| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFUND a3v~un2d, äfv. a3~vun2d (a`fund Weste), r. l. f. (f. Grubb 9 (1665) osv.), äfv. m. (Weste (1807); Almqvist (1842); Dalin (1850; jämte f.); i personifikation: Lucidor Hel. V 2 b (1672); Dalin Vitt. II. 5: 121 (1738)) ((†) n. Gustaf II Adolf 131 (1616); Wivallius Dikter 108 (1641); J. Matthiæ 1: 308 b (1658); Österling Ter. 1: 289 (1699); Ehrenadler 201 (1723)); best. -en.
1) känsla af olust o. harm öfver ngns företräden l. förmåner o. obenägenhet att låta honom behålla dem; själfviskt, med missnöje l. harm l. skadelystnad blandadt begär efter en annans förmåner. Känna l. hysa afund mot ngn l. öfver ngt. Fatta afund till ngn. Se ngt med (l. utan) afund. Plågas l. täras af afund. Blek, (gul)grön af afund. Göra ngt af afund. (Upp)väcka l. upptända afund. Ådraga sig afund. Vara utsatt för l. (ett) föremål l. offer för afund. Lägher nw bort all ondzsko .. och awund. 1 Petr. 2: 1 (NT 1526). Genom dieffuulens affuund är dödhen kommen j werldena. Vish. 2: 24 (Bib. 1541). När wreedhen sigh vphäffuer för wår nästas lycko och wälferd skul, och wil gerna hindra och hålla henne tilbaka, så kallas hon Affuund. Balck Cat. R 5 a (1596). Det taal hvarmed man vill upväcka edert misstroende eller afvund emot de andra Anförare. Ehrenadler 467 (1723). Kains brott .. kom af afund, att hans broder var lyckligare än han. Tegnér 3: 272 (1826). Känna, hysa .. afund .. till någon. SAOB (1870). Bitter afund. Jak. 3: 14 (NT 1883; NT 1526: bittert nijt). Ett tullsystem, som skyddar hela den inhemska produktionen, .. dämpar afunden .. genom att lofva alla samma fördelar. Forssell Stud. 2: 328 (1888). Nikku satt där, röd af afund. Topelius Läsn. f. barn 7: 71 (1891). jfr NÄRINGS-, YRKES-AFUND. — ofta i mer l. mindre tydlig personifikation; jfr AFUNDSTÄRNA(N). Den dolska, lömska, smygande, skelande, giftiga, (gul)gröna, svarta afunden. Een Nijdsk, Siälf-frätig Afund; then sin mun vpspär / Och gräslig bläcker (dvs. visar) sijne blod inbitne Tänder. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651); jfr AFUNDSTAND. Lät Afwund skärpa friit sin Orme-Tung ok Tänder .., / Lät honom sputa (dvs. spy, spruta) uth grön Galla, Etter, Gifft. Lucidor Hel. V 2 b (1672); jfr AFUNDS-ETTER, -GIFT, n. En hofmans höga gunst then blåa afwund föllier. Fånge 4 (c. 1710) [jfr lat. livor, svartblå färg, afund]; jfr Brobergen 114 (1706). Med black och gropad hy stod Afund sjuk och bitter. Dalin Vitt. II. 5: 37 (1742); jfr Adlerbeth Ov. 52 (1818). Afunden tystnar vid store Mäns Graf. Schönberg Åm. i VetA 1771, s. 9. Afundens hvassa tand. Adlerbeth Hor. od. 144 (1817). Afunden jämförde egen vinst med andras. Malmström Hist. 4: 256 (1874). Snoilsky 3: 27 (1883). Afundens blick mig ingenstädes når. E. H. Tegnér i Ord o. bild 1894, s. 150; jfr AFUNDSBLICK. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråkslika talesätt. Affuund är waar j benen. Ordspr. 14: 30 (Bib. 1541). Affwund frätar (för -er) ther hon boor. Grubb 9 (1665); jfr Sv. ords. A 3 a (1604); Sv. ordspråksb. 2 (1865). Afund är sin egen plåga. Lindfors (1815). Afund fräter sig sjelf. Cavallin (1875). — Jw större afwundh, jw bättre treffnad. Grubb 526 (1665); jfr under AFUNNA(S) II. — Afwund är intet bättre än hon heeter. Grubb 9 (1665). — Afund är den häst, på hvilken djefvulen helst rider. Franzén Pred. 3: 123 (1843, efter Krysostomus); jfr Büchners Concordans 43 (1754). — Invidia fortunæ comes, Affwund föllier Lyckan. J. Matthiæ 1: 310 a (1658). Jw större Lycka, jw meer afwund. Grubb 404 (1665). Ingen ära utan afvund. Widegren (1788). Afunden är ärans följeslagare. Sv. ordspråksb. 2 (1865). jfr Gustaf II Adolf 74 (c. 1620); Grubb 9 (1665); Ps. 272: 5 (1695); Ps. 457: 5 (1819); SAOB (1870). — Bättre är hafva folks afvund, än thes miskund. Lind (1749). Det är bättre att väcka afund än medlidande. Lindfors (1815). jfr Schulthess (1885).
