Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÖK jø4k, sbst.1, äv. (numera bl., knappast br., i bet. 7) GÖKER jø4ker, om fågel m. l. r. ((†) f. Isogæus Segersk. 1097 (c. 1700)), om person m.||(ig.), om sak r. l. m.; best. göken; pl. gökar.
Ordformer
(göck c. 1550 (: Göcksgräs). gööck 1538. gö(ö)k 1541 osv. göker 1694—1915)
Etymologi
[fsv. göker, sv. dial. jök, gök, gauk, göuk o. d., motsv. d. gøg, nor. dial. gauk, isl. gaukr, mnt. gōch o. mnl. gooc, fåne, fht. gouh, (ä.) t. gauch, äv.: narr, gäck, skälm, feng. ȝēac samt (det från nord. språk lånade) eng. (dial.) gowk, äv.: fåne; trol., liksom ett flertal liknande men obesläktade namn på göken i sv. o. främmande språk, bildat efter fågelns läte; jfr t. ex. GOGO, GUCKU, KUCKU samt t. kuckuck, eng. cuckoo, fr. coucou, lat. cuculus, gr. κόκκυξ. Jfr GÖK, sbst.2]
1) den till göksläktet hörande fågeln Cuculus canorus Lin.; äv. zool., i ssgr o. vissa förb., om andra fåglar hörande till familjen Cuculidæ av ordningen gökfåglar. Äkta gökar, familjen Cuculidæ. Han sång (dvs. en viss fågel sjöng) mycket vackrare än lilla göken gal. SvForns. 2: 21. VarRerV 54 (1538). Göken guckar om dagen. Biberg Linné Oec. 20 (1750). En göks enformiga ”kuku!” Crusenstolpe Mor. 2: 108 (1840). Göken .. är mindre än en skata ..; honan lägger sina ägg i småfoglars bon, och låter dessa kläcka ut äggen och mata ungarne. Berlin Lrb. 34 (1852). Ropar den gråa gök? Karlfeldt FlPom. 82 (1906). — jfr JÄTTE-, SMARAGD-, SPORR-GÖK(AR) m. fl. — särsk.
a) i uttr. som återgiva l. anspela på i sht förr gängse folktro om göken. Italierne säga att göken dårar dem, lijka som wij. SvBrIt. 1: 31 (c. 1700); jfr 8. Taga sig en sup för göken. Ullenius Ro § 120 (1730) [jfr d. tage sig en taar for gøgen, ävensom 8]. Det är en almän saga, att då göken sluter gala, förbyter han sig till hök, och angriper då aldraförst den Sparfven, som honom upammat, hvadan vi hafve fått det ordspråket: Otacksam Gök, som lämpas på otacksamma menniskor. Biberg Linné Oec. 62 (1750); jfr 7. Det kommer .. (vid spådom om framtiden) mycket derpå an, ifrån hvad väderstreck man först hör Göken. Stiernstolpe Arndt 4: 5 (1808). Sundblad GBruk 145 (1888). — jfr BÄSTE-, DÖDER-, NORR-, SORGE-, SÖDER-, TRÖSTE-, VÄSTER-, ÖSTER-GÖK m. fl.
b) (numera föga br.) i uttr. som åsyfta att en persons död sannol. är nära förestående (eg. före nästa vår). Mont-Louis FrSpr. 278 (1739). Det var ett får till häst, sade Paul. Så der (dvs. öppna hästens mun för att visa hans tänder) skulle du göra åt fuchsen, och du skulle aldrig höra gök mer. Strindberg SvÖ 2: 169 (1883). Östergren (1926).
2) i utvidgad anv. om fåglar som i ngt avseende påminna om l. förväxlats med göken (i bet. 1); ss. senare led i ssgr, t. ex. BI-, HONUNGS-, HORS-, ROSSEL-, SKÄGG-GÖK.
3) om bild av gök (i bet. 1), särsk. i gökur, l. om föremål som till formen påminner om en gök. Så kunde hon sitta den långa guds dag, / I ländstoln vid uret med göken. Lenngren (SVS) 2: 224 (1798). Knorring Skizz. I. 2: 82 (1841). Karlfeldt FlBell. 94 (1918). — jfr LER-, SPÅN-GÖK.
4) [anledningen till benämningen är oklar] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fisken Abramis vimba Lin., nosvimma; jfr GÖK-PANKA. VerdS 98: 31 (1901; fr. Värmland).
