| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÄSTER väs4ter, adv. o. sbst.; ss. adv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) superl. -erst (Rudbeckius MemPubl. 12 a (1622) osv.) ((†) -arst 3SAH 23: 253 (c. 1645)); ss. sbst. r. l. m.; best. -n (se VÄSTERN, sbst.1).
I. ss. adv.: i l. åt väster (i bet. II); numera i sht i uttr. väster om ngt, i västlig riktning från ngt; jfr VÄST, adv. osv. I, VÄSTAN I. Wester om stadhen. Jos. 8: 13 (Bib. 1541). Mälaren, som begynnar widh staden och sträcker sigh Wäster vpp till Kongzöhr och Kiöping. Schück VittA 2: 395 (i handl. fr. 1681). Gropen är belägen .. wästerst i sochnen. UHiärne 2Anl. 261 (1706). Ett stycke vester utanför staden ligger en kulle. Palmblad Nov. 3: 53 (1841). Väster om järnvägsspåren. UNT 22/10 2018, s. A10. — jfr NORD-VÄSTER.
II. ss. sbst., om det väderstreck (som ligger vinkelrätt till vänster om norr o. rakt motsatt öster) där solen går ner vid dagjämningarna; äv. om den del av jorden (l. himmelssfären) som från en viss punkt l. ett visst område räknat ligger i detta väderstreck (jfr VÄSTERN, sbst.1 2); särsk. i förb. med prep., särsk. (i)från l. i l. mot l. åt; äv. i jämförelser l. i bildl. anv. (särsk. i uttrycklig motsättning till öster, för att beteckna stor distans l. motsatser o. d.); jfr VÄST, adv. osv. II 1, VÄSTAN III 1, VÄSTERN, sbst.1 1. Så longt som öster är jfrå wester, låter han wår offuerträdhelse wara jfrå oss. Psalt. 103: 12 (Bib. 1541). (Sv.) Åt wester, (t.) nach Westen, (fr.) à l’occident, à l’ouëst. Dähnert (1784). Långt i vester, bakom hafvet, der solen går ner för oss. Tegnér 5: 37 (1817). Det stora rummet hade två fönster, som vette mot väster. Lo-Johansson Förf. 19 (1957). Nu föreslår kommunens tjänstemän att man bygger en ny gata längst i väster i tätorten. SkånD 31/5 2016, s. A24. — jfr NORD-VÄSTER.
-DAL-KARL. (numera bl. ngn gg) mansperson från Västerdalarna. Medan jagh finner rådhsampt först att disponera Vesterdalekarlarne till ett billigt köp på stockar och materialier. AOxenstierna 11: 310 (1648). —
-DAL-MÅL. om dialekt(er) i Västerdalarna. Dalmålet indelas i Vesterdalmålet och Österdalmålet, hvilka skiljas från hvarandra därigenom, att det förra behåller, det senare bortkastar h. Dalpilen 1902, nr 4, s. 3. —
-FÖNSTER. fönster som vetter åt väster. (Jag) flyttade .. (plantan) från ett söderfönster till ett vesterfönster, så att den hade sol hela dagen. Strindberg Blomst. 129 (1888). —
-GAVEL. (väster- c. 1645 osv. västre- 1558) gavel som vetter åt väster; jfr väst-gavel. Bredden på Westregafflen (på stenhuset är) Tolff alner Trij qwarter. BrinkmArch. 2: 5 (1558). —
-GLÖD. (numera bl. tillf., i poetiskt spr.) om den nedåtgående solens sken; jfr glöd 2 b. Wohlin Oro 6 (1903). Såg .. (solen) slockna i västerglöd / ångest flämtande, aftonröd. Gripenberg Aftn. 76 (1911). —
-GÅENDE, n. (numera föga br.) i uttr. på västergående, på västgående. Korvetten Balder, har .. på vestergående passerat Skagens fyr. Allt väl. SD 10/10 1894, s. 4. SAOL (1950). —
-GÖK. (väster- 1790 osv. västre- 1774) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh. l. med anspelning på ä. föreställningar) om gök som (första gången på året som man hör den) hörs gala i västligt läge (vilket tolkats ss. ett gott förebud); i sht i sådana uttr. som västergök är bästegök (se bäste-gök). Crælius TunaL 88 (1774). Borta i en grantopp sitter en gök .. Det är en västergök, den bäste av alla. Moberg DinStund 219 (1963). —
-HIMMEL. om himlen i väster, särsk. med tanke på den nedåtgående solens sken. SD 17/5 1891, s. 2. Den röda västerhimlen speglade sig i vattnet. Fridegård Fäd. 25 (1947). —
-IFRÅN, ngn gg äv. -FRÅN, adv. ifrån väster; jfr väst-ifrån. Widegren (1788). Det blåste .. en rätt stark vind västerifrån. Lagerlöf Holg. 2: 83 (1907). —
