| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANFARA, v.
— jfr FARA, v.
1) (†) intr.: fara åstad l. fram (till l. mot en plats, en person osv.). Fienden (var snart) färdig, at giöra honom (dvs. den sv. befälhafvaren) nytt besök; Kom också anfarandes med .. (betydlig) styrcka (till sjös). Nordberg 2: 641 (1740).
2) (†) tr.: anfalla. At iagh (dvs. Sverige) migh kan förswara / Emoot hwad wåld och fremmand Macht / Migh fiendtligh kan anfahra. Girs G. I:s hist. 238 (c. 1630).
Spalt A 1383 band 1, 1898