| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄVA hä3va2, v. -er, -de, -t, -d l. (numera bl. arkaiserande) hov hω4v, hovo hω3vω2, hävit, häven (pres. ind. sg. pass. hävs (häfs, häffs) G1R 25: 410 (1555) osv.; häves (häfves, häffwes osv.) KyrkohÅ 1915, s. 366 (1621) osv. ipf. sg. hov (hof(f), hoof(f)) Joh. 11: 41 (NT 1526), Säve Yngl. 11 (1854: hofs, pass.). ipf. pl. ho(o)ffue (hofwe) OPetri Kr. 90 (c. 1540: förhooffue), Spegel TPar. 89 (1705); hovo (hoffuo, hofvo, hooffuo) Apg. 22: 23 (NT 1526) osv. håfvo KKD 5: 32 (1709), Blomberg Överg. 176 (1915). ipf. hävde (häfde) KKD 12: 142 (1702) osv. sup. hävit (häfvit, häffuit osv.) OPetri Kr. 64 (c. 1540), Huss Typhus 176 (1855), -et OPetri PEliæ a 4 a (1527: vphäffuet), Schultze Ordb. 1846 (c. 1755), -at PPGothus Und. F 2 a (1590: förhäffuat); hävt (häft, häfft) ConsAcAboP 5: 29 (1680) osv. p. pf. häven (häfven, häffuen osv.) 2Mos. 29: 27 (Bib. 1541: heffne, pl.), Schultze Ordb. 1848 (c. 1755) osv.; häfwin KKD 1: 249 (c. 1710), ÅgerupArk. Brev 15/12 1766. hävd (häfd) Fleming i 2SAH 2: 225 (1799) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (se d. o.).
1) (numera i sht i vitter stil; jfr dock b α, c, d) lyfta l. lyfta upp (i sht ngt stort o. tungt); föra (ngt) i höjden, höja (ngt); i förb. med prep. av l. ur äv.: lyfta av l. ned (ngt); äv. med sakligt subj.; äv. refl. l. i pass. med. intr. bet.: lyfta sig, lyftas; ss. refl. om person äv.: resa sig (upp). Haffuet (dvs. reningsbäckenet) hoff han (dvs. Ahas) vthaff the koppar oxar som woro ther vnder. 2Kon. 16: 17 (Bib. 1541); jfr HÄVA AV 1. Än sänckia wj (bärgsmän oss) på diup, än (vi) osz til högden häfwa. Geisler BergzmLyckönsk. 9 (1719). Ej henne hof i sina armar / den Huniske Konung. Afzelius SæmE 212 (1818). Vindspelen, som häfva de rå massorna. Tegnér (WB) 7: 181 (1835). Nu hof sig förhänget, som hade dolt qvinnorna. Castrén Res. 1: 305 (1852). Ett lurfvigt hufvud sig ur fönstret häfver. Sehlstedt 2: 220 (1862). Gå, häf henne du sjelf ur sadeln. Bäckström DramStud. 208 (1870). Vägens grundplan häfves af käle. SFS 1893, Bih. nr 24, s. 3. (Den sjuke) hävde sig häftigt på armarna. Sjödin StHjärt. 68 (1911). För att utveckla hästens ryggverksamhet och lära honom att häva sig över hinder. RidI 1914, s. 140. Orgtramparn hastar att häva sin bälg. Karlfeldt FlBell. 34 (1918). — särsk.
a) i numera obr. uttr. Häfwer (motståndaren) sin klinga öfwer din (vid fäktningen). Porath Pal. 3: D 2 b (1693). Qwin- som manfolcken (i Turkiet) häfwa fötterna i wädret (då de dansa). KKD 5: 282 (1711).
b) gymn.
α) (fullt br.) om rörelse varigm kroppen lyftes uppåt; särsk. dels om rörelse vid vilken man under fattning med händerna o. antingen med fritt hängande kropp l. (i båg- och fallhängande ställning) med fötterna stödda mot marken lyfter sig gm att kröka armarna; dels om rörelse vid vilken man från stående utgångsställning lyfter sig på tårna; vanl. refl., i kommandoord äv. intr. Häva sig på l. i armarna. På tå häv! Ling Regl. 91 (1836). ”Häf” betyder inom den pedagogiska gymnastiken, att kroppen är helt eller delvis lyft genom armarnes böjning till rät vinkel. Wide MedGymn. 10 (1902). — jfr ARM-HÄVNING 2.
