Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANGEL aŋ4el, äfv. aŋ3el2, sbst.2, r. l. m.; best. -n, ngn gg -en (se under 2); pl. -glar.
Etymologi
[fsv. (fot-, lur-)angel, af mnt. angel, spets, tagg, gadd; jfr fht. ango, ags. anga, onga, gadd. I bet. 2 lånord från t. angel, tånge. Enl. Fick, Kluge, Franck, Vries m. fl. rotbesläktadt med föreg.; andra, ss. Tamm Etym. ordb. o. Erdmann Über d. heimat u. d. namen d. angeln 106 följ., antaga för hvartdera en särsk. rot med hvar sin bet.]
1) i ssgr uti bet.: spets, udd; se FOT-, KRYSS-, LJUR-ANGEL samt ANGEL-JÄRN.
2) tekn.
a) i fråga om såg l. (numera föga br.) annat skärande verktyg, ss. sabel, knif o. d.: i skaftet l. handtaget sittande del af bladet l. klingan; skaftjärn, tånge. På vissa saker (t. ex. sablar, knifvar) göres åtminstone Angelen (den i skaftet eller handtaget sittande delen) af jern (ej af stål). Almroth M. tekn. 211 (1838). Angel .. på klingan: soie. Schulthess (1885). Sågbladet är i ändarna smalare, och bildar en angel, försedd med ett eller två hål. C. Nordendahl hos Salomon Snick. 79 (1890).
b) nedtill utskjutande spetsigt förlängningsstycke, hvarmed ett (mindre) städ fästes i sitt träblock. Stora städ stå tillräckligt stadigt på städstocken genom .. (sin) egen tyngd; de smärre förses deremot med en angel, som inkilas i stocken. Almroth M. tekn. 536 (1839).
Ssg: (1) ANGEL-JÄRN30~2. jäg. uddjärn för djurfångst. Hahr 176 (1866). Hennings o. Kolthoff i Vårt villebråd 244 (1896).

 

Spalt A 1409 band 1, 1898

Webbansvarig