5) om ett slags simhopp; i ssgn SITT-GÖK.
6) spelt.
a) (†) i fråga om ”växelspelet”. Göken är förnämsta brickan, för den stadnar bytningen och innehafvaren säger: stå för Göken. HbiblSällsk. 2: 68 (1839).
b) benämning på ett bud i vira varvid den spelande ur sina egna o. talongens (tillsammans 26) kort väljer ut 13 o. därefter under spel med öppna kort icke får taga ngt spel; i sht i ssgn MUNTER-GÖK. Wilson Spelb. 317 (1888). Lindqvist Stud. 219 (1906). — jfr MUNTER-GÖK.
7) [jfr språkprovet från 1750 under 1 a o. från 1852 under GÖK-UNGE 1 samt motsv. anv. i främmande språk, t. ex. lat. cuculus ingratus] (vard.) bildl. om person, vanl. man (pojke); dels om otacksam person; dels i allmännare anv., nedsättande: oblyg l. oförsynt person, glop; filur, skojare; äv. med svagare bet., ofta skämts.: ”gynnare”, ”kurre”, ”gosse”. Läter oss thenna otacksamma Göken, som talar emoot Nechtergalen, medh tungonne ihäslå. PErici Musæus 2: 203 a (1582; anfört ss. yttrat av den okritiska hopen om en till synes obetydlig person som försöker motsäga ngn ansedd). Benzelius är en ung flychtig göker. Bark Bref 1: 10 (1702). Höst, som var en gök, (bemöttes väl) i Sverige. BHöijer (1798) hos Liljekrantz Höijer 210. Du lefver då ännu, din göker! — började Baronen. Blanche Våln. 156 (1847). Så gala öppet, min käcka gök, / Låt höra till först ditt namn. Runeberg 5: 95 (1860). Du är mig en skön gök. Auerbach (1909). jfr MUNTER-, SPION-GÖK m. fl. — särsk. [jfr liknande anv. i t., eng. (dial.) o. gr., ävensom DUMMER-JÖNS 1 o. uttr. dum gös (se GÖS, sbst.2 3)] (†) i förb. dum gök, dumbom, stolle. Jag (säger) dig, .. att du är en dum gök. Stiernstolpe DQ 2: 295 (1818; sp.: mentecato).
8) [jfr språkproven från 1700 o. 1730 under 1 a; den urspr. bet. var: sup som man tog tidigt på morgonen för att icke bliva ”gökdårad” (se d. o.); se ELidén i SoS 1906, s. 96 ff.; jfr äv. FÅGEL-SUP] (vard.) i överförd anv.: kaffe med ihällt brännvin l. ihälld konjak, (kaffe)kask, ”uddevallare”; stundom: brännvin l. konjak som hälles i kaffe. Sedan Ehrlich tidigt på morgonen skaffat sig ett stop Brännvin, började han genast dricka så kallade Gökar (kaffe blandadt med brännvin) kopp på kopp. VDAkt. 1844, nr 413. Kaffe med gök. Östergren (1926). Karlfeldt Hösth. 71 (1927). — jfr BRÄNNVINS-, KAFFE-, KONJAKS-GÖK.
Sammansättningar (i allm. till 1. Anm. Anledningen till nedan anförda växtnamn torde i allm. vara, att växterna i fråga blomma vid den tid då göken gal. Jfr ssgrna under GUCKU-): A: GÖK-BEN. [efter lat. os coccygis, gr. κόκκϑξ; benämningen, använd av Galenos († 199), beror på att människans gökben ansågs likna en göknäbb] (numera föga br.) anat. hos människan: litet, trekantigt, vid korsbenet fäst ben, som är bildat gm sammanväxning av fyra rudimentära svanskotor o. utgör nedersta delen av ryggraden; stjärtben, svansben; äv. om motsvarande ben hos fåglar o. andra djur. Florman Anat. 1: 341 (1823). 2NF 26: 1445 (1917). —
-BETT l. -BET, n. (gök- 1755—1885. göka- 1640—1700. göke- 1638—1757. göks- 1862. -be(e)t 1638—1885. -bett 1757—1862) [jfr BETT 6, ävensom -SPETT] (†)
1) den parasiterande örten Orobanche major Lin., snyltrot. Franckenius Spec. D 3 b (1638). Serenius Iiii 4 b (1757).