β) (†) om rörelse vid vilken armarna långsamt lyftas (framåt l. utåt l. uppåt). Armar framåt — häf! FörslGymnInf. 1869, s. 31. — jfr ARM-HÄVNING 1.
c) (i sht vard., ofta ngt bygdemålsfärgat) refl., förr äv. i pass. med intr. bet.: pösa upp, höja sig, svälla (upp), jäsa upp; förr äv. i p. pf. ss. adj.: uppsvälld osv.; i sht om deg l. annat jäsande ämne. G1R 25: 410 (1555; i pass.; om bröddeg). Och befans kroppen (hos den förgiftade) hwarken wara swullnad eller häfwen. VRP 1716, s. 163. Öljästen .. bringar degen snarare at häfva sig. Fischerström 3: 390 (1787). Genom en för stor tillsats af kalk (i beskickningen), var slaggen mycket tunn och häfde sig stundom för blästern. JernkA 1820, s. 64. Osten får icke under saltningen jäsa eller häfva sig. LB 3: 557 (1905).
d) (fullt br., i sht i fackspr.) i fråga om (våg)rörelse på havet l. annan vattenyta; dels tr., i sht om vind o. d.: komma att höja sig l. stiga l. gå i vågor, uppröra; dels refl. l. i pass. med intr. bet., äv. (i sht i fackspr.) intr., om våg(or) l. sjö: höja sig, stiga, resa sig resp.: gå i vågor, gå hög, ”vräka”; äv. med avs. på fartyg l. person: höja (o. sänka), kasta upp o. ned (på vågorna); äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Sjön häver (sjöt.). RelCur. 7 (1682). Hafwet (begynner) oförmodeligen mer och mera swälla och häfwa sig. Hiärne 2Anl. 69 (1702). Swea! som i Hafwets brus, / Bland Hopp och Fruktan häfwes. Frese VerldslD 87 (1714, 1726). Hur stilla vattnet är, kan thet af vädren häfvas. Kolmodin QvSp. 1: 643 (1732). När oceanen häfs, har droppen lugn? Tegnér (WB) 1: 72 (1805). Vågorna häfde sig skummande omkring oss. Palmblad Nov. 2: 238 (1819, 1841). (Solen har) gått till hvila i Oceanens häfvande sköte. Trolle Sjöoff. 2: 34 (1870). Då Ni sett huru brottsjöarna häfva sig och falla. Hirn Hearn Exot. 2: 204 (1903). Hafvet började häfva sig i långa dyningar. Ramberg Svarta 267 (1911).
e) (numera nästan bl. i vitter stil) med avs. på bröst l. barm l. buk: komma att höja (o. sänka) sig, komma att vidga sig; ofta om känsla l. sinnesrörelse o. d.: komma (ngns bröst l. barm) att häftigt röra sig, äv. att vidga sig (i känslan av stolthet l. befrielse o. d.); refl. l. i pass. med intr. bet., förr äv. (i sht i p. pr. ss. adj.) intr., om bröst l. barm l. buk: höja (o. sänka) sig, vidga sig, ofta: häftigt röra sig, ”bölja” (på grund av ngn sinnesrörelse o. d.); äv. mer l. mindre bildl.; särsk. (förr) bildl. om hjärta: svälla. Wallenberg (SVS). 1: 182 (1771). Förlåt den dygd; / Som häfver Skaldens bröst, som lyfter fria själar. Kellgren 2: 82 (1787). Buken (på den sjuka hästen) i skiften / Häfves och sammandrages af kramp. Adlerbeth Buc. 105 (1807). Allt mera häfde sig vid denna syn / Margretas hjerta. Franzén Skald. 3: 73 (1829). Bröstet (hos den döende) häfde sig allt tyngre. Carlén Klein 49 (1838). (Den) tunna drägten, som lätt gaf efter för den häfvande barmens alla rörelser. Blanche Våln. 648 (1847). Snyftningar häfde hennes (dvs. Singoallas) barm. Rydberg Sing. 25 (1857, 1865). Hans barm häfves af stolthet. Dens. Sägn. 32 (1874). (Min tjänares) bronsfärgade, nakna bröst .. häfde sig ej under andetagen. Hirn Hearn Exot. 3: 172 (1904). Risberg Gnejs 28 (1927). jfr (†): Hon (ville) offenteligen (dvs. inför rätten) icke något framtala, vthan stodh och hofz suåra ting vthj bröstet. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 453 (i handl. fr. 1618).