-LAND. (väster- 1527 osv. västra- 1527) land i väster; numera i sht i sg. best., ss. sammanfattande benämning på länderna i västvärlden; särsk. motsatt: österland; jfr occident 2, väst, adv. osv. II 3, väst-land. Brabantt Sælandh och flere vesterlandhen. G1R 4: 31 (1527). Den väldiga brottning mellan öster- och vesterland, som ej skulle sluta förr än med perserrikets undergång. Svensén Jord. 174 (1885). Tidigare, då den kristna kulturen var allenarådande i västerlandet. VästerbK 18/9 2018, s. 22. —
-LAPP. (†) same som bor i l. kommer ifrån väster. Stiernman Com. 2: 298 (1640). (Härjedalens lappmarks) Lappar kallas Norr- och Sör-Lappar .. man betraktar äfven såsom särskilda de som bo på Grönfjället .. och kallar dem Vester-Lappar. Düben Lappl. 445 (1873). —
-LED. (färd l. rörelse i) västlig riktning; förr äv.: västligt läge; numera i sht i uttr. i västerled, ofta i fråga om vikingatåg. Lind 1: 10 (1749). Gökens qvällsrop höras / Långt ur vesterled. Tigerschiöld Dikt. 1: 15 (1888). De nordiska vikingafärderna i västerled. Carlsson o. Rosén SvH 1: 51 (1962). —
-LEDES, äv. -LEDS, adv. (numera bl. ngn gg) i västerled. SvLittFT 1838, sp. 710. För full maskin plöjde man med god fart västerleds. SvD(A) 24/2 1900, s. 3. —
-LID. (†) särsk. i bildl. anv., om himlen o. horisonten i väster (tänkt ss. en sluttning); jfr lid, sbst.3 Solen sänker, omisskännligt, / Färden nedåt vesterlid. Atterbom SDikt. 1: 35 (1811, 1836). Vetterlund Sommar 17 (1911). —
-LÄGE. läge (för trädgård l. hus l. lägenhet o. d.) mot väster. Västerläge är ofta blåsigt. DN(A) 17/4 1910, s. 11. Stor våning. Västerläge. GHT 4/7 1933, s. 11. —
-LÄNDSK, förr äv. -LÄNDISK. [fsv. västerländsker; till -land] som finns i l. kommer från l. tillhör l. har avseende på land i väster; särsk. (o. numera i sht): som finns i osv. västerlandet l. västvärlden (äv.: som är (l. anses vara) karakteristisk för västerlandet l. befolkningen där); jfr occidental I 2. Wij tillåtha vele, ath noghon vestherlendisk skip motthe insegla hijtt j våra haffpner med salth, klæde, win, oc andra behöffliga varwr. G1R 4: 100 (1527). Vesterländska samhällsförhållanden. Tegnér Armfelt 3: 335 (1887). Den västerländska kulturen. PedT 1955, s. 10. Vi glömde visst hälsa ordentligt på varandra, sa hon och sträckte fram handen på västerländskt vis. Jonasson Hundraår. 133 (2009). särsk. kyrkohist. i uttr. (den) västerländska kyrkan (förr äv. församlingen l. församlingarna), om den romersk-katolska kyrkan (ofta äv. med inbegrepp av därur utvecklade protestantiska samfund) i motsättning till den ortodoxa. Så skal ock wäl tilgångit wara medh messokläden, at man them j förstonne brukat haffuer owijgdt så wäl j the österlendzska församblingar som j the westerlendzska. LPetri Kyrkiost. 85 a (1566). Den religiösa söndring, genom hvilken den västerländska kyrkan skilde sig ifrån den österländska, och hvarigenom det band af en gemensam religion, som hittills sammanhållit dessa delar af det forna romerska riket, nästan alldeles sönderslets. Grubbe FilosSkr. 2: 63 (1877). —
-LÄNNING, förr äv. -LÄNDING l. -LÄNDNING. [till -land] person från land l. område i väster; särsk. (o. numera i sht): person från västerlandet l. västvärlden, särsk. med tanke på kultur l. levnadsvanor o. d. Tempeus Messenius 3 (1612). Wårt Nordiska K, k är ej annat, än .. Wästerländingars C. Brunkman SvGr. 88 (1767). Mycket som i Österlandet är hvardagsrealism kan synas vesterländingen äfventyrligt och osannolikt. Heidenstam End. 1 (1889). För oss västerlänningar är det .. naturligast att skriva från vänster till höger. Västhagen Affärsbokf. 11 (1945). Vi västerlänningar äter mer och mer kött för varje år. HbgD 4/6 2011, s. D16. —
-MOLN. (numera bl. tillf.) moln i väster; särsk. i fråga om förebud om kommande (regn)väder. AB 5/3 1847, s. 1. När solen skiner på vestermoln, blir det regn äfven följande dagen. BtSödKultH 8: 114 (1895). —
I. ss. adv. G1R 7: 160 (1530). Strax vidh kyrkiogården är vesternorr en stoor ättehögh. VgFmT II. 1: 67 (c. 1670). En smal Sandåhs Wäster Norr om Staden. Schück VittA 2: 426 (i handl. fr. 1687).
