| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFSTÅ a3v~stå2 (a`fstå Weste), v. -står, -stod, -stodo, -stått, (mindre br.) -stådd, äfv. (†) -stånden RARP V. 1: 73 (1652) (se för öfr. STÅ). vbalsbst. -ELSE (föga br. Lind (1749, under afstånd); Dalin (1850)), -ENDE; jfr AFSTÅND (se d. o. II).
— jfr STÅ AF.
I. [jfr t. weit von einander abstehen; jfr äfv. lat. distare] (†) vara l. befinna sig på (visst) afstånd (från ngt). Cirklar .. mindre eller större, efter som de äro mindre eller mer afstående från närmaste Pol. Corvin 4 (1756). jfr: (På sådana kartor) blifva .. Parallelerne lika afstående (dvs. lika långt aflägsna från hvarandra). Dens. 86.
II. om öfvergifvande l. öfverlåtande.
Anm. Dessa anv. hafva sin grund i en på främmande botten försiggången utveckling ur den eg. bet., som ordets sammansättningsleder innebära: stå l. ställa sig på afstånd l. afsides [jfr t. abstehen, lat. desistere]. jfr Verelius Ind. (1681, under afstandan).
1) om förehafvande, handlingssätt, föresats, sinnesart o. d.: upphöra med, uppgifva, öfvergifva.
a) [jfr t. von einer handlung, einer gesinnung abstehen] med prep.-uttr.
α) (†) med prep. af. Affstå och igen wände aff all fientlig handell. G. I:s reg. 15: 17 (1543). J. Matthiæ 1: 287 (1658).
β) med prep. (i)från; jfr 2 a α α’. G. I:s reg. 16: 180 (1544). Affstå ifrå sin wilfarelse. KOF 1: 333 (1575). The affstå ifrå sitt företagande. Balck Krist. ridd. H 3 b (1599). Affstå ifrå sitt onda vpsåt. Schroderus Hoflefv. 227 (1629). Tu måste affstå ifrån tina synder. Muræus 1: 326 (1648). Afstå från sitt försök. Hallenberg Hist. 2: 421 (1790). Mången afstår ifrån sina utsväfningar, endast af ärelystnad. Franzén Pred. 1: 191 (1841). Jag (vill) nu afstå från att envisas längre. Böttiger 3: 42 (1843). Denna sjukdom nödgade honom att .. afstå från läsning och skrifning. Skogman i VittAH 18: 248 (1846). Rydberg Rom. d. 57 (1882). — (†) närmande sig ordets urspr. bet.: aflägsna sig l. afvika (från ngt). Wij såge .. intet heller, än at .. godh fredh .. måtte hollen warda, och ifrå alle oroolighe wägar affståndet. Tegel G. I:s hist. 2: 255 (1622).
γ) [jfr AFLÅTA (med), UPPHÖRA (med)] (†) med prep. med; jfr 2 a α β’. G. I:s reg. 15: 345 (1543). Kyrkol. 10: 2 (1686). Utsprider (ngn) .. vilfarande lärosats, och, efter varning, thermed ej afstår. MB 1: 4 (Lag 1734). Dalin Arg. 2: 88 (1734, 1754). Konungen i Polen sökte .. öfvertala (hansestäderna) .. att afstå med all segelfart på Sverige. Hallenberg Hist. 4: 541 (1794). D. v. Schulzenheim i LBÄ 11—13: 62 (1798).
b) [jfr ä. holl. het oorlogh afstaan] (nästan †) med sakobj.: upphöra med, öfvergifva, bortlägga. Han lofwer .. sådanne synder willie afstå. Christ. ordn. A 3 b (1602). All fiendtligh Handel affstå. Tegel G. I:s hist. 1: 56 (1622). (Om bördemannen) sitt klander afstår. JB 5: 10 (Lag 1734). (Den katolska kyrkans) aldrig afstådda mål. Trolle-Wachtmeister 2: 289 (1857); jfr 2 a.
c) (nästan †) med att o. inf.: upphöra, sluta. Affstaa .. ath giffue sig vdj nogen fiendtlig handell. G. I:s reg. 9: 182 (1534). Muræus 1: 284 (1648). Biskopen skulle .. afstå, at med sine bref, vidare upreta undersåtarne emot sin (dvs. deras) Öfverhet. Celsius G. I:s hist. 377 (1746, 1792). — jfr: (†) Tribunerne affstogho (dvs. -stodo) til at göra sine Embetesbrödher emot stånd. Schroderus Liv. 482 (1622); jfr a.
d) utan uttryckligt angifvande af det, hvarifrån ngn afstår: gifva vika, träda tillbaka, upphöra, sluta. Lælius Jungf. M 6 a (1591). (Vikingarna) ville .. icke afstå förr, än de hade plundrat byn. Strinnholm Hist. 1: 292 (1834). Jag försökte bana mig väg .. in i skogen, men måste snart afstå. Bovallius 327 (1887). — i sport: utgå ur täflingen. (Kapplöpningshästen) vägrade vid lydnadshindret och afstod. SD (L) 1894, nr 250, s. 7.