f) i bildl. anv.; särsk. dels om högt föremål (bärg, torn o. d.): lyfta l. resa (sin topp l. hjässa, sitt tak l. sina tinnar osv.), refl.: lyfta sig, resa sig; dels med avs. på blick o. d.: lyfta, höja. Lykan hof migh så högt så hon på then tidh högst kune koma medh mig. Horn Lefv. 50 (c. 1657; rättat efter hskr.). Häf dina ögon än en gång åt himmelen. Hoffmann Förnöjs. 256 (1752). På Islands fjäll, .. / Der fästen utaf is mot solens thron sig häfva. Lidner 1: 81 (1784). Menniskan ur gruset / Hof sitt anlete i ljuset. Franzén Skald. 1: 7 (1810, 1824). En molnstod utaf rök ur skogen häfver sig. Ling Eylif 36 (1814). Han häfver sig till kyrkans domare. Dens. Riksd. 66 (1817). Medan cesarernes mausoléer ligga i grus .. häfva sig Peters- och Paulskyrkorna mot skyn. Rydberg Sägn. 76 (1874). — särsk.
α) [efter t. heben (Luther)] (i bibeln, †) offra (ngt) ss. ”hävoffer”, frambära (ngt) ss. offergärd. Weefftebröstet och heffuoboghanar, som weefftadhe och heffne äro aff fyllelsens wädhur. 2Mos. 29: 27 (Bib. 1541; Bib. 1917: gives såsom offergärd). Därs. 35: 24.
β) (numera knappast br.) refl., förr äv. i pass. med refl. bet.: yvas, stoltsera, ”pösa”; förhäva sig; äv. med bestämning inledd av prep. över. At wij öfwer wårt Förstånd .. wele häfwas. Columbus BiblW Q 3 a (1670). Du hör väl .. till någon herreslägt, .. åtminstone häfver du dig så! Mellin Nov. 1: 610 (1832, 1865). Han går och häfver sig. Sundén (1885).
γ) (numera bl. i vitter stil) med avs. på röst, rop o. d.: höja, upphäva; äv. oeg. med sakligt subj.; om ljud o. d. äv. refl.: höja sig, göra sig förnimbar, höras. Leopold 2: 334 (1795, 1815). Din känsla slumrade; men, sansad snart och huld, / Hon hof sitt väktarljud. Wallin Vitt. 1: 14 (1805). Folket, som stod / förstenadt af fasa, / hof ett skri. Geijer Skald. 36 (1811, 1835). Hörde jag något sorl som hof sig midt ur det djupa. Adlerbeth Ov. 130 (1818). Karlfeldt FlPom. 16 (1906). Så hov han sin röst. Bergegren Strejkl. 36 (1907).
δ) (†) i fråga om uppror l. resning l. fientligt anfall l. motstånd o. d., refl.: resa sig; äv. bildl. Herrans sak går fram, / Om än all verldens magt mot den sig häfde. Franzén Skald. 3: 25 (1829). Natur och menskor sig i vild förbittring häfva. Topelius Dram. 168 (1853, 1881). (Allmogen i Dalarna) hade häft sig, väldigare än någon, under den förflutna, stormuppfylda tiden. Svedelius SmSkr. II. 2: 10 (1860, 1888).
