Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FLAGA, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; l. FLAGE, m.
Ordformer
(flag(h)a 1541 (: wädherflagha)—1788. flage 1712)
Etymologi
[fsv. flagha (i ssgn vädherflagha); jfr d. dial. flawa, flage, kastvind, nor. dial. flaga, vindstöt, isl. flaga, häftigt anfall, mnt. vlage, anfall, vindstöt; besläktat med FLAGGA]
(†) vindstöt, väderil, virvelvind, pust. Spegel (1712). Vädret blåser med flagor. Lind (1749). Med en liten nordl. flaga (avseglade fartyget). Tersmeden Mem. 5: 47 (1771). En flaga vind. Widegren (1788). — jfr VIND-, VÄDER-FLAGA.

 

Spalt F 741 band 8, 1924

Webbansvarig