| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANHÄFVA, v. -hof, -häfvit; se för öfr. HÄFVA.
— jfr HÄFVA AN.
1) (†) börja, begynna (ngt l. att göra ngt).
a) med substantiviskt obj., i sht med afs. på uppror l. orolighet, strid o. d.: börja; anstifta, tillställa. G. I:s reg. 7: 80 (1530). Någre .. konung Christierns wenner j Norige .. (hafva) anheffuit och begynt eth buller och vpror ther i Landett. Därs. 11: 36 (1536). Hwar (dvs. om) the Rysser wele anhäfwe någon feijde opå Swerige. Därs. 17: 531 (1545). Han fruchtede för then afftensång, / The wille anhäffue. Svart Gensv. I 2 a (1558; bildl. om kanonad) [jfr holl. een gezang aanheffen, t. einen gesang anheben]. Tegel G. I:s hist. 2: 292 (1622).
b) med att o. inf. Man .. schulle .. anhäfve att grafve um kring stadhen. RA 1: 400 (1544). G. I:s reg. 17: 54 (1545). När the nu j try åhr för Stadhen legat hadhe, anhoff Herren sielff til at krijgha. P. P. Gothus G 8 b (1590).
2) [jfr mnt. in de merze heft de pestilencie angeheven] (†) uppkomma, bryta ut. När Pestilentian begynner anhäffua. P. P. Gothus Hh 2 a (1590).
Spalt A 1459 band 1, 1898