ε) (föga br.) om vind l. storm l. oväder o. d.: resa sig, uppstå, utbryta; äv. bildl., om strid l. folkrörelse o. d. Effter som den samma (dvs. krigsstormen) snarligen begynte igen, och sedan så myckit häfftigare sigh hooff. Widekindi KrijgH 469 (1671). Vid solens uppgång hof sig en häftig östanvind. Castrén Res. 2: 388 (1848). (Folkrörelsen) häfde sig .. med stormande magt. Svedelius i 2SAH 46: 29 (1870). Malmström Hist. 5: 219 (1877).
g) [jfr motsv. anv. i t.] (†) med avs. på pänningmedel o. d.: uppbära, ”lyfta”. Jag (dvs. Carl Piper) frågade (överste Waranitzki) .. om vi intet få häfva våre penningar hos consulen (i Moskva). HH XXI. 1: 203 (1712). KKD 6: 199 (1712).
2) (numera nästan bl. dels vard., ofta bygdemålsfärgat, dels i vitter stil, ålderdomligt) kasta l. vältra l. vräka l. störta (ngn l. ngt ngnstädes); äv. refl.; ss. refl. äv. ngn gg med sakligt subj. Häva ngn l. ngt över bord, i sjön. The kastadhen (dvs. kastade den dödes kropp) j stadz porten, och hoffuo en stoor steenhoop ther vppå. Jos. 8: 29 (Bib. 1541; Bib. 1917: uppkastade .. ett stort stenröse). (Soldaten) wille ha kull båten och hof sigh i siön. ConsAcAboP 2: 308 (1661). Vore väll den hofves igenom fönstret, som intet viste förtijga dätt, som här handlas. RARP 11: 242 (1672). Slentrianus .. vräker från sig sina dyra sysslor som en ovålig dräng häfver hö för boskap. Dalin Arg. 2: 242 (1734, 1754). De skola .. lefvande häfvas i grafven. Nicander SalOrdspr. 2 (1760). Han (dvs. Skaparen) vredgad dig (dvs. solen) tog / öfver strålande hals, / och dig hof med förakt / som en boll i det blå. Tegnér (WB) 2: 135 (1813). Snön häfver sig i högar utanför Edra fönster. Blanche Våln. 7 (1847). Många, många fina hektolitrar (sill) hade hävts i lastrummen. Holmström LändStränd. 2: 170 (1919).
a) (†) med avs. på vätska l. massa o. d.: hälla. Hääff litet Salt ther vthi (dvs. på hönan, som är under kokning). Kockeb. B 4 a (1650). Wattna (fruktträden) behöfwes ock, doch medh Försichtigheet, så att man intet häfwer Wattnet in på Stammen. Rålamb 14: 30 (1690).
b) (starkt bygdemålsfärgat) i uttr. häva hö, stacka hö, lasta hö (för inkörsel); äv.: lyfta o. vända höet, sedan det har kommit in i ladan, i syfte att åstadkomma bättre torkning; förr äv. i uttr. häva dynga, sprida gödsel. (Bonden till flickan:) Om j sku gå bort å häfwa Dynga. Tidfördrijf A 8 a (c. 1625). Knorring Torp. 1: 245 (1843). Höet skall slås, räfsas, vändas, stackas, köras och hävas. Landsm. XI. 9: 7 (1896).
c) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) refl.: kasta sig l. vrida sig l. röra sig (oroligt l. häftigt) av o. an l. hit o. dit; äv. i uttr. häva sig av och an; förr äv. tr.: kasta l. slänga (ngn l. sin kropp l. sina lemmar) av o. an, göra häftiga rörelser med (kroppen l. lemmarna). Spegel 276 (1712). D(en) 2 blef han mållös, oroades mycket, kastade och häfde sig i sängen. HdlCollMed. 21/1 1746 (1745). En del (präster) häfva sin kropp, hufvud och armar, som verkelige histrioner. Thorild 2: 71 (1784). Barnet bör icke .. häfvas och kastas och hussjas och flängas hit och dit. Därs. 4: 211 (1795). Lange Ödeb. 183 (1884). Enstaka grupper i massans periferi lösgjorde sig .., medan den kvarvarande delen hävde sig oroligt av och an. Didring Malm 2: 163 (1915). — jfr (†): Hon torde igenom starkt arbete och häfvande förstöra forstret (dvs. fostret). VRP 17/3 1731.