2) = GÖKA-BOT. Linc. (1640; under anagallis). Hamb. (1700).
3) om de fertila formerna av kryptogamväxterna Equisetum arvense Lin., åkerfräken, o. Equisetum pratense Ehrh., ängsfräken; jfr -RÅG 2. Linné Fl. nr 928 (1755; fr. Medelpad). Lyttkens Ogräs 88 (1885). —
-BLOD. [benämningen föranledd av folktron att bildningen i fråga utgör blod som göken spottat] särsk. (i vissa trakter, i sht bygdemålsfärgat): mörkröd, blodliknande, å översidan av björkblad förekommande gallbildning (Erineum roseum Schultz) som förorsakas av spindeldjuret Eriophyes rudis Can. var. longesetosus Nal.; jfr -SPOTT 2 o. -SPY. Hygiea 1853, s. 447. SkogsvT 1907, Fackupps. s. 196. Landsm. 1911, s. 724. —
-BLOMMA, r. l. f. (gök- 1745 osv. göke- 1694—1757)
1) örten Lychnis flos cuculi Lin. Bromelius Chl. 17 (1694). Krok o. Almquist Fl. 1: 80 (1883).
2) (i vissa trakter) örten Primula veris Lin. (officinalis Jacq.), gullviva. (I När på Gotland) kallades .. Primula lutea Giökblomma, blommar då Giöken gahl. Linné Gothl. 237 (1745). Lyttkens Ogräs 48 (1885).
3) (i vissa trakter) gökärt. Lyttkens Växtn. 635 (1908; fr. Hälsingl.).
4) (knappast br.) örten Veronica Chamædrys Lin., teärenpris. Nyman HbBot. 286 (1858). Dens. VäxtNatH 1: 165 (1867). —
-BLOMSTER. (gök- 1694 osv. göke- 1659—1716)
1) (†) örten Cardamine pratensis Lin., ängsbräsma, ängskrasse. Franckenius Spec. C 4 a (1659). Serenius Kkkk 1 a (1757).
2) (†) örten Primula farinosa Lin., majviva. Palmberg Ört. 401 (1684).
3) gökblomma (se d. o. 1). Brander NatH 86 (1785). 2NF (1908). —
-BRAXEN. (†) braxen som leker under början av den tid då göken gal. Uggla IVetA 1786, s. 27. Heinrich 1: 220 (1814). —
-BYXOR, pl. [benämningen möjl. föranledd av att blomman (fodret) hos ifrågavarande växt ansetts likna fjäderbeklädnaden å över delen av gökens ben (jfr BYXA, sbst. 3)] (gök- 1864—1906. göka- 1918) (i vissa trakter) = -BLOMMA 2. Fries BotUtfl. 3: 237 (1864). Lyttkens Växtn. 402 (1906; fr. Småland). —
-DAGEN, best. (gök- 1852—1901. göke- 1703) (folkligt i vissa trakter, förr) eg.: den dag då göken först höres gala; visst datum under den tid då göken börjar gala; ofta: den 25 april, äv.: den 29 april o. den 6 maj. Dijkman AntEccl. 123 (1703). SvFmT 11: 213 (1901; i fråga om förh. på 1860-talet). jfr Hof DialVg. 133 (1772). —
-DÅRAD, p. adj. (numera föga br.) om person: som på fastande mage fått höra göken o. därigenom enligt folktron blivit förhäxad; jfr språkproven från 1700 o. 1701 under GÖK, sbst.1 1 a, o. -KLOCKA 1 samt DÅRA, v.1 I 1; förr äv. oeg.: lurad av göken. (Trädgårdsmästaren kan) vara säkrast (i fråga om tiden för utflyttning av vissa växter), om han afbidar Gökens tilstånd, och blifver ej gök-dårad, om han på Gökens ord utbär sina krukor. VetAH 1780, s. 314. SKL (1845). Östergren (1926). —
-FÅGEL. särsk. zool. i pl., benämning på fåglar av ordningen Cuculiformes; äv. om familjen Cuculidæ, äkta gökar. 1Brehm 2: 265 (1875). BonnierKL (1924). —
-GAL. (†) gökens galande. NorrlS 1: 46 (c. 1770). —
-HANNE. —
-HONA. —
-KLOCKA. (gök- 1890 osv. göka- 1791—1912. göke- 1638—1733)
1) (†) till 1, = -SKÄLLA; äv.: örten Pulsatilla vernalis (Lin.) Mill., mosippa. Franckenius Spec. E 1 b (1638). At Göken osz här icke måtte dåra, skyndade jag mig .. at plåcka några Gökeklockor. Rudbeck Samolad 74 (1701). AfhNaturv. 2: 118 (1831; fr. Dalarna).
