| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÖVERGIVEN ø3ver~ji2ven, p. adj. -givnare. adv. -GIVET. Anm. De anv. av övergiven som inte upptas här räknas ss. klart verbala o. behandlas under ÖVER-GE.
1) (†) motsv. ÖVER-GE 1, särsk. om brev l. räkenskap o. d.: överlämnad l. insänd. Hans Nåde hafver her tilstädhe theris egna öfvergifna register och rekenskaper och hafver latidt öfverläggia oc ransaka them till thet ythersta. RA I. 1: 194 (1533). Dheras sal. fadhers .. giäldz .. affbetalningh, dhen dhe och uttj sith öfwergifne kiöpebreff tilstå. VgFmT II. 6–7: 136 (1667). An åtskillige Persedlar til en fullkommlig Fruntimmars Habit .. efter öfwergifwen Special-Räkning til en Summa af 1175. Dlr K: Mynt. Modée HåkSmulgr. 94 (1738). — särsk. motsv. ÖVER-GE 1 c, om person: prisgiven l. utlämnad (åt ngt l. åt sig själv), äv. utlämnad åt (sig själv); jfr 2 a. En dreng sich sielffuom offuergiffuin skemmer sina modher. SalOrdspr. 29: 15 (öv. 1536). Fast iag till Spoth og Spe af Er ä’ öwer-gifwen. Börk Darius 25 (1688). At skicka Barnen utan tilsyn på en krog .. öfvergifne åt lättjan och frästelsen af flere odygder. LBÄ 16–17: 127 (1798). De sakna .. nästan helt och hållet familjelif och äro på lediga stunder öfvergifna åt sig sjelfva. BetDöfstUnd. 1878, s. 128.
a) motsv. ÖVER-GE 2 a, om person; särsk. ungefär liktydigt med: ensam (ofta i mer l. mindre tautologisk förb. med ensam), förr äv.: förlorad (se FÖRLORA 11; jfr 1 slutet); särsk. i substantivisk anv.; äv. överfört, om uppsyn o. d.; i sht i ä. språkprov svårt att skilja från 3 a. Ta hand om övergivna katter. Såå stoor war thå bedröfwelsen ath han sadhe sich wara offwergiffnan. OPetri 1: 93 (1526). Staffan var och offuirgiffuin huar icke hielp hade komid ifrå benhamar. UpplDomb. 5: 149 (1598). Tå må then öfwergifne träda i annat Giftermål, sedan ett Åhr är förluppet. Kyrkol. 16: 9 (1686). Hon kände sig så olycklig, så ensam och öfvergifven. Carlén Repr. 134 (1839). Dom vuxna kunde tydligen bli lika övergivna som barn om dom bodde på ett sådant här ställe. Wassing Slott. 17 (1960). Hennes övergivna uppsyn .. ingav honom häftig ömhet. Delblanc Nattresa 182 (1967).
b) motsv. ÖVER-GE 2 b, om ngt sakligt; särsk. (motsv. ÖVER-GE 2 b α) om plats l. lokalitet o. d., mer l. mindre liktydigt med: (som lämnats) öde, tom l. ödslig. En övergiven bensinmack. Övergivna fågelbon. Huset såg övergivet ut. Offuergiffna städher. Hes. 36: 4 (Bib. 1541). Det stolta Lisabon, som tilförne inrymde millioner menniskor, är nu aldeles öfvergifvit. Brelin Resa 106 (1758). Det var vilda, öfvergifna skogen, alls ingen hjälp att få. Lagerlöf Herrg. 32 (1899). En stackars övergiven gammal käpp. Zetterström Dag 39 (1946). Ett hem utan växter ger intryck av att vara tomt och övergivet. Ekbrant VVRumsväxt. 7 (1955). I lagerhuset i Värtahamnen .. där den otympliga betongklumpen på två ton blivit lämnad och liksom övergiven. Östergren SistCig. 430 (2009).
3) [åtm. delvis efter mlt. övergeven] († utom i a) i fråga om känsla l. känsloyttring l. beteende l. förhållningssätt: ohämmad l. besinningslös l. våldsam (se d. o. 3) o. d.; särsk. ss. adv. bestämmande adj. (Han) blir alldeles rasande kär i henne och hon blir öfvergifvet kär i honom. Bremer FamH 178 (1831; uppl. 2000). Det fins hos honom något af denna öfvergifna lustighet, som kommer af att i hela verlden icke ega det ringaste att förlora. Benedictsson Ber. 159 (1885). Ena stunden öfvergifvet munter, den andra utan någon synbar orsak djupt melankolisk. Dahlgren 1Ransäter 151 (1905). En alltför grell motsats mellan hans barska kommandoton och övergivet lyriska utgjutelser. Lamm StrindbgDram. 1: 296 (1924). Östergren (1971). — särsk.