d) (†) refl.: vältra sig; tumla sig, tumla om. (Hyenan lockar till sig hundar med vilka hon) kiärligt och förtroligt kan häfva sig, till des (hon) .. ser sitt ram at tvinga Lif och Anda ur dem. Frese Sedel. 65 (1726). Under bron i dalen häfva sig skorpioner och många odjur. Almqvist Amor. 222 (1822, 1839).
e) (numera föga br.) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. (Ehuru israeliternas begäran misshagade Samuel, så har han icke) låtit taga fatt på några och häfwit them vthi fängelse. Rudbeckius KonReg. 35 (1614). Öhl- och horo-visor häfver tu vhr munnen. Scherping Cober 1: 378 (1734); jfr HÄVA UR SIG. Jag vil .. / .. mig aldrig häfva / I lasters träck och odygds dyn. Därs. 2: 234 (1737). (Han) sökte .. häfva från sig allt (dvs. hela skulden) på sin mätress. Blanche Band. 262 (1848). Bara de brakande underverken hävt segern åt den rätta sidan. Koch Arb. 212 (1912). — särsk.
α) i numera obr. uttr. (jfr a, d, f α). Alla the som häfwa sigh vthi enwijghe strjdher, och onödighe slagzmål. Hamarinus Bielke D 3 a (1647). Her nest blir skrifning .. / Häff den skälmen i knecktehopen. Beronius Reb. C 1 b (1674).
β) i fråga om mat l. dryck: (häftigt l. glupskt) proppa l. hälla (ngt i magen på ngn l. sig); proppa l. hälla (ngn l. magen full med ngt); äv. utan obj. Orka i tå (dvs. då ni icke orka arbeta) häfua i bälgen på eder? Murenius AV 518 (1662). Det wore intet annat höfz än häfwan full med bränwijn och låtan tala uth. HärnösDP 1694, s. 219. Först häfver ni buken full med mitt öl. Scholander I. 2: 82 (c. 1870).
f) i försvagad anv., i fråga om förflyttning av ngn l. ngt.
α) (†) tr.: föra (ngn l. ngt ngnstädes hän). Martinus sadhe: ”Häff them hijt, at the må känna tigh!” LegSiuSoffuare A 6 a (1626). Andra det (dvs. ryktet) kring orten häfva. Strand Tidsfördr. 1: 76 (1763).
β) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) refl.: (skyndsamt) begiva sig (bort l. ngnstädes hän), laga sig (ngnstädes hän); ge sig i väg; gå (sin väg). Kongen .. hoof sigh strax tädan. RARP 7: 152 (1660). Häv dig din väg. Schultze Ordb. 1847 (c. 1755). Häf dig nu i säng. Högberg Vred. 2: 12 (1906); möjl. till huvudmom.
3) [jfr motsv. anv. i fsv. o. t. samt av isl. hefja, hefjask] (numera bl. möjl. ngn gg arkaiserande, i övers. från isl. l. i efterbildning av isl. språkbruk) börja, påbörja, sätta i gång, införa (ngt); äv. i pass. med intr. bet.: börjas, uppstå, uppkomma. Saken var heelt ny och myckett svår att häffva och komma å gångh. RP 7: 161 (1638). De (dvs. Oden o. hans diar) hofvo och lärde ut de idrotter, med hvilka man sedan länge har farit. Säve Yngl. 6 (1854). Då hofs Uppsala öd och har evigt hållits sedan. Därs. 11.
4) upphäva (ngt); bringa (ngt att) upphöra; avlägsna, undanröja, avhjälpa (ngt). Häva ngns tvivel, tvekan, misstankar, misstämning, misstro, betänkligheter. Häva en tvist, strid. Häva en olägenhet vid ngt, ett hinder för ngt. Häva en motsägelse. Den .. befarade swårigheten (vore) bäst häfwen, om (osv.). KKD 6: 63 (1708). Ovissheten blef snart häfven. Dalin Hist. 2: 455 (1750). På samma sätt, som nu tredje Antinomien blifvit häfven, kan man ock ändtligen häfva den fjerde. Lutteman Schulze 144 (1799). Modrens spänning häfdes med en tåreflod. Wetterbergh Penning. 365 (1847). När förtrollningen är häfven. Bremer Fad. 94 (1858). Vid en tidpunkt, då spänningen mellan de nordiska rikena ännu var långt ifrån häfd. HT 1917, s. 270. — särsk.