b) (föga br. uttr.) The Patriarcher för awund skul sålde Joseph. Apg. 7: 9 (NT 1526). Tagh icke them til rådz som affwund til tigh haffua. Syr. 37: 11 (Bib. 1541). Hvad båtar denna magt som verldens afvund gör (dvs. väcker) ..? Kellgren 1: 240 (1782). Til ingen man han afvund bar. Dens. 2: 166 (1790) [jfr fr. porter envie à]; jfr c början. Afund på (dvs. öfver) andras (lott). Wallin Rel. 1: 92 (1821, 1825); jfr AFUNDA(S) II 2 e β.
c) (†) (Trädet) fick så monga quistar, at all lustigh trää .. båro affuund ther widh. Hes. 31: 9 (Bib. 1541) [jfr t. neid tragen]; jfr Rothovius 4 Pred. S 3 b (1645); jfr äfv. AFUNDSBÄRARE. Han .. drager affwund öfwer .. (sin nästas) Wälfärd. J. Matthiæ 1: 312 a (1658) [jfr t. neid tragen]. Aff .. Afwundh til andre Orters Beröm. Rudbeck Atl. 2: 77 (1689). — Så har man ey (dvs. är man ej utsatt för) så stor afvund. 2 RARP 5: 371 (1727) [jfr lat. invidiam habere]. Stanislaus .. hade afvund på sig endast derföre, at Han var värd at älskas fram för andra. Nordberg 2: 168 (1740). En man, som för sin rikedom skul var i en allmän afund. Botin Hem. 2: 31 (1756, 1789) [jfr lat. in invidia esse].
d) närmande sig bet. afundsamhet. Ingen war som dömbde sig sielf wara wärd att bära Sweriges chrona, och afwunden förorsakade att ingen unte heller annan. Gustaf II Adolf 74 (c. 1620). Svenske Afvunden unnar heller glansen åt en passelig utländsk Bonde, än åt en käck inhemsk Adelsman. Dalin Arg. 1: 237 (1733, 1754); jfr Ekelund Fäd. 1: 123 (1829, 1833).
e) (skämt.) ss. ett öfverdrifvet uttr. i st. f.: ifrigt begär efter samma fördel(ar), som en annan åtnjuter. Då jag ser din aptit, känner jag riktig afund.
2) konkret: föremål för (ngns) afund. Tranér 199 (1830, 1833). (Franchis) rökrum .. utgjorde alla romerska sprättars afund, att icke säga förtviflan. Beckman Påfv. 25 (1880).
3) (†) missunnsamhet. Somblige aff förfädherne haffua .. (beröfvat sina efterkommande arf) aff affwundh, at the eij haffua haffth noghen god wilie till sine arffwinger, Doch .. (Gud) vill .. ath huar och en gerna skall wnna sinom arffuinggom thet godz gud honum vnth haffuer. G. I:s reg. 6: 159 (1529); jfr AFUNDSGIFT, f.
