| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANFÖRANDE an3~fö2rande, äfv. ~fœ2– (a`n-förande Weste), n.; best. -et; pl. (i konkretare bet.) -en ((†) -er Törngrenska målet 293 (1802)).
1) till ANFÖRA 2: ledning; kommando, befäl. A. Oxenstierna Skr. 1: 272 (1634). En svensk krigshär, under Jarlens eget anförande, nalkas redan de danska gränsorna. Lehnberg i 1 SAH 2: 149 (1787, 1802). Cavallin (1875).
2) till ANFÖRA 4; konkretare: (muntlig l. skriftlig) framställning, andragande, utlåtande, yttrande, meddelande. Törngrenska målet 293 (1802). Kahl Tegnér 235 (1853, 1868). Höpken afgaf ett långt skriftligt anförande i saken. Odhner G. III:s hist. 1: 276 (1885). Anförandena (på riddarhuset) börjades alltid med orden: ”Högvälborne herr grefve (eller friherre) ..”. De Geer Minnen 1: 57 (1892). jfr RIKSDAGS-ANFÖRANDE. — särsk.
a) till ANFÖRA 4 d. Aldraödmjukaste Anförande til Protocollet! Törngrenska målet 293 (1802). Uppläsa ett anförande. SAOB (1870). Konungens (dvs. Adolf Fredriks) anföranden till rådsprotokollen .. voro utmärkt väl skrifna. Malmström Hist. 4: 110 (1874). jfr Skogman i SAH 24: 153 (1848).
b) språkv. i uttr. direkt anförande, om yttrande, återgifvet utan (på syntaktiska förhållanden beroende) ändring i den form, som talaren (författaren osv.) själf gifvit (l. tänkes hafva gifvit) det; indirekt anförande, om yttrande, som vid återgifvandet erhåller en syntaktisk form, som icke kan hafva användts af talaren (författaren osv.) själf. Det vill mycket till att i minnet fästa och bevara en hel mängd direkta anföranden, så att man kan återgifva dem rätt. F. Lundgren i Folksk. vän 1889, s. 85. — jfr ANFÖRING.
c) till ANFÖRA 4 g: citat. En mängd ordliga (dvs. ordagranna) anföranden ur Archimetriens urskrift. Atterbom Siare 5: 276 (1849).
Spalt A 1400 band 1, 1898