| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MUNTER mun4ter, adj. -tre, -tra; -trare ((†) superl. best. -tresta Ehrenadler Tel. 59 (1723)). adv. -T.
1) livlig, vaken, kry, rask, rörlig, pigg, hurtig; äv. om sinnelag o. d.; numera bl. i anv. som kunna uppfattas som oeg. anv. av 2. Wexionius Vitt. 367 (c. 1685). (Telemak visiterade lägret på olika timmar för att) öfverraska dem, som intet voro nog muntre på sin Vacht. Ehrenadler Tel. 718 (1723). De anfallne (bina) söka till at försvara sig, alt som de äro muntre till. Linnæus Bijskjöts. 65 (1768). Är .. (människan) icke munter och liflig om morgonen såsom barnet; tröttnar hon icke mot aftonen, såsom den gamle. Agardh ThSkr. 3: 129 (1838). Berlin Lsb. 51 (1852). — särsk.
a) (†) i uttr. munter till ngt l. (till) att göra ngt. Jansson HMMöller O 4 b (1744). Koch Biskiöts. 3 (1753). Munter til arbete. VetAH 1770, s. 136. NyttGam. 1784, s. 301.
b) (numera mindre br.) i utvidgad anv., om ngt sakligt. Mörk Ad. 1: 191 (1743). Han (har) med den muntra och oförtrutna flit drifvit undervisningen. VDAkt. 1785, nr 459. Wallin Rel. 4: 385 (1839). särsk.
α) (†) i uttr. munter ålder o. d., ålder osv. då man är kry o. rask o. d. SvMag. 1766, s. 599. Et så ovanligt beslut, at i sin muntraste ålder, afsäga sig styrelsen af et mäktigt Rike. Schönberg Bref 2: 166 (1778; om drottning Kristina). Nordforss (1805).
β) om naturföreteelse, t. ex. eld l. snöfall o. d.: livlig, kraftig. Tegnér (WB) 5: 83 (1825). Ett muntert snöfall. Mellin SDikt. 293 (1852). Wirsén Fur. 308 (1896).
γ) (†) i fråga om rörelse: som rör sig med stor hastighet, hastig, rask, snabb; äv., i fråga om händelseförlopp: som sker snabbt; ss. adv.: snabbt, raskt. (Han) hade en munter gång. Humbla Landcr. 214 (1740). Friskt fram, raskt! tag i tyglarne och för din häst muntrare. Almqvist Herm. 74 (1833). Den lilla hamnstaden Kalamaki tillväxer muntert. Bremer GVerld. 5: 103 (1862). Topelius Planet. 2: 19 (1889).
2) som är vid gott humör, glad, livad, lustig, upprymd, uppsluppen; särsk.: som i sitt tal o. d. ger uttryck åt en glad sinnestämning; äv. om sinnesstämning o. d. Glad och munter. Ehrenadler Tel. 59 (1723). Et muntert sinne. Wallquist EcclSaml. 1—4: 290 (1789). Skämt och glädje i ett muntert lag. Tegnér (WB) 2: 168 (1814). De hade ständigt muntert och glatt. Lagerlöf Holg. 2: 332 (1907). — särsk.
a) (vard.) upprymd av rusande drycker, ”glad” (se d. o. 1 h), ”livad” (se d. o. 2 slutet). TörngrenMål. 217 (1801). Han hade varit litet munter, men alldeles inte på kapurr. Sjöberg SthmHeml. 195 (1844). Auerbach (1911).
b) i utvidgad anv., om ngt sakligt: som har avseende på l. sammanhänger med l. är uttryck för munterhet l. glädje; särsk.: som framkallar glädje, som gör ngn munter o. glad; äv.: som ger intryck av glädje. Leopold 1: 280 (1808, 1814). Muntra arier. Mankell Lb. 76 (1835). Det var en munter qväll. Jolin Kom. 86 (1845). Muntert slädens bjellra klingar. Wirsén Jul. 60 (1887). Där var ett muntert lif. Man rökte, drack och skämtade. LbFolksk. 77 (1890). DN(A) 1930, nr 31, s. 6. (†) Slå, Gustaf! bort din sorg; vis farorne förakt; / Tag an den muntra dygd som stora själar egnar. Kellgren 1: 47 (1786).
1) (vard.) munter o. glad person, ”lustig kurre”; äv.: rolighetsmakare, gyckelmakare; jfr gök, sbst.1 7. Törneros Brev 1: 46 (1824; uppl. 1925). Han var en stilla och allvarlig man och ingen muntergök. Nordström Lumps. 158 (1910).
1) till 1: vakenhet, livlighet, raskhet, hurtighet; friskt mod; numera bl. i anv. som kunna uppfattas ss. oeg. anv. av 2. RA II. 2: 149 (1617). (Marsken får) icke felas lust .. til at .. öfwa krigsfolcket .. hållandes them vthi munterhet. Gustaf II Adolf 64 (c. 1620). Då herrskade lif och munterhet i alla näringsgrenar. Palmblad Norige 259 (1846). Cavallin (1876).
2) till 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara vid gott humör; munter l. uppsluppen sinnesstämning; äv. konkretare: muntert skämt. Möller (1745). Jenny .. deltog (icke) i de öfrigas munterhet. Hedenstierna FruW 47 (1890). (Retzius’) humor .. (väckte) den mest ohejdade munterhet bland de närvarande. 3SAH 7: 297 (1892). Moberg Rosell 213 (1932). särsk.
b) (†) konkretare: förlustelse, nöjestillställning. (Jag) har .. lofvat bort mig på en liten munterhet i afton. Crusenstolpe Mor. 2: 246 (1840). Lundgren Res. 206 (1853).
MUNTRA, se d. o.
Spalt M 1596 band 17, 1945