2) om tillhörighet, förmån, rättighet, anspråk o. d.
a) frånträda, lämna, låta fara, afsäga sig, efterskänka, försaka.
α) med prep.-uttr.
α’) [jfr t. von seinem gut, seinem recht abstehen] med prep. (i)från; jfr 1 a β. K. Månsdotter i HSH 4: 205 (1567). Afstå ifrån sin rätt. Lind (1749). Afstå ifrån sin talan: jus suum l. jure suo cedere. Lindfors (1815). Jag begär blott .. / ditt ögonpar .. / och afstår från sol och från måne. Tegnér 1: 204 (c. 1820). (Fredsombuden) tvingades .. att .. afstå från Nyslott, den sista mer omtvistade punkten. Fryxell Ber. 36: 118 (1866). Afstå från hvarje tanke på sällhet. SAOB (1870); jfr 1. Öfvertala så många som möjligt att afstå från ordet. De Geer Minnen 2: 19 (1892).
Anm. I debatter säges ofta elliptiskt af anmäld talare, då han uppropas: (Jag) afstår (näml. från ordet).
β’) [sannol. efter 1 a γ] (†) med prep. med. Begäre wij opå .. wår .. Konungz wägne att .. (ryske storfursten) will afstå med Kexholm. HSH 36: 120 (1575). (Han) affstodh medh sin begäran. Schroderus Liv. 630 (1626); jfr 1. 2 RARP I. 2: 31 (1720). Afstå med sin talan. Serenius (1734, under give). Afstå med sin rätt til votering. Ad. prot. 1800, s. 159.
β) med sakobj.; jfr b α. To give over one’s right, afstå sin rätt. Serenius (1734). Afstå sin talan, To give up one’s claim. Dens. (1741). Jag skulle för hans skull gerna afstått mina anspråk (på sysslan). Tegnér 5: 333 (1823). Embetsmän nödgades afstå ända till tre fjerdedelar af sina löner. Svedelius i SAH 54: 393 (1878). En popularitet, som jag .. gärna skulle afstått. De Geer Minnen 1: 203 (1892). Kongl. Maj:t skulle .. (mot vissa villkor) afstå största delen af det årliga anslaget. Därs. 2: 94. — (numera föga br.) (Tull-)Societeten (ville) giärna afstå Contractet, fast än 3 åhr för dem återstå. 2 RARP 4: 477 (1727). Vi (borde) afstå det domare-ämbete, som vi oss så ofta obilligt tilvälle. Dalin Arg. 2: 408 (1734, 1754); jfr 1. — (†) (De ville icke) affstå thenna theras (dvs. sin) Begiäran. Rudbeckius Kon. reg. 62 (1615); jfr 1. Om någen part .. wille thenne tractat affstå (dvs. frånträda), tå skulle samma part .. tractaten vpsäija. Tegel G. I:s hist. 2: 284 (1622).
b) lämna från sig l. afträda (en tillhörighet, rättighet osv. till ngn); öfverlåta.
α) utan uttryckligt angifvande af den, till hvilken ngt öfverlåtes; ofta, särsk. i det ä. spr., nära anslutande sig till a β. Afstå sin egendom till konkurs, till sina kreditorers förnöjande. (De ryska underhandlarna) tilbude .. på dheris Herres wägne sigh wele affstå heele Lijffland. HSH 36: 328 (1585). N. Av. 5 Mars Extr. 1658 (om landafträdelse). Cedera bonis, gifwa vp och afstå sin egendom. Swedberg Schibb. 255 (1716). Til gälds betalning afstå sin arfvejord. JB 5: 7 (Lag 1734). Hertigen var nära att blifva tillfångatagen; men en ryttmästare .. afstod sin häst. Fryxell Ber. 7: 96 (1838). — närmande sig β. Tjenaren .. (har), för betingad lön, afstått sin tid och sina krafter till sin Herres nytta. Wallin 1 Pred. 1: 156 (c. 1830).
β) [jfr t. einem l. an einen eine sache abstehen] med uttryckligt angifvande af den, till hvilken ngt öfverlåtes. Ehrenadler 387 (1723). Bördeman får ei afstå sin lösningzrätt till annan. Drysell 8 (1728). (Om) gäldbunden söker at få alt sitt gods til sina borgenärer afstå. RB 22: 1 (Lag 1734). Han .. afstod sin hela lön till den, som under .. (hans) bortovaro förrättade hans syssla. Rosenstein 1: 42 (1783). De .. fästningar, som (af Ryssland) till Sverige blifvit afstådde. Hallenberg Hist. 4: 591 (1794). (Sverige) lofvade .. att afstå sin rätt till Wismar åt kejsaren. Malmström Hist. 1: 137 (1855). A. .. erbjöd sig att till mig afstå sitt ämbete. De Geer Minnen 2: 107 (1892). — (†) Lysimachus .. afstod dem (dvs. åt göterna) en del af Thracien. Dalin Hist. 1: 39 (1747). närmande sig a: (Ridderskapet o. adeln äro villiga att) cedera och afstå them (dvs. åt, till förmån för skattebönderna) all prætension på rest aff desse dagzwärken. RARP V. 1: 143 (1652).
Spalt A 591 band 1, 1898