Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANFÖRING an3~fö2riŋ, äfv. ~fœ2-, r. l. f.; best. -en; pl. (i konkretare bet.) -ar.
vbalsbst. till ANFÖRA. — numera bl. till 4 g, språkv. Anföringstecken .. nyttjas vid en ordagrann anföring. NF 1: 756 (1876). — särsk. [jfr lat. oratio recta o. obliqua] i uttr. direkt anföring, talform, i hvilken ngns ord återgifvas så, som de blifvit (l. tänkas hafva blifvit) af honom sagda (skrifna osv.); i dylik talform återgifvet yttrande; indirekt anföring, talform, i hvilken ngns yttrande återgifves i en syntaktisk form, som han icke själf kan hafva användt; i dylik talform återgifvet yttrande. Sundén Sv. spr. 198 (1869). Den diräkta anföringen är lika väl som den indiräkta en satsdel i anföringssatsen. E. Brate i Nystavaren 4: 3 (1892). Cederschiöld o. Olander Uppsatsskrifn. 1: 33, 45 (1896). — jfr ANFÖRANDE 2 b.
Ssgr: ANFÖRINGS-ORD310~2. Det utom det direkta eller indirekta talet stående ord, som antyder, att det är en annans ord, som återgifvas, kallas anföringsord (verbum dicendi). Schultz o. Kastman Sv. spr. 2: 32 (1868). Cederschiöld Skriftspr. 157 (1897). —
-SATS~2.
1) (numera mindre br.) sats, återgifvande ngns ord. Svedbom Satsl. 63 (1843). Sundén Sv. spr. 160 (1869).
2) sats, angifvande ngt (föregående l. efterföljande) ss. ngns ord. I meningen ”Han sade, att han var sjuk” är efter vissa nyare författares språkbruk ”han sade” anföringssatsen. jfr E. Brate i Nystavaren 4: 3 (1892; se ofvan). —
-TECKEN~20. citationstecken. Signum Citationis, Anföringstecken (”) sättes i början och slutet af andras (direkt) anförda Uttryck. Dahl Gr. lat. 17 (1796). Cederschiöld Skriftspr. 91 (1897). jfr ANFÖRELSE-, ANFÖRNINGS-TECKEN. —
-VERB~2. jfr -ORD.

 

Spalt A 1403 band 1, 1898

Webbansvarig