a) (numera bl. ngn gg) förtvivlad l. utom sig l. översiggiven (se GIVA SIG ÖVER 2 slutet); äv. överfört, om ngt sakligt; jfr 2 a o. ÖVER-GE 3 c. Fiendener, hwilke så godt som öffwergiffne woro wantröste om liff och wälfärd. Svart G1 28 (1561). Ah Jesu förbarma Tig öfwer mig öfwergifnan! Swedberg Dödst. 245 (1711). Man såg honom merendels nöjd och munter, någon gång för ett ögonblick nedslagen, aldrig övergiven. Olsson Herdam. 4: 441 (i handl. fr. 1794). Senhöstdagar .. med den övergivnaste melankoli. Vetterlund Skissbl. 209 (1914). Hon .. var övergiven för att hon inte ens fick vara förrädare. Arnér Finnas 128 (1961).
b) dristig l. oförvägen l. övermodig. Bureus Suml. 84 (c. 1600). Herre Gud, huru öfwergifne, (oförwägne, öfwerdådige) och dristige .. the Reepdantzare, samt andre Gycklare äre. Schroderus Comenius 945 (1639).
c) med klandrande l. nedsättande innebörd: självsvåldig l. fräck l. hänsynslös l. våldsam (se d. o. 2 a); särsk. i sådana uttr. som övergiven skalk l. sälle. Nogre offuergiffne skalke haffue siig nogot orådth företaghet. G1R 4: 122 (1527). Ehoo som så öfwergifwen och OChristen är, at han häder Gud och blasphemerar, .. dhen straffes som för en dhen grofwaste Miszgierning. Schmedeman Just. 448 (1665). En öfwergifwen hoop af hedniska soldater, / Til skapnan menniskior; men willdiurs camerater. Brenner Pijn. 88 (1727). Redan under Upsalaåren var han .. känd som en öfvergifven sälle, för hvilken stillsamme och ordentlige ynglingar gerna drogo sig. VL 19/10 1899, s. 3. Cannelin (1939).
d) [jfr motsv. anv. av dan. o. nor. overgiven] oförbehållsamt uppsluppen l. yster; äv. överfört, om ngt sakligt. Sturzen-Becker Utfl. 2: 198 (1842). Att han haft någon motgång syntes alldeles icke. Han var lustig och öfvergifven. Reuterdahl Mem. 263 (1860). Skratt af det mest öfvergifna slag. Sturzen-Becker 2: 191 (1861). BonnierMH 1910, s. 100.
1) till 2, om förhållandet l. tillståndet att vara övergiven.
a) till 2 a; särsk. ungefär liktydigt med: ensamhet l. tomhet (se d. o. 4). Aldrig hade öfvergifvenhetens dystert förfärliga känsla fattat henne med en sådan makt som nu. Almqvist DrJ 441 (1834). På dagen känner han inte övergivenheten så starkt som om natten, då han ligger vaken. Johnson Här 131 (1935). Han lärde mig en smula av vad övergivenhet och ensamhet vill säga. Edfelt Slagf. 48 (1952).
b) till 2 b; särsk. ungefär liktydigt med: ödslighet l. tomhet (se d. o. 3). DA 14/4 1835, s. 2. Sedan presidenten Piper ej mer vistades på Engsö .. vidtager en tid af öfvergifvenhet och förfall för det gamla herregodset. Eichhorn Stud. 1: 88 (1869). Modefirmans fönster tog sig spöklika ut i sin övergivenhet. Boye Ast. 182 (1931). Den där auran av ensamhet kring människor och föremål, platsernas övergivenhet. Malmsten DagKastanj. 97 (1994).
2) (†) till 3, i fråga om hämningslöshet l. besinningslöshet; särsk. dels: ohämmad lystenhet, dels till 3 c: fräckhet l. hänsynslöshet. Dherföre war icke stoort til at vndra, at the .. slogo sigh nu til en sådan öfwergifwenheet och öfwerdådigh dristigheet. Widekindi KrijgH 212 (1671). Hallmans komiska öfwergifwenhet. SvLitTidn. 1821, sp. 137. Man ser gå hand i hand den vildaste öfvergifvenhet till sinnliga, ofta grymma nöjen, och den största likgiltighet för lifvet. Bremer Morg. 35 (1842). Casanova, .. dragande med skalkaktig öfvergifvenhet sina gynnare och gynnarinnor vid näsan. Ljunggren SVH 1: 434 (1873).
Ssg (till övergivenhet 1 a): övergivenhets-känsla. AB 11/7 1864, s. 2. Det är förunderligt at Gud så ofta behöfver just den stora ensamheten, den tunga öfvergifvenhetskänslan hos oss för att helt kunna nå oss. Roos DjupSag. 49 (1901).
Spalt Ö 426 band 39, 2023