| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FLAGGA flag3a2, r. l. f.; best. -an; l. FLAGG flag4, i bet. 1 o. 2 r. l. m. (m. Sahlstedt, Lundell; f. Weste, WoJ (1891)), i bet. 3 o. 4 m.; best. -en; pl. -or ((†) -er 2Saml. 9: 165 (1565), Gosselman SAmer. 1: 74 (1842)).
1) med vissa kännetecken (t. ex. olika färger l. figurer) av bestämd betydelse försett stycke tyg, i allm. av rektangulär form, fäst l. avsett att fästas, i allm. medelst upphissning, med ena kortsidan invid (översta delen av) en stång l., å fartyg, under en gaffel; användt i sht ss. beteckning för nationalitet, särsk. på fartyg l. fästning o. d., l. ss. prydnad vid festliga tillfällen l. för avgivande av meddelanden l., å (örlogs)fartyg, för att utmärka den kommenderandes grad; jfr BANER, FANA, STANDAR, STANDERT, VIMPEL. Svenska flaggan. Sverges flagga, den flagga som antagits ss. kännetecken på o. symbol för svensk nationalitet. Tretungad flagg(a), flagga som gm inskärningar i sin yttre kortsida delas i tre spetsiga flikar l. tungor; särsk. om den svenska örlogsflaggan. Kunglig flagg(a). Ett segelsällskaps, ett rederibolags flagg(a). Hissa flagg. Hissa flaggan i topp. Visa flagg l. sin flagg(a), om fartyg: gm hissande av nationalflaggan tillkännagiva sin nationalitet. (Segla l. fara o. d.) under svensk (främmande osv.) flagg(a), eg.: (segla osv.) med svensk (osv.) flagga ss. kännetecken på nationalitet; numera äv. i överförd anv., om fartyg: vara inregistrerad i svenska handelsflottan. Föra flagg(a), hava flagga hissad; föra l. hissa svensk flagg(a), använda svenska flaggan ss. nationalitetsbeteckning, segla under svensk flagg. LGestring (1565) i 2Saml. 9: 165. Flagga på itt Skep. Linc. (1640). Hafwer iagh .. vnder .. Caroli Gustavi .. Flagge, vthi twenne Slachtningar till Siösz fächtat. Kiöping Resa 135 (1667). Skepsfarten til Spanien och Portugal, hwilken .. (holländarna) in til then tijden vnder främmande Flaggor fortsatt hade. Brask Pufendorf Hist. 269 (1680). Flaggorne göras af flaggduk och hissas samt strykes på flaggstaken medelst flaggfallet. Dalman (1765). En Galeas (kom) seglande med flagg på Topp. Törngrenska målet 143 (1801). Svensk Skeppare må ej .. hissa utländsk Flagg. Branting Förf. 1: 416 (i handl. fr. 1804). Flaggan (på ett fartyg) skyddar lasten, kontraband undantaget. ÖgCorr. 1854, nr 77, s. 2. Den väg, som de Kungliga personerna togo .., var prydd med flaggor och vimplar. PT 1898, nr 276, s. 2. — jfr AMIRALS-, BEFÄLS-, BLODS-, BOLAGS-, BRAND-, FREDS-, HANDELS-, KAMPANJ-, KARANTÄNS-, KOMPANI-, KONSULATS-, KRIGS-, KRONO-, LOTS-, NATIONAL-, NÖD-, PARLAMENTÄR-, POST-, REDERI-, RIKS-, SIGNAL-, SKEPPS-, STATS-, TULL-, ÖRLOGS-FLAGG(A) m. fl. — särsk.
a) om mindre, vid en kortare stång l. käpp fäst flagga som är avsedd att hållas l. bäras i handen. Skolbarnen tågade med svenska flaggor i händerna. Stopp-signalen utvisas genom en röd flagga. TjReglSJ 1858, s. 31. InternSignalb. (1902). — jfr SIGNAL-FLAGGA.
b) i uttr. hissa o. d. flaggan på halv stång, ss. tecken på sorg hissa (osv.) flaggan bl. till halva (rättare 2/3 av) höjden. Björkman (1889).
c) (i sht i fackspr.) i uttr. stryka flagg, i sht förr äv. flaggen l. flaggorna, nedhala flaggan (l. flaggorna); särsk., i fråga om fartyg l. fästning, ss. tecken på underkastelse l. ss. tecken på vördnad (dvs. erkännande av annan makts överlägsna ställning). Stryke flaggerne. RP 8: 299 (1640). Stryk flaggen. Widegren (1788). Nordforss (1805). — särsk. bildl. (jfr e) i uttr. stryka flagg.
α) böja sig, ödmjuka sig, falla till föga, kapitulera; äv.: dö. Hagberg Shaksp. 5: 111 (1848). Detlof skrifver, att du kanske stryker flagg för skråman. Topelius Vint. I. 1: 139 (1863, 1880).