4) (†) afvoghet, illvilja, agg, groll, hätskhet, hat, fiendskap. Om .. (den döende) haffuer noghot vthestondandes medh noghon menniskio j åwund eller ilwilia. O. Petri Handb. C 4 a (1529). HSH 29: 126 (1542). Een .. Adelszman .., som hadhe gammal affuundh til honom, .. stack honom ihiäl. Tegel G. I:s hist. 2: 64 (1622). Aldrig lag vränga .. för skyldskap, svågerskap, vänskap, afvund och illvilja, eller räddhoga. RB 1: 7 (Lag 1734). Af hat och afvund. UB 9: 5 (Därs.). Anm. Ehuru de två ex. ur lagen hafva gamla förebilder (Christoffers landslag: Tingmalab. 1 osv.), i hvilka ordet snarast betyder fiendskap, ville man kanske redan på 1700-talet gärna däri inlägga bet. 1. Äfven i några andra fall (i sht i ssgrna) tyckes bet. sväfva mellan 1 o. 4. — ovilja, harm, förtrytelse, missnöje. (Djäfvulen,) som affuund ther wid bär, / at thet (dvs. Guds rena ord) skal oss forclaras. Ps. 1536, s. 87; jfr 1 c början samt 3. Det afwund the hade wid Boritzes regemente (dvs. styrelse). Gustaf II Adolf 131 (1616).
Af ssgrna (mestadels till 1) hafva bl. några få, särsk. AFUND-SJUK, -SJUKA, AFUNDS-MAN, -VÄRD, vunnit full häfd i språkbruket; de öfriga, af hvilka bl. ett urval här upptagits, äro i allm. af tillfällig natur, delvis också föråldrade.
-FULL. (†) = AFUNDS-FULL, särsk. i bet. 1 a. Lagerström Bunyan 3: 182 (1744). Celsius G. I:s hist. 348 (1746, 1792). —
-LÖS. [jfr nor. ovundlaus] (†) = AFUNDS-LÖS, särsk. i bet. 1 b. Aufundlaus .. Afwundlös, Extra invidiam positus. Verelius Ind. (1681). —
-SJUK, -SJUKA, -SJUKAS, se d. o. —
(3) -SKRUBBA. (†) afundsjuk l. missunnsam gömma (jfr AFUNDSAM 2. första exemplet). (Många gamla böcker ligga) vti Drakaläghe nedergrafne vti afvundskrubborne vndan gömde. Bureus Kon. styr. A 5 a (1634). —
-SOT. [jfr ä. d. avindsot; jfr äfv. t. neidsucht, eifersucht] (†) (svår) afundsjuka. Vårt Svenska blod är .. / .. smittadt med en farlig afvundsot. Nordenflycht QT 1744, s. 14. Dalin Vitt. II. 4: 197 (1759). jfr AFUNDS-SOT.
B: AFUNDS-AGG30~ l. 31~2. (numera föga br.) Nordenflycht QT 1745, s. 133. Konung Gustaf .. tog sig (dvs. äktade) Adelsdöttrar, att derigenom .. minska .. (släktingarnas) afundsagg till Wasahuset. HSH 3: 39 (c. 1750?). —
-ANDA, äfv. (mindre br.) -ANDE ~20. Dalin Arg. 2: 384 (1734, 1754). Parti- och afundsanden uptäcka ofta .. sanningen för Landets Öfverhet. Tessin Bref 2: 251 (1754). Afundsandans gift. Wallin Vitt. 1: 10 (1805). —
-BUK. [se (GIRIG-)BUK] (-buker Lind (1749)) (†) föraktligt uttr. om afundsjuk person. Medh the tråå (dvs. hårdnackade) affuundzbukar wil iagh intet haffua skaffa. L. Petri Sal. vish. 6: 25 (1561). Forsius Esdr. A 7 b (1613). —
-BÄLG. [se BÄLG; jfr t. neidsack] (-balg Messenius Blanck. 70 (1614)) (†) = -BUK. Schroderus Kon. förär. Föret. b 1 b (1606). Affwndzbelghar, the ther see swrt vth, at theras Nesta går wäl i hand. L. P. Gothus Thes. cat. 130 (1631). —
-ELD~2. Här fordras tusend haf, at ondskans låga släcka / Och afvunds-eldens våld. Dalin Arg. 2: 308 (1734, 1754). Thorild 1: 150 (”154”) (1794). —
-ETTER~20. Att ey af afvundztand och etter bli antastadt (dvs. -ad). O. Gyllenborg Vitt. 53 (1705). Nå, (Thersites,) du afunds-etter, .. Hvad nytt? Hagberg Shaksp. 8: 230 (1849). —
-FOLK. (†) afundsjuka människor. Thet gamble Afwundzfolck, thet lägger Afwund neder. Arvidi A 2 b (1651). Nordenflycht QT 1745, s. 34. —
-FRI~2. [jfr d. avindsfri] fri från l. utan afund.
