| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ALLMÄNNELIGHET al3män1elig~he2t l. 0300~2, äfv. 3~2001, äfv. ALLMÄNLIGHET al3män1lig~ he2t, äfv. 030~2 l. 3~201 (allmä´nnlighet Weste), r. l. f.; best. -en; pl. (föga br.) -er (Atterbom Siare 1: 64 (1841), E. Beckman i Nord. tidskr. 1893, s. 51).
Anm. Ordet utgör ej bl. abstr. sbst. till ALLMÄNNELIG, utan förekommer äfv. ss. nära motsv. ALLMÄN; se anm. under ALLMÄNNELIGEN.
egenskapen att vara allmännelig l. allmän. — särsk.
1)
a) motsv. ALLMÄNNELIG 1 a: förekomst l. befintlighet hos alla l. öfverallt; allmänhet. Arfsyndens allmännelighet. Norbeck 81 (1840, 1866). Det är, som om man i en annans lidande, mer än i en annans glädje, kände igen det, hvilket när som helst kan träffa en sjelf. Detta är ett gripande vittnesbörd om lidandets allmännelighet. Wikner Pred. 345 (1879); jfr c.
b) (föga br.) motsv. ALLMÄNNELIG 1 b: offentlighet. (Den styrande makten) framträder ej såsom förbjudande och beifrande, förr än i det ögonblick handlingens allmänlighet med skäl ådrager sig dess uppmärksamhet. Livijn 2: 9 (1817). Runeberg 4: 219 (1834, 1858). jfr: Lärones allmennelighet. L. P. Gothus Thes. cat. 252 (1631, 1640).
c) motsv. ALLMÄNNELIG 1 c: egenskapen att omfatta alla. Wallin Rel. 1: 52 (1818, 1825). Den Christna kyrkans enhet och allmännelighet. Franzén Pred. 5: 71 (1845). Visserligen var genom det gamla förbundet kärlekens allmännelighet icke fullt förverkligad, i det att skrankan mellan jude och icke-jude alltjemt qvarstod. Wikner Pred. 10 (1866).
2) (föga br.) motsv. ALLMÄNNELIG 2: egenskapen att omfatta det hela l. allt; universalitet, allmänhet. (Då hinduernas Mahan-atma) skall fattas i sin högsta allmännelighet, måste det fattas såsom alldeles obestämdt, så att det icke genom att begränsas inom sferen af det eller det slags kraftyttring, uteslutes från andra. Wikner Lifsfr. 2: 129 (1879).
3) (föga br.) oinskränkthet, giltighet i allt l. med afs. på alla; jfr ALLMÄNNELIG 2 c, ALLMÄN II j. Då här nämnes flärden af de högres seder, må ingen deraf leda den orimliga slutsatsen, som skulle detta fel, med fullkomlig allmännelighet, och utan åtskillnad tillegnas dem. Leopold 2: 351 (1801, 1815). — särsk. (i sht filos.): allmängiltighet (se d. o. 2). Man .. måste i pligtbegreppet uppstiga till en viss allmännelighet och nödvändighet. Leopold 4: 106 (c. 1820). Bevisningen .. gifver vår kunskap den fasthet och allmänlighet, som tillhör Vetandet. Trana Psyk. 2: 82 (1847). Cavallin Ident. o. synt. satser 27 (1894).
4) motsv. ALLMÄNNELIG 3: obestämdhet, abstrakthet, allmänhet (i motsats till individualisering l. specifikation). Ämnet (synes) förlora sig i en nära hopplös allmännelighet. Geijer I. 6: 166 (1839). Konungens förtjenst är att ha gifvit dessa antydningar, — ehuru endast .. i en ganska abstrakt allmänlighet. Atterbom Siare VI. 2: 121 (1855). Schück Sv. lit.-hist. 1: 385 (1889). — konkretare. Inga bestämda gestalter framträda, utan allt flyter tillsammans i en dunkel allmännelighet. Tegnér 6: 263 (1834). Dikt är de högre verldars morgonrandning, / ej tom allmänlighet, men verklighet och sanning. Dens. 1: 239 (1841). — (föga br.) i pl.: allmänsats. Sväfvande allmänligheter. E. Beckman i Nord. tidskr. 1893, s. 51.
5) (mindre br.) motsv. ALLMÄNNELIG 5: utbredning, (allmän) spridning, vanlighet; stundom svårt att skilja från 1 a. I. Geringius i Ad. prot. 1800, s. 309. Vårt språks ringa allmänlighet. Leopold 5: 153 (c. 1820). Berlin må med rätta nämnas den lärdaste af Europas hufvudstäder, helst med betraktande af bildningens allmänlighet. Rydqvist Resa 31 (1838); jfr 1 a. Lyriken har väl blifvit en allmän konst, men sjelfva dess allmänlighet vittnar redan om dess brist på egendomlig anda. Snellman Tyskl. 190 (1842). Folkbildningens almänlighet. SDS 1897, nr 232, s. 3; jfr 1 a.
Spalt A 1052 band 1, 1898