II. ss. sbst.; särsk. i uttr. (ut)i västernorr, i l. åt nordväst, i fråga om vind äv.: i riktning från nordväst. Ner flotann vore kompnne mitt under Ölandh, vände vedrett sig hastigtt um i vester når. HH 20: 173 (c. 1585). När man nw reeser vti Wästernorr, kommer man vthi Dalarna. Tempeus Messenius 99 (1612). (Gruvan ligger) hardt wed Gulsmedzhyttan i wästernorr. Johansson Noraskog 3: 145 (i handl. fr. 1684). 2VittAH 20: 225 (1852). —
-NORRA. (†) ss. attributiv bestämning: nordvästra. På vesternorra gaflen finnes ett litet streck under berget. NoraskogArk. 4: 69 (1673). I Wästernorra Gafvelrummet. BoupptVäxjö 1837. —
-NORRLÄNDSK~02 l. ~20. som finns i l. kommer från l. tillhör l. har avseende på västra Norrland l. Västernorrlands län. Min Tiensts Administration vthi westernorlandske Gouvernamentet. HSH 31: 244 (1663). Att flere af de västernorrländska mejerierna först inrättats såsom ostmejerier. Hellström NorrlJordbr. 615 (1917). —
-PÅ, adv. i l. åt väster; jfr väst-på. Vester på är .. (kyrkan) tillökt medh trää. VgFmT II. 1: 82 (c. 1670). (Vi) styra .. kosan västerpå. Hansson NVis. 84 (1907). —
-RUM. (numera bl. tillf.) rum (se rum, sbst.3 9) som vetter åt väster. Fönstret i västerrummet. DN(A) 6/5 1914, s. 13. —
-SALT. (numera bl. ngn gg) ss. (metonymisk) benämning på hav i väster. Afzelius Sag. VIII. 1: 138 (1856). Jag velat hämta / dig upp ur skumstänkt västersalt. Fallström VDikt. 1: 78 (1889, 1899). —
-SIDA. [fsv. västersidha] västsida; särsk. i det prepositionella uttr. på västersidan om (ngt), på västra sidan om (ngt). Svart G1 47 (1561). På westersijdhenn om slottedt. SthmSlH 1: 108 (1572). —
-SOL. sol(ljus) i väster. Almqvist Går an 66 (1839). Västersolen sken över den nyodlade täppan. Martinson Kvinn. 93 (1933). —
I. ss. adv. G1R 7: 160 (1530). Wäster södr om wägen. 2Saml. 4: 126 (1648). NoraskogArk. 4: 69 (1673).
II. ss. sbst.; särsk. i förb. med prep. ifrån l. i. G1R 4: 134 (1527). Ifrån wästersöder till nordost. Johansson Noraskog 3: 143 (i handl. fr. 1684). Fäbodarne äro belägna i wäster-söder. Broman Glys. 1: 266 (c. 1730). NoraskogArk. 4: 267 (1744). —
-UT, adv. [fsv. väster ut] i l. åt väster; jfr ut, adv. 1 a, o. -åt, -över. Hes. 46: 19 (Bib. 1541). Den nya Werlden kallas America, och är belägen wäster ut. Holm NSv. 1 (1702). Följande dagen .. rodde vi med tre båtar vesterut. Læstadius 1Journ. 460 (1831). —
-VIKING. (numera bl. ngn gg, om ä. förh.) vikingafärd västerut; i sht i det adverbiella uttr. i västerviking; jfr viking, sbst.2 På wåra Runstenar omtalas åtskillige, som omkommet i Wäster-wiking. Lagerbring 1Hist. 1: 581 (1769). Danskarna och norrmännen drogo i vesterviking till Brittannien, Irland och det frankiska riket. Schybergson FinlH 1: 19 (1887). —
-VÅG. (numera bl. ngn gg) särsk. (o. i sht) metonymiskt, om hav västerut (äv. i liktydig pl.). Tegnér (TegnS) 4: 134 (1821). (Jag) vill skiljas från dig, men ej från mitt hopp, / jag tar det med mig öfver vestervågor. Tegnér (TegnS) 4: 60 (1824). —
-ÅT, adv. [fsv. väster at] (numera bl. tillf.) åt väster, västerut. BrinkmArch. 2: 5 (1558). I kväll bär det av västeråt. Wilhelm BrJeanne 171 (1927). —
-ÖVER, adv. västerut; jfr väst-över. SD 19/4 1861, s. 2. Man jämföre .. det myckna, som antecknats om vikingafärderna västeröfver, med den nästan totala tystnad som råder om våra likartade tåg i österled. Annerstedt UUH II. 2: 169 (1909).
B (†): VÄSTRA-LAND, se A.
C (†): VÄSTRE-GAVEL, -GÖK, se A.
Spalt V 2398 band 38, 2019