β) (vard.) avtaga huvudbonaden till hälsning.
d) i uttr. under falsk flagg(a), se FALSK II g.
e) mer l. mindre bildl. (jfr c slutet). CGMalmström (1844) i 3SAH 25: 122. Jag .., som .. ville passera under främmande flagg. Wetterbergh Selln. 99 (1853). (Tidningen) ändrade .. plötsligt färg .. och hissade en grådaskig i stället för röd flagga. Roos Skepp 77 (1896). Regeringen .. ämnade styra sin kosa under liberal flagg. SvH IX. 2: 15 (1908).
f) metonymiskt för fartyg l. för sjöfart. Dalin Arg. 1: 23 (1733, 1754). (Lybeckarna) kunde .. icke utan största svartsiuka se .. (de nordiska farvattnen) af Holländska Flaggor beseglas. Celsius G1 2: 72 (1753). Den inhemska flaggans andel i denna sjöfart. (Agardh o.) Ljungberg 4: 336 (1863). Ett förbund till de neutrala flaggornas skydd. Odhner G3 1: 534 (1885).
3) i sht sjömil. i sg. best.: befälhavaren över en flotta l. eskader jämte stab; äv. om befälhavarens över en flotta l. eskader expedition; äv. om ledningen för en eskader av lustseglare. ReglFl. 1834, 1: 12. Smith (1899). 2NF 26: 870 (1917). — särsk. sjömil. i uttr. adjutant vid flaggen, flaggadjutant. ReglTjArméensFl. 1796, s. 9.
4) sjömil. befälsperson av flaggmans rang; bl. i sg. obest. ss. svar på anrop: ”vem där?” ReglFl. 1834, 1: 177. UFlott. 1: 120 (1903).
5) [anv. torde ha tillkommit för vinnande av en förnämligare titel åt underofficerarna av högsta graden vid flottan; möjl. efter mönster av FLAGG-MAN l. -OFFICER] ss. första led i ssg som utgör titel på underofficer av högsta graden vid svenska flottan (o. kustartilleriet); i ssgrna FLAGG-JUNKARE, -KONSTAPEL, -MASKINIST, -RUSTMÄSTARE, -SKEPPARE, -STYRMAN, -UNDEROFFICER.
6) om föremål som liknar en flagga (i bet. 1). — särsk.
a) (numera knappast br.) vindflöjel; jfr FLÖG. Flagga på een Byggning. Linc. (1640). Lind (1749). Tornets .. flagga gnisslar. CFDahlgren 1: 123 (1827). Fatab. 1915, s. 99 (angivet ss. folklig benämning i Dalarna). jfr VIND-, VÄDER-FLAGG(A). — särsk. mer l. mindre bildl. Rychtets Flagga owist står. Rydelius Vitt. 2 (1706). Han vänder sig efter alla väder som en flagg på en flaggstång. Nordforss (1805).
c) (i vissa delar av Norrl.) fisk. om i ena ändan förankrad rad av strömmingsskötar, fria från bottnen. Ekman NorrlJakt 333 (1910). Arwidsson Strömm. 42 (1913).
-DRAGARE. (förr) sjömil. sjöman som hade att vårda flaggorna, hissa dem m. m., signalman. Dalman (1765). Östergren (1920). —
-DUK. (flagge- 1687—1719)
1) visst slags (fint o. glest) ylletyg, användt l. avsett till förfärdigande av flaggor, förr äv. användt till vissa klädesplagg, t. ex. skärp. Stämpelordn. 1687, s. B 2 b. Rajalin Skiepzb. 203 (1730).
-DUKS-SKÄRP. (förr) skärp av flaggduk (i bet. 1). VLBibl. Bouppt. 1805, fol. 136. Knorring Skizz. I. 2: 196 (1841). —
-FALL. (numera knappast br.) sjöt. = -LINA 1. Flaggorna .. hissas samt strykes på flaggstaken medelst flaggfallet. Dalman 19 (1765). Stjerncreutz 101 (1863). —
-FOLK. (†) sjömil. signalfolk. Flaggfolk, de som i ett örlogsfartyg sköta flaggorna, hissa och nedhala dem samt ombesörja att de fladdra klara. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Hahnsson (1888). —
-FÖRRÅD. särsk. (förr) till 3: förråd av utredningspersedlar som medtogs i reserv för en utrustad flotta o. som stod under stabens uppsikt o. vård. SjöReglÖrlogsFlott. 1: 68 (1785). —
(5) -JUNKARE. sjömil.
1) (förr) vid arméns flotta: titel för underofficer som avlagt officersexamen o. erhållit rätt att bruka officers fälttecken. Gynther Förf. 3: 286 (efter handl. fr. 1796). 2NF (1907).
