkerlig, byråkratisk och klerikal färgskiftning. Forssell Stud. 2: 44 (1884, 1888; i fråga om t. förh.). Det junkerliga Preussen. Östergren (1929). —
JUNKERSKAP, n. [jfr d. junkerskab, t. junker(n)schaft]
2) (†) till 1 h, i uttr. gå på sitt junkerskap, gå sysslolös, slå dank. Schroderus Comenius 887 (1639). —
JUNKRA, v. [av t. junkern] (†) till 1 h, = JUNKERERA. De junkra förmycket här i Staden på källare och krogar. Dalin Arg. 1: 73 (1733, 1754).
Spalt J 281 band 13, 1934