Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANFANG an3~faŋ2, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[af t. anfang; jfr ANFÅNG; bibehållandet af a före ng beror på att ordet i nedanstående bet. lånats efter öfvergången från ang till ång. Jfr fsv. anfang, anfong, anfall, af det likbetydande mnt. anvank]
eg.: början, begynnelse; jfr ANFÅNG 1.
1) [efter t. anfangsbuchstabe, -linie] i sht boktr.
a) i ssgr, som beteckna (särskildt slags) begynnelsebokstaf l. -sirat; se ANFANGS-BOKSTAF, -LINJE.
b) = ANFANGS-BOKSTAF.
2) [jfr t. gewölbeanfang] byggn. parti, som bildar öfvergången från det lodräta s. k. vederlaget (stödjemur l. -pelare) till hvalf l. hvalfbåge; i sht vederlagets öfre plan, hvarå hvalfvet hvilar; äfv. nedersta delen af hvalfvet: hvalffot. Anfang .. kallas den del af vederlagen hvaremot hvalfvet omedelbart stödjer sig. Hvalfvets lägsta punkt kallas hvalffoten .., någon gång anfang och första stenen ibland dyna. Rothstein 581 (1856, 1875). De kragstenar, som å väggarna bilda ”anfang” till .. bågar och hvalf. Nyblom i PT 1896, nr 223, s. 3. jfr HVALF-, TAK-ANFANG. — (†) om parti, som bildar början till en (icke hvalfformig) rökkammare i en ugn. P. Wäsström i VetAH 33: 365 (1772).
Anm. Ordet anfang förekommer tidigare Oxenst. brefv. 1: 214 (1623), men stället är gm felskrifning i registraturet så förstördt, att betydelsen ej kunnat bestämmas.
Ssgr: (1) ANFANGS-BOKSTAF30~ l. 31~02 l. ~20. (utsirad) större begynnelsebokstaf. Deleen (1806, under initial). NF (1876). Nordin Boktr. 375 (1881). Bilden (är) insatt i (den textade) anfangsbokstafven. GHT 1895, nr 257 A, s. 2. —
(2) -FOG~2. Den öfver anfangsfogen liggande vertikala remsan. Rothstein 480 (1875). —
(1) -LINJE~20. öfverstycke. Nordin Boktr. 375 (1881). Wenström (1891). —
(2) -LIST~2. G. Lindgren i Ord o. bild 1896, s. 544. —
(2) -PUNKT~2. Upmark i NF 7: 133 (1883). —
(2) -STEN~2. Tekn. tidskr. 1897, A. B. s. 23.

 

Spalt A 1383 band 1, 1898

Webbansvarig