Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÄKRA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (SkaraStiftJordeb. 73 (1540), GT 4/7 1788, s. 4), äv. -ar (SkaraStiftJordeb. 95 (1540)).
Ordformer
(ecker- i ssgr 1755 (: Eckergräs)–1807 (: Eckergräs). ekra 1540. äcker- i ssg c. 1870 (: Äckergräs). äckra 1788. äkra (æ-) 1540–1850)
Etymologi
[fsv. äkra; motsv. fvn., nyisl., fär. ekra (nor. nn. ekre); till ÅKER, sbst.4]
(†) åker som upphört att brukas (o. övergått till äng l. mer l. mindre växt igen); äv.: träda (se TRÄDA, sbst. 2); jfr LINDA, sbst.1 2. Een ekra ligger på Barnawallen, skyllar 2 skelinga (i uppbörd till kyrkan). SkaraStiftJordeb. 88 (1540). Urgamla äkror .. som nu med urgamla och till större delen förfornade (dvs. murkna l. förtorkade) Ekar och grof Liung bewuxne äro. VDAkt. 1748, nr 209. VDAkt. 1850, nr 595.
Ssg (†): ÄCKER-GRÄS. åkerkulla. Linné Fl. nr 768 (1755). Fries Ordb. 144 (c. 1870).

 

Spalt Ä 76 band 39, 2023

Webbansvarig