2) till 3: gökur. BoupptVäxjö 1791. Norlind AllmogL 472 (1912). —
-LEK(EN). (förr) viss under gökotta utförd folklek. SvFmT 11: 212 (1901; i fråga om förh. på 1860-talet). jfr SvForns. 3: 265 (1842). —
-LYSA, r. l. f. (knappast br.) gökblomma (se d. o. 1). Nyman VäxtNatH 1: 391 (1867). —
-MAT. (gök- 1745 osv. göka- 1838. göke- 1638—1862) särsk.
1) (i vissa trakter) örten Oxalis Acetosella Lin., harsyra. Franckenius Spec. A 2 b (1638). Linné Fl. nr 385 (1745; fr. Östergötl.). HbTrädg. 6: 175 (1876).
2) gökärt(er). Linné Fl. nr 596 (1745; fr. Småland). Keyland Allmogekost 1: 55 (1919). —
-NYCKLAR, pl. (föga br.) bot. örten Orchis Morio Lin.; jfr -ÖRT 1. Krok o. Almquist Fl. 1: 194 (1905). —
-OTTA. (i vissa trakter) festlighet som hålles tidigt en vårmorgon vid den tid då göken börjar gala; urspr. om folksed förbunden med vissa magiska handlingar som avsågo att gm gökens galande o. d. utröna framtiden; numera (ngt vard.) om utfärd till landet, picknick (i sht med kaffe), stundom anordnad ss. nattvaka. Lundell (1893; angivet ss.: vulgärt, slang). SvFmT 11: 206 (1901; i fråga om förh. i Östergötl. på 1860-talet). Med anledning af Trefaldighetsnatten voro talrika morgonvandrare ute för att fira ”gökotta” i Hagaparken. SD(L) 1901, nr 251, s. 2. Östergren (1926; angivet ss. ”ej till sin bet. allmänt känt”). —
-PANKA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = GÖK, sbst.1 4. VerdS 98: 31 (1901; fr. Värmland). —
-PIPA, r. l. f. (förr) jaktpipa varmed gökens läte härmades. Wrangel TessPal. 33 (i handl. fr. 1735). —
-ROCKA, r. l. f. [jfr d. gøgerokke, eng. cuckoo-ray; anledningen till benämningen är oviss] zool. rockarten Raja fullonica Lin., näbbrocka. VetAH 1838, s. 150. —
-ROP. (i sht i vitter stil) gökens galande; förr äv. bildl., om osammanhängande tal l. yttrande (med oupphörliga avbrott l. dyl.). Eert första Taal slöt tämlig wäl, / Och syntes hafwa något Skiäl (dvs. mening); / Men detta här är Giöke-Roop, / Och hänger ingenting i Hoop. Lucidor (SVS) 434 (1674). När Phoebus skön Flora besöker / vid gökrop från sunnan och väst. Karlfeldt FlBell. 7 (1918). —
-RÅG.
1) (föga br.) mossarten Polytrichum commune Lin., björnmossa (se d. o. 1); jfr DOV-KORN. Linné Fl. nr 868 (1745; fr. Österbotten). VetAH 1798, s. 174 (fr. Östergötl.). Östergren (1926; angivet ss. mindre känt).
