| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANBRYTA an3~bry2ta, v. -er, -bröt, -bröto, -brutit, -bruten; se för öfr. BRYTA. vbalsbst. -ANDE; jfr ANBROTT.
— jfr BRYTA AN.
1) [jfr AN, adv. II 1 b, 4] (mindre br., nästan bl. i p. pr.) bryta fram, framstörta. En vildt anbrytande störtsjö. Adlerbeth Ov. 291 (1818). Syndaflodsscenen (å taflan) framställer en isolerad grupp, som håller på att uppnås af den anbrytande floden. Estlander Konsth. 106 (1867). — angripa, anfalla, framstorma; jfr ANBROTT 2. Stedingk .. (hade) för fiendens anbrytande styrka .. måst retirera sig. Adlerbeth Ant. 1: 176 (c. 1792).
2) [jfr AN, adv. II 4] (mindre br.) nalkas, gry, inbryta; jfr ANBRÄCKA samt ANBROTT 3. När den (dvs. dagen) anbröt. Mörk Ad. 1: 174 (1742). Carlson Hist. 1: 213 (1855). — (föga br.) Dagen var redan i anbrytande. Palmblad Nov. 3: 48 (1841).
Spalt A 1274 band 1, 1898