a) som ej känner l. hyser l. röjer afund; som ej är förenad l. blandad med afund. Han ser afundsfri på de bättre lottade. J. O. Wallin (c. 1830) enl. SAOB (1870). Med sann, afundsfri glädje hyllade .. (Leopold) hvarje förtjenst. Grubbe i SAH 14: 123 (1830). Afundsfri (var) deras vittra täflan. Beskow Valer. XI (1855). Franzén med sitt afundsfria hjerta glädes åt Tegnérs ära. Wirsén i 3 SAH 2: 865 (1887).
b) som ej är föremål för afund. Höijer S. skr. 1: 8 (1795). Bär, i stället för hans (dvs. din kunglige faders) namn och krona, / Stilla dygders afundsfria krans. Nicander S. arb. 2: 56 (1827). Din lugna, anspråkslösa, afundsfria lott. Wallin 2 Pred. 1: 210 (1831). —
-FRÖ~2. Ad. prot. 1789, s. 199. Ett afunds- och otålighetsfrö ligger .. färdigt att uppskjuta. Rosenstein 2: 359 (1789). Bremer Hem. 1: 16 (1839). —
-FULL, -FULLHET, se d. o. —
-FURIE~200. Jag har nog märkt på gynnarns bittra skratt, / Hur afundsfuriens orm har hväst uti hans hjerta. Leopold 1: 320 (1808, 1814). —
(3, 4) -GIFT, f. (†) (Den sjuke må i sitt testamente tänka på de fattiga,) doch så at han icke medh någhor affwundz gifft (dvs. -gåfva) förkrencker then rett, som rettom arffuingom tilkommer. L. Petri Kyrkoord. 58 a (1571). —
-GIFT~2, n. Nordenflycht QT 1745, s. 82. Afundsgiftet brände / Djupt i yppig barm. Oscar II Skr. 3: 81 (1872, 1888). —
-GRIN~2. Om han följt goda råd, kanske / Att, i all trots för afundsgrinet, / Han kunnat bli Hofsinkare / För allt det kungliga porslinet. Lenngren 92 (1795). —
-HAMN~2. af afund tärd, skugglik kropp. Snart föraktets pust (skall blåsa bort) / Din lilla bleka afundshamn. Thorild Straffs. (1784). —
-HARM~2. (föga br.) När emellan klasserna .. (ej) en dåraktig afundsharm vidare får insteg. Leopold 5: 276 (1810). Atterbom LÖ 1: 270 (1824, 1854). —
-HOP. (†) = -FLOCK. Tu (E. Lindschöld), som .. för tin Afwundz-Hoop jämwäl godt hierta baar. P. Lagerlöf Vitt. 72 (1690). —
-LÖS~2. [jfr isl. ǫfund(ar)lauss, nor. ovundslaus, d. avindsløs]
1) till 1: fri från afund.
a) (mindre br.) = AFUNDSFRI a. Kan mödans trötta slaf .. / Gå afunds-lös förbi det slott, hans syn förvånar ..? Blom 23 (1794). Handel och näringar blomstra i afundslös täflan. Wallin 1 Pred. 1: 129 (c. 1830). Wieselgren Sv:s sköna litt. 4: 563 (1847).
b) (föga br.) = AFUNDSFRI b. Må afundslöst för dig (dvs. utan att utsättas för din afund) med ryktet flyga kring / de namn, som ingen sorg förtjent af Fosterbygden! A. G. Silfverstolpe Skald. 64 (1792, 1814).
