Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
1) bergv., miner.
a) (föga br.) eg.: (första l. begynnande) brytning; i uttr. stå för anbrott, (ligga blottad o. sålunda) kunna brytas; om malm. Rinman (1788).
b) i fråga om malmfyndighet o. d.: öppnande. Den (jordegare), å hvars grund anbrott från dagen icke skett. SFS 1855, nr 9, s. 11. — konkretare: öppning. Malmfyndigheten (i Utö) .. är öppnad genom flere mycket stora anbrott från dagen. T. Nordström i NF 16: 1636 (1892).
c) konkret: ställe l. utgångspunkt för brytning, brott. Grufvor, som haft goda anbrotter. Leijell Præs. i VetA 1751, s. 43. B. Qvist i VetAH 37: 168 (1776). Borrhålens lutning är .. beroende .. äfven deraf, att lämpliga ”anbrott” vid brytningen beredas. Wetterdal Grufbr. 135 (1878).
d) (mindre br.) konkret, i fråga om sten o. d.: ställe, där (den) är bruten, brottyta, brott. Stenen är glänsande i anbrottet. — särsk. i uttr. friskt anbrott, om brottyta, som ej hunnit blifva anlupen, sotig, smutsig osv. Rinman (1788).
2) (föga br.) angrepp; jfr ANBRYTA 1 slutet. Hvar stund murbräckan förnyar sitt anbrott. Adlerbeth Æn. 43 (1804, 1811).
3) (mindre br.) första framträdande, annalkande, gryning, inbrott; jfr ANBRYTA 2. Ödmann Str. förs. II. 1: 225 (1803). Vid dagens anbrott. Carlson Hist. 1: 104 (1855). Lundell (1893).
Spalt A 1273 band 1, 1898