2) (†) benämning på den fertila formen av Equisetum arvense Lin., åkerfräken; jfr -BETT 3. Wiström Hels. 11 (1874). —
-SKO, r. l. m. [jfr sv. dial. (Jämtl.) goukskor Linné Fl. nr 820 (1755)] (i vissa trakter) orkidén Cypripedium Calceolus Lin., guckusko(r); ofta i pl. Larsson FlVerml. 240 (1859). WoJ (1891). —
-SKÄLLA, r. l. f. (i vissa trakter) örten Pulsatilla vulgaris Mill., backsippa; jfr -KLOCKA 1. Samzelius Blomst. 47 (1760). Nyman VäxtNatH 1: 273 (1867; fr. Närke). På alla renar blommar hästhofsörten, / gökskällans ludna klocka ljudlöst går. Karlfeldt FridLustg. 40 (1901). —
-SLÄKTE(T). zool. släktet Cuculus Lin. av familjen Cuculidæ. Nilsson Fauna II. 2. 1: 24 (1828). —
-SMÖR. (i vissa trakter) örten Lotus corniculatus Lin., käringtand. Linné Fl. nr 675 (1755; fr. Västergötl.). Björkman (1889; med hänv. till gigelärt). —
-SNÖRE. [möjl. en under inflytande av GÖK-SKÄLLA l. -KLOCKA uppkommen omtydning av ngn mot sv. dial. yxnöron, isnören, oxöron svarande form] (numera knappast br.) = -SKÄLLA. Linné Vg. 62 (1747; fr. Västergötl.). Lyttkens Ogräs 54 (1885). —
-SPETT. [ombildning av GÖKS-BETT; jfr sv. dial. gökspettel, den fertila formen av åkerfräken] (i vissa trakter) örten Polygonum viviparum Lin., ormrot. BotN 1883, s. 216 (fr. södra Lappl.). —
-SPOTT. (föga br.)
1) [jfr d. gøgespyt, t. kuckucksspeichel, eng. cuckoo-spit] grodspott. Deleen (1829; med hänv. till grodspott). Auerbach (1909).
2) ”gökblod”. Fries Ordb. (c. 1870). —
-SPY, sbst. (i vissa trakter) ”gökblod”. Fries Ordb. (c. 1870). Landsm. 1911, s. 724. —
-SYRA, r. l. f. (gök- 1741—1889. göke- 1716—1722)
1) (mindre br.) = -MAT 1. Lindestolpe FlWiksb. 27 (1716). Björkman (1889; med hänv. till harsyra).
2) (föga br.) örten Rumex Acetosella Lin., bärgsyra. Linné Fl. nr 319 (1755; fr. Dalsland). SmåskrLandtbr. 14: 21 (1903).
3) (†) örten Rumex domesticus Hartm., skräppesyra. Iverus VästmFanerog. 107 (1877). —
(7) -SÄLLSKAP~02 l. ~20. (tillf.) rackarpack. Ett sådant otacksamt göksällskap är det. Eneman Resa 2: 104 (1712; om araberna). —
-TITA l. -TYTA, förr äv. -TITTA o. -TYDA, f. l. r., samt -TYDARE, m. l. r. (-tita 1745 osv. -titta 1767. -tyda 1701—1828. -tydare 1736—c. 1740. -tyta 1731 osv.)
1) [anledningen till förra leden är att göktitan betraktats ss. förkunnare av gökens ankomst; jfr språkprovet från 1736, ävensom GÖKS-PIGA o. eng. cuckoo(’s) maid l. mate o. d.] fågeln Iynx torquilla Lin. Rudbeck Samolad 64 (1701). Gök-tydaren; .. ågandes namnet ther af, at han begynner tyta och låta 10 el. 12 dagar för än Göken höres om våren. Broman Glys. 3: 275 (1736). Kolthoff DjurL 15 (1899).
2) [jfr språkprovet från 1852 under GÖK, sbst.1 1] (†) om vissa tättingar (som tjänstgöra ss. fosterföräldrar åt gökungen); möjl. i sht om arter av släktena Sylvia Lath., trädgårdssångare, l. Motacilla Lin., ärlor. VetAH 1741, s. 70. Lind (1749). —
-TIT- l. -TYT-SLÄKTE(T). (-tit-, -tyt- 1835 osv. -tyde-, -tyte- 1828—1894) zool. till -TITA 1: det till hackspettarnas familj hörande fågelsläktet Iynx Lin. Nilsson Fauna II. 2. 1: 21 (1828). —
-TRÄD. träd vari göken sitter (under galandet); numera nästan bl. (i vissa trakter) bildl., i uttr. sitta l. komma under gökträdet, (oväntat) ”råka väl ut”. (Ni) sitter .. icke nu under gökträdet, der man är säker att få sina önskningar uppfyllda. Topelius Vint. I. 1: 63 (1863, 1880). Om man lyckas att slå armarna om gökträdet .. och hinner uttala tre önskningar, under det att .. (göken) gal, så får man dessa uppfyllda. SvFmT 11: 209 (1901; anfört ss. folktro i Östergötl. på 1860-talet). Talesättet: ”komma under gökträdet”, (dvs.) få en oväntad och stor lycka. Modin GTåsjö 320 (1916). jfr Crælius TunaL 88 (1774). —
-UNGE, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 m.||(ig.). (gök- 1734 osv. göke- 1741)
1) unge av gök. Linné Ungd. 2: 258 (1734). Nilsson Fauna II. 2. 1: 31 (1828). Fastän den stora gökungen snart vräker de andra små ungarne ur boet, så fortfara likväl fosterföräldrarne att med stor ömhet mata det snåla fosterbarnet … Men när ungen blifver nog stor, flyttar han bort och bryr sig icke om fosterföräldrarne. Berlin Lsb. 98 (1852).
