| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFUNDSMAN a3vunds~man2 l. 31~, hvard. äfv. a3vuns~ (a`fundsman Weste), m.; best. -mannen; pl. -män l. (föga br.) -männer.
1) till AFUND 1: person, som hyser l. i sitt handlingssätt ledes af l. röjer afund. Någre wåre affuundzmenn och hemelige fiender. RR 1545, fol. 85. Mijne Competitorer och affwundzmän woro migh hätske. Schroderus Hoflefv. 265 (1629). Stoor lycka haffuer många affuundzmän. Lex. Linc. (1640, under florens). De la Gardies lysande värf hade förskaffat honom mägtiga afvundsmän. Hallenberg Hist. 2: 560 (1790). De mägtigas afundsmän. Fryxell Ber. 4: 124 (1830). Hans (dvs. konung Karls) .. dolska afundsman, Magnus Green. Ekelund Fäd. hist. i smndrag 72 (1837). Rydberg Rom. d. 108 (1882). Det bekanta ordspråket, att ”släkten är värste afundsman”. Cavallin Skr. 58 (1887).
2) (†) till AFUND 4: ovän, fiende. Affwundzman bör icke witna. Dom.-regl. mom. 16 (c. 1530). Wår gamble afwundzman Juthen. Gustaf II Adolf 171 (1617); jfr 1. Then som stadd är i .. (präst-) embete, hafuer många owenner och afwundzmän för Gudz ordh skuld, genom huilket han måste straffa syndena. KOF 1: 524 (c. 1619). Vi finge bästa vänner / Af them som varit förr the störste afvundzmänner. Kolmodin Qv.-sp. 1: 192 (1732). Sveriges afunds-män. v. Arbin Præs. i VetA 1773, s. 44. jfr Almqvist (1842).
Spalt A 720 band 1, 1898