2) (†) till 3 l. 4: fri från (dvs. som ej hyser) missunnsamhet l. illvilja. Jag haffuer henne (dvs. visheten) wunnet förutan list, iagh wil henne ock affwundz löst vthdela. L. Petri Sal. vish. 7: 13 (1561). Swedberg Schibb. d 1 a (1716). Därs. e 2 b. —
-MAN, se d. o. —
-RÄNKER~20, pl. (J. Kraus’) verksamhet togs .. till följd af fortfarande afundsränker .. förvånande litet i anspråk. A. Lindgren i NF 8: 1494 (1884). —
(1, 4) -SAGA? (†) = -SÄGN. Ded är oppenbar gärningh och icke afuundz sager. HSH 15: 90 (1591; möjl. felaktigt i st. f. sagen l. sägen). —
-SJUK. (†) = AFUND-SJUK. Thens affuunds siukes försååt. Balck Cat. R 5 a (1596). Muræus 1: 16 (1648). Grubb 9 (1665). Deleen (1807, under unenvious). —
-SUCK~2. Kexél 2: 170 (c. 1780). Fäder och mödrar tänkte med en förlåtlig afundssuck på sina egna barn. Knorring Kusin. 2: 16 (1834). —
(1, 4) -SÄGEN. (sägn) (†) (falsk) utsaga, som har sin grund i hat l. afund. (Påståendet, att djäfvulens besvärjande vid dopet är trolldom,) är een affuundz sägn och dieffuuls försmädhelse. L. Petri Exorc. D 6 b (1562). Theras calmunier (för calumnier) och affuundzsägner. Dens. Kyrkoord. Föret. 16 (1571). P. Erici 2: 230 b (1582). jfr -SAGA. —
-TADEL~20. (föga br.) (Tyrsis) önskad’ stundom sig en dåre bli, / .. På det han måtte lycklig blifva, / Och ifrån afunds tadlet fri. Nordenflycht QT 1745, s. 22. G. F. Gyllenborg Vitt. 3: 4 (1774, 1797). —
-TAND~2. [jfr isl. bíta með ǫfundartǫnn, d. bide l. tygge med avindstand, lat. mordere invido dente, förtala] (numera föga br.) Ingin Afwundz-Tand kan hans Beröm kull-rifwa. Lucidor Hel. S 4 b (1672). O. Gyllenborg Vitt. 53 (1705). —
-TUNGA~20. (numera föga br.) P. Lagerlöf Vitt. 42 (1675). Wexionius Vitt. 398 (1686). Alt thet tadel, som från afvunds tungan flutit. Nordenflycht QT 1745, s. 79. —
-TÖRN. (†) afundens törne l. tagg. Säll .. then Afundstörn ey sticker. Lucidor Hel. Hh 1 b (1673). —
(1, 4) -VERK~2. [jfr isl. ǫfundarverk] (föga br.) Förtagh alt ondt och affwundz wärck. Beckman Psalmhist. 837 (cit. fr. 1682); jfr Ps. 427: 8 (1819). —
(4) -VITTNE. (affwendis) (†) jur. vittne, som hyser personlig fiendskap till en af parterna (i ett mål). The waare (dvs. voro) affwendis witthne. G. I:s reg. 3: 75 (1526). Så framt the (dvs. vittnena) äro .. efter Lag giltuge .., icke wilduge (dvs. partiska) eller afwundz Wittnen. Schmedeman Just. 963 (1685). jfr Nordström Samh. 2: 714 (1840). —
-VÄRD, -VÄRDHET, se d. o. —
-ÄNGSLIG. (†) som väcker afund o. ängslan. (Drottning Kristina har blifvit för) Fiendens öga til en skarp eld-glimrand Stråle, / (för) Hans hierta til en Pijl, och afwundz-ängstlig Påle (dvs. lans). Stiernhielm Jub. 110 (1644, 1668). —
(4) -ÖRT. [jfr fin. viharuoho, xanthium, af viha, hat, vrede] (†) växten Xanthium strumarium Lin. Xanthium s(ive) lappa minor, sanguinaria, Affwundzört, frätande Ringormsgifft. Tillandz E 4 b (1683). Juslenius (1745).
Spalt A 711 band 1, 1898