| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANGRÄNSA an3~grän2sa, äfv. aŋ3~ (jfr angrä´nsande Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE (Melanderhjelm i VittAH 5: 1 (1796), Dalin (1850), SAOB (1870)), -NING (Nyström (1795), Höijer Skr. 1: 101 (1797), Nyblæus Forskn. I. 1: 87 (1873), Schéele Själsl, 223 (1895) m. fl.).
gränsa (in)till.
Anm. Ordet är åtm. i skriftspr. (jfr Cederschiöld Skriftspr. 300 (1897)) vanligt i p. pr. ss. adj.; vbalsbst. -NING förekommer tämligen ofta i filosofisk framställning; eljest brukas verbet föga.
1) [jfr holl. Duitschland en aangrenzende landen, t. angrenzende länder] mest i p. pr., i sht (mer l. mindre) adjektiviskt; om land, område, byggnad o. d.: gränsa till, stöta till, vara belägen utmed l. (in)vid. Schenberg (1739). Wallin 1 Pred. 1: 327 (c. 1830). (Hon) gick .. genom en dörr in i ett angränsande rum. Almqvist Tre fruar 2: 90 (1842) Redan hade .. (ryktet) genomilat närmaste städer och angränsande bygder. Valerius 2: 196 (1848). En mot en angränsande myr sluttande .. backe. PT 1898, nr 127 A, s. 4. — mindre eg.: vara närbelägen l. närliggande. Ej mindre upmärksamhet (än England) förtjenar et angränsande land. Höpken 1: 273 (1777; om Holland). Styrmansholmen och angränsande holmar. GHT 1895, nr 229 A, s. 3. — särsk.
a) i p. pr., ss. bestämning till ett sbst. i pl.: gränsande till hvarandra. Oskickligheten deraf, att tvenne angränsande församlingar .. sjunga olika kyrkosånger. Tegnér 4: 442 (1829). Direkt befordran af passagerare och gods på angränsande, skilda trafikleder. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 358 (1893).
b) (föga br.) med obj. Befestningar angränsande Polen, Rysslandh och Danmark. RARP 4: 157 (1649). De delar (af länet) .., som angränsa Upsala Höfdingedöme. Femårsber. f. Sthms län 1822, s. 9. Fastigheten, angränsande Drottninggatan, Vestra kyrkogränden och Norra Ringgatan. PT 1897, nr 42 A, s. 4.
c) (mindre br.) med prep. till. Ett .. vester- och söderut till Grönland angränsande land. Strinnholm Hist. 2: 259 (1836). Härtill angränsa packningslokalen .. och målareverkstaden. J. H. Fredholm i Tekn. tidskr. 1878, s. 197. All jord, som a(ngränsa)r till mina ägor. Hahnsson (1884). — (†) med prep. vid. Wårt Fädernesland, och ther wid angräntzande riken och länder. Block Progn. Tillegn. 5 (1708).
2) oeg., om person(er); nästan bl. i p. pr. ss. adj.
a) (numera mindre br.) närmande sig 1, om person, som innehar ett område; i p. pr.: näst intill l. i omedelbar närhet boende; närboende. Dhe angräntzande .. Sacsische Furster och Ständer. RARP 2: 52 (1634). Wåre (dvs. Sveriges) angrentzende Grannar som är Pålacken och Muskovitern. Därs. 4: 9 (1645). Höpken 2: 305 (1756). Angränsande Folkslag. Försl. t. skol-ordn. 117 (1817). De mot dessa socknar angränsande jordbrukare. H. A. Widmark hos Düben Lappl. 466 (1873).
b) (†) utan tanke på ett af ifrågavarande person innehafdt område: vistas l. uppehålla sig i grannskapet. Tå K. M:tt här (i norra Tyskland) så när är cum exercitu (dvs. med sin här) Poland (dvs. Polen) angräntzande. Oxenst. brefv. 1: 679 (1631). Deras (dvs. dessa författares) angräntsande til de länder, om hvilka de meddela sina berättelser. Melanderhjelm i VittAH 5: 1 (1796). — p. pr. ss. sbst. i pl.: grannar (jfr a). (C. X G. lofvar inbyggarna i Polen) Köphandelens frije lopp, medh the angrentzande. N. Av. 22 Nov. 1655, nr 2, s. 4.
3) i annan anv., om närhet i rum l. tid; numera i sht filos. Angränsning i Tid och Rum. Höijer Skr. 1: 101 (1797). Likhet och angränsning emellan ideerna. Därs. 110. Ribbing Anthrop. 31 (1870, 1879). Lokal kontiguitet (angränsning inom den af oss uppfattade rumsformen). Schéele Själsl. 223 (1895). jfr RUMS-ANGRÄNSNING. — (†) Then angräntzande fahra. RARP 6: 42 (1657). jfr: Fast Förnuftet hafver sina rötter i siälene, så artar thet sig likvel myket efter then angrentzande kroppen. Rydelius Förn. 13 (1718, 1737).
Jfr RUNDT-ANGRÄNSANDE.
Spalt A 1438 band 1, 1898