2) (förr) benämning på vissa underofficerare vid skärgårdsartilleriet. Gynther Förf. 9: 483 (cit. fr. 1866).
3) sjömil. titel för underofficer av högsta graden inom minöravdelningen vid kustartilleriet. 2NF (1907). —
-KAPTEN.
2) sjömil. till 2: chef på ett flaggskepp; bl. i fråga om utländska förh. Weste (1807). Konow (1887).
3) sjömil. till 3: officer av kommendörs l. kommendörkaptens grad, kommenderad som stabschef hos högste befälhavaren över flotta. Tersmeden Mem. 3: 111 (1741). UFlott. 1: 80 (1903). —
-KISTA. sjöt. å fartyg: kista i vilken fartygets flaggor förvaras. Gosselman SNAmer. 1: 96 (1833). WoH (1904). —
-KNAPP, r. l. m. rund knapp l. bricka överst på flaggstång l. mast. Rålamb 10: 51 (1691). Bergdahl Antip. 41 (1906). —
(5) -KONSTAPEL. sjömil. flaggunderofficer inom artilleri-, ekonomi- o. minörstaterna vid svenska flottan. PH 7: 5053 (1761). 2NF (1907). —
-LINA.
1) i sht sjöt. lina varmed flaggor o. signaler hissas o. nedhalas, sejnfall. Oxenstierna Vanderdecken 13 (1865).
-MAN, m. (flagge- 1698—1715)
1) sjömil. officer som på masttoppen ss. befälstecken för örlogsflagga l. särskild befälsflagga, amiralsperson. Rosenfeldt Tourville 120 (1698). KKD 10: 186 (1711). Tingsten o. Hasselrot 38 (1902).
(5) -MASKINIST. sjömil. flaggunderofficer inom maskiniststaten vid svenska flottan o. kustartilleriet. TjReglArm. 1889, Bil. s. 9. PT 1911, nr 60 A, s. 2. —
-PRICK. sjöt. förankrat sjömärke bestående av en stång med en därpå fäst flagga. SFS 1844, nr 30, s. 28. Bæckström Sjökr. 1: 308 (1887). —
-REMMARE. sjöt. visst slags större flaggprick. NDA 1863, nr 268, s. 4. Lang FinlSjör. 1: 49 (1890). —
(5) -RUSTMÄSTARE~0200. sjömil. flaggunderofficer inom rustmästarstaten vid svenska flottan. 2NF (1907). —
-SIGNAL.
1) i sht sjöt. signal som avgives medelst flagga l. flaggor. Edelcrantz Telegr. 84 (1796). 2NF 25: 435 (1916).
-SKEPP. sjömil. fartyg varå befälhavare över en flotta l. en eskader är embarkerad o. å vilket han har sitt befälstecken hissat. Serenius U 2 a (1734). 2NF 33: 256 (1921). —
-SKEPPARE.
1) sjöt. till 1; å handelsfartyg: styrman som står inskriven som befälhavare i stället för den värklige befälhavaren, då denne saknar erforderlig examenskompetens till förande av fartyget i fråga. Hahnsson (1888). Stenfelt (1920).
2) sjömil. till 5: flaggunderofficer inom skepparstaten vid svenska flottan. PH 7: 5053 (1761). 2NF (1907). —
-SPEL. i sht sjöt. å fartyg: stång för hissande av flaggor, befälstecken o. signaler; i sht om akterut befintlig stång för hissande av nationalflaggan. SP 1779, s. 1056. 2NF 24: 1441 (1916). —
-STAKE.
(5) -STYRMAN~02 l. ~20. sjömil. flaggunderofficer inom styrmansstaten vid svenska flottan. PH 7: 5053 (1761). PT 1911, nr 60 A, s. 2. —
-STÅNG. (flagge- 1681—1705)
1) till 1; numera i sht om i land befintlig stång för hissande av flagga. Verelius 299 (1681). (vard.) bildl.: mycket lång o. smal person. Falbe-Hansen (1911).
2) (numera knappast br.) till 6 a. BtÅboH I. 11—12: 76 (1688). Nordforss (1805). Tegnér (WB) 5: 299 (1825; i bild). —
-STÄLL. sjöt. fullständig samling av de signalflaggor som ingå i ett visst signalsystem. SD(L) 1896, nr 356, s. 3. —
(5) -UNDEROFFICER~00102. sjömil. underofficer av högsta graden vid svenska flottan. Backman Lags. 2: 205 (i handl. fr. 1812). Flaggunderofficerare (likställda med arméns fanjunkare). Tingsten o. Hasselrot 39 (1902).
B (†): FLAGGE-DUK, se A. —
-MAKARE, -MAN, -STÅNG, se A.
Spalt F 742 band 8, 1924