2) bildl., om person som visar sig otacksam l. svekfull mot sina välgörare. Sålunda har en ”gökunge” blifvit inpraktiserad äfven i den svenska folkhögskolans ärliga bo. PT 1906, nr 180, s. 3. Östergren (1926). —
(3) -UR, n. (vägg)ur vari i stället för timslag gökens galande skenbart härmas av en figur lik en gök som visar sig o. nickar ss. göken under galandet, gökklocka. BoupptVäxjö 1848. —
-VELE. (föga br.) bot. gökärt. NormFört. 22 (1894). 2NF 36: 155 (1923). —
-ÄGG. (gök- 1835 osv. göke- 1741) VetAH 1741, s. 70. Ericson Fågelkås. 1: 105 (1906). —
-ÄRT. ofta i pl., benämning på örter av släktet Orobus Lin., numera betraktat ss. ett undersläkte av släktet Lathyrus Lin.; i sht om arten Lathyrus montanus Bernh. (Orobus tuberosus Lin.), gökmat. Hartman ExcFl. 102 (1846). Krok o. Almquist Fl. 1: 103 (1883). —
-ÖRT. (gök- 1640—1677. göke- 1638—1683. göks- 1628—1700) (†)
1) [y. fsv. göks yrt] örten Orchis maculata Lin., fläckigt nyckelblomster; möjl. äv. om den närstående örten Platanthera bifolia Lin., nattviol. Månsson Ört. 326 (1628). Franckenius Spec. D 3 a (1638). Bromelius Chl. 76 (1694).
2) = GÖKA-BOT. Linc. (1640). Fasciculus B 4 a (1677). Hamb. (1700).
B (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): GÖKA-BETT, se A. —
-BOT. [efter t. gauchheil, av (ä.) t. gauch i bet.: gäck l. dyl., o. heil, bot; benämningen beror på att ifrågavarande växt användts ss. botemedel mot sinnessjukdomar; jfr ä. t. geckenheil, narrenheil, Anagallis] (†) örten Anagallis arvensis Lin., rödarv; jfr GÖK-BETT 2, -ÖRT 2 samt FÅGEL-ÖRT. Linc. G 6 b (1640). —
-BRÖD, se C. —
-BYXOR, -KLOCKA, -MAT, se A.
C (†): GÖKE-BETT, -BLOMMA, -BLOMSTER, se A. —
-BRÖD. (göka- c. 1550. göke- 1638—1694) = GÖK-MAT 1. 2LinkBiblH 4: 64 (c. 1550; av annan hand rättat till: Hökabrödh). Bromelius Chl. K 4 a (1694). —
-DAGEN, se A. —
-GRÄS. (göke- 1685. göks- c. 1550)
1) = GÖK-ÖRT 1. 2LinkBiblH 4: 80 (c. 1550).
2) gökblomma (se d. o. 1). Rudbeck HortBot. 68 (1685). —
-KLOCKA, -MAT, -SYRA, -UNGE, se A. —
-VÄPPLING. = GÖK-MAT 1. Franckenius Spec. A 2 b (1638). Lind (1749; under gauch-brodt). —
-ÄGG, -ÖRT, se A.
D (†): GÖKS-BETT, se A. —
-GRÄS, se C. —
-PIGA. [sv. dial. gökpiga] = GÖK-TITA 1 l. 2. Juslenius 142 (1745). —
-ÖRT, se A.

 

Spalt G 1674 band 10, 1929

Webbansvarig