a) i numera obr. uttr. Skadeliga och landförderfveliga tankar, som på en gång häfva Grundvalen af alla Grundlagar. Oelreich 191 (1755). Höra .. tvenne nekande ord till serskildta Verba, så häfva de hvarandra. Trendelenburg GrSpr. 252 (1801).
b) i sht jur. med avs. på beslut, dom, avtal, lag, föreskrift, regel o. d., äv. ngns rätt l. privilegium o. d.: sätta ur kraft l. funktion, göra l. förklara ogiltig, upphäva; ngn gg bildl. Häva ett beslag, en kvarstad. Denna regel häves icke genom enskilda undantag. MStenbock (1713) hos Loenbom Stenbock 4: 316. Hafver någor funnit nya skiäl, och menar at dom, som vunnit laga krafft, ther med häfvas kan. RB 31: 3 (Lag 1734). Du häfver ej den dom ditt Öde velat fälla. Adlerbeth Poët. 1: 319 (1802). Arfvingarne gjorde .. allt sitt till för att få testamentet häfvet. Crusenstolpe CJ 2: 157 (1845). Den mellan dem ingångna förlofningen häfdes 1776. Snoilsky Goethe Vis. 85 (1901). Att C väckt talan mot B om häfvande af köpet. Kallenberg CivPr. 2: 227 (1928).
c) med avs. på sjukdom l. sjukdomssymtom, av sjukdom framkallad smärta o. d., äv. bildl. l. i allmännare anv. med avs. på lidande l. ngt ondt o. d.: bringa att upphöra, avhjälpa, bringa bättring i, bota; äv. med avs. på farsot o. d.: stävja, hejda. Häva en sjukdom, smärtorna vid anfallet. Dalin Arg. 2: 189 (1734, 1754). Farsoter, som mehrendels pläga kunna häfvas af förståndige Medicis. Linné Bref I. 1: 43 (1744). En Regering, som sedt sig utom stånd, at häfva detta onda (dvs. underbetalning av statens tjänare). Posten 1769, s. 411. Svullnaden (hade) blifvit häfven med kalla omslag. Topelius Fält. 4: 632 (1864). Gifter, med hvilka den jäktade nutidsarbetaren så ofta söker häfva sin trötthetskänsla. Norström Masskult. 143 (1910). SvD(A) 1931, nr 13, s. 22.
d) med avs. på ngt som göres l. förehaves l. sker l. försiggår l. pågår o. d.: bringa till slut, avsluta, göra slut på, upphöra med (ngt). Den kongl. kommissarien (har) .. omedelbart derefter förklarat sessionen häfd. AB 1857, nr 48, s. 3. Tyskarne skulle .. hafva häft belägringen af Péronne. Rappe Nordarm. 146 (1874). Det var han, som gaf tecken till att taffeln häfdes. Warburg Velasquez 64 (1899). Ett par Stockholmsfirmor ha hävt lockouten. SvD(A) 1919, nr 144 A, s. 10.
HÄVA AV10 4.
1) (†) till 1: lyfta av. Bureus Suml. 58 (c. 1600). Han (hade) eij .. något follk, som kunde häfwa kistorne af och på (lasset). VRP 3/12 1719.
2) (vard., bygdemålsfärgat) till 2: kasta (ngt) av, vältra (ngt) av; låta (ngt) falla (l. rinna osv.) av; hälla av. Kalm VgBah. 4 (1746). Man fattar i båda hörnen på papperets ena långsida samt häfver af allt öfverflödssocker. Grafström Kond. 280 (1892). Auerbach (1909). —
HÄVA AV SIG. (vard., bygdemålsfärgat) till 2.
1) kasta av sig (ett klädesplagg o. d.). (Brudgummen) kastade sig .. i Högsätet, häfwandes af sig råck och brudgummeskiorta. VDAkt. 1706, nr 4. Modée FruR 101 (1738).
1) (numera bl. vard., bygdemålsfärgat) kasta bort; vältra bort; vräka bort. Olliefradan häffwes bort (vid pressningen av oliver). Schroderus Comenius 383 (1639). (Kvinnorna vid Jesus’ grav funno) att det ej var möjeligt för dem att ensamme häfva bort (gravstenen). Schartau Pred. 618 (1822). Auerbach (1909).
2) (†) taga bort, skaffa undan; driva bort. 2Kon. 16: 17 (Bib. 1541). Stat up (sol) och häf nu bort thet swarta Mörkretz Tekke! Spegel GW 185 (1685). särsk. bildl.: skaffa bort, avskaffa. Josia hooff bort all styggelse vthu all land, som Israels barnas woro. 2Krön. 34: 33 (Bib. 1541). Ekman Siönödzl. 84 (1680).
1) till 1.
a) (†) refl.: sträcka sig fram, luta sig fram. Der (dvs. vid strandklippan) sänkt på knä, hon hof sig fram / Med handen sträckt, då han dit samm. Franzén Skald. 1: 287 (1810, 1824).
b) (mindre br.) bildl.: framhäva. Wennerberg 2: LIX (1882). (Ferri) häfver (i sitt föredrag) fram de stora, allmänmänskliga grundvärdena. Söderhjelm Upps. 182 (1907). SvTeolKv. 1930, s. 202.
2) till 2.
a) (numera bl. vard., bygdemålsfärgat) vältra fram; driva fram; äv. bildl.: komma fram med (ngt). Ekblad 351 (1764). Hafvet häfver fram stora vågor. Nordforss (1805). Det hävdes fram en mängd krångligt tal. Koch Timmerd. 200 (1913). (†) The Danske Junckare ther tiente i gården .. hoffue fram monga groffue putzer. Svart G1 7 (1561).
b) (†) refl.: vältra sig fram, (plötsligt) komma l. bryta fram. En natt .. hof sig en stor skara (valacker) fram utur nästa skogen. Nordberg C12 1: 540 (1740). —
HÄVA I SIG10 4 0. (vard.) till 2 e β: (glupskt l. omåttligt l. i stor hast) kasta i sig l. vräka i sig l. proppa i sig resp. hälla i sig (mat l. dryck). (Ryssarna) häffua i sigh som andra Swin. Petreius Beskr. 6: 30 (1615). Earl hade .. häft i sig väldiga kvantiteter af .. whisky. Grebst 1År 191 (1912). —
HÄVA IFRÅN SIG l. FRÅN SIG. (†) till 2: kasta ifrån sig; vräka ifrån sig; giva ifrån sig; äv. oeg. o. bildl. Schroderus Os. 2: 199 (1635). (Bönderna) hofwo .. ifrån sigh sine Wapn. Därs. III. 1: 375. The fula andar .. / .. giftig damb och röök i wädret från sigh hofwe. Spegel TPar. 89 (1705). Jag kan ej altid häfva arbetet ifrån mig. Weise 2: 179 (1771). —
HÄVA IN10 4. (numera bl. vard., bygdemålsfärgat) till 2: kasta in, vräka in (ngn l. ngt ngnstädes). Granater och mera sådant som .. (fienden) häfver in på mig. Rudbeck Bref 332 (1688). EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 233. Auerbach (1909). särsk.
a) (†) kasta (ngn i fängelse o. d.); äv. utan adverbiell bestämning. (Jag) ser .. ej någon Domare, som häfver mig in i Tornet. Weise 2: 130 (1771). Förr än jag låter strapsera mig el(le)r häfva in mig, så (osv.). VRP 12/5 1779.
b) (mindre br.) refl., om våg l. sjö: vräka in (över relingen o. d.). Sjöarna häfde sig in öfver än den ena, än den andra relingen. Bergdahl Antip. 74 (1906). —
HÄVA NED 10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. [fsv. häfia nidher] (numera bl. vard., bygdemålsfärgat) till 2.
1) tr.: kasta l. vräka l. störta l. stöta ned (ngt l. ngn); äv. med sakligt subj. (Ett stormväder) hooff nidh til Marken Munkarnas Chor. Schroderus Os. 2: 289 (1635). Han står just uppe i dörren till rännet, färdig att häva ner höet i kärran nedanför. Carlsson Dagsv. 75 (1927).
2) refl.: kasta sig ned, störta sig ned. Tijt (dvs. till en smutspöl) löpa the (dvs. svinen) gijnest strax häffwandes sigh ther neder. Bullernæsius Lögn. 224 (1619). Han .. hof sig barfota ned til Keisarens fötter .. och tigde nåde. Dryselius Monarchsp. 326 (1691). Hyltén-Cavallius Vär. 2: XXVIII (1868). —
HÄVA OMKULL10 04 l. IKULL04, äv. KULL4. (numera bl. vard., bygdemålsfärgat) till 2: kasta l. vräka l. störta omkull; äv. refl.; äv. bildl. Anders .. hooff henne om kull. BråboDomb. 9/2 1602. Slikt kunde likwäl tå, eij Ewæ mening häfwa / Omkull. Spegel TPar. 142 (1705). (Jungfru Bumsa) hof sig så ovigt omkull, at (osv.). Dalin Arg. 2: 199 (1754). —
HÄVA PÅ10 4.
2) (vard., bygdemålsfärgat) till 2: kasta l. vältra l. vräka (ngt) på (ngn l. ngt); äv. refl.; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Juslenius 334 (1745). Här fins nu intet annat vått till hands att häfva på henne. Almqvist Amor. 230 (1839). EWigström i Landsm. VIII. 3: 209 (1899; refl.). Om du ville vara snäll och inte häfva fler pengar på mig. Hedenstierna Svenssons 263 (1903).
3) (†) till 3: upphäva sin röst, taga till orda. Då hoff Kierstinn på och sade (osv.). SkrGbgJub. 6: 322 (1594). —
HÄVA UNDAN10 40 l. 32. till 2.
1) (numera bl. vard., bygdemålsfärgat) kasta l. vräka l. vältra undan; äv. oeg. o. bildl. NoraskogArk. 4: 184 (1702). Lyft upp din panna, bålde Salisbury, / Häf undan denna storm med hugstort hjerta. Hagberg Shaksp. 2: 326 (1847). Några unga karlar hävde undan den söndersprängda stenen. Koch Arb. 40 (1912).
1) (numera nästan bl. i vitter stil; jfr dock a α, β) till 1: lyfta upp, höja (upp); resa upp (ngn l. ngt); äv. oeg., i uttr. häva upp sina ögon l. sitt ansikte o. d., lyfta sina blickar l. sitt ansikte (mot ngn l. ngt). Jesus hoff vp sin öghon och sadhe. Joh. 11: 41 (NT 1526). Då hofvo mäste parten händerne upp (till avläggande av ed). HSH 10: 29 (1616). En Vatn-Machine, för at häfva up vatnet. Björnståhl Resa 2: 183 (1775). Han rodde ut, hof sitt anlete upp. Almqvist Amor. 26 (1822, 1839). En valkyrja, som .. hov den döde upp i luften för att föra honom till ”paradiset”. Fornv. 1921, s. 139. (†) Tå hooff Jacob sin foot vp, och gick. 1Mos. 29: 1 (Bib. 1541). särsk.
a) refl.: lyfta sig upp, höja sig upp; äv. oeg., om högt föremål (bärg o. d.): resa sig (i höjden), höja sig. Om j säye till thetta bergit, heff tigh vp och kasta tigh j hafuet, thå skal thet skee. Mat. 21: 21 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). En hög bergås hävde sig upp bakom honom. Johansson RödaHuv. 1: 185 (1917). särsk.
α) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) om person: resa sig upp; stiga upp. Borgaren .. hoof sig tillijka med hustrun i hastigheet upp uhr Sängen. SColumbus Vitt. 281 (c. 1670). Ekström Vandr. 204 (1871).
β) (fullt br.) om person: lyfta sig upp på armarna; jfr HÄVA 1 b α. Upp på taket! Hela skaran hävde sig upp. Koch Timmerd. 434 (1913). Johansson RödaHuv. 2—3: 80 (1917).
b) (†) refl.: svälla upp; pösa upp; jfr HÄVA 1 c. När .. (ostkakan under kokningen) begynner häfva sig up, är hon ferdig. Oec. 150 (1730). Adlerbeth Ov. 273 (1818).
c