Publicerad 2021   Lämna synpunkter
ÅLÄNNING å3~län2iŋ, förr äv. ÅLÄNNINGE, m.//ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(a- 1521. aa- 1521–1524. å- (åh-) 1527 osv. -lening 1586. -lenninge (-gh-) 1521–1543. -länding 1773–1916. -ländning 1807–1921. -länning 1778 osv. -länningar, pl. 1594 osv. -länninge 1757)
Etymologi
[fsv. aländinge; avledn. av landskapsnamnet ÅLAND]
(mans)person bosatt på l. härstammande från Åland; förr särsk. ss. tillnamn. Thomes ale(n)ni(n)ge. SthmSkotteb. 3: 168 (1521). Den vänskap, samhörighet och kulturgemenskap, som råder mellan svenskar och ålänningar. SvD(A) 1935, nr 172, s. 4.

 

Spalt Å 129 band 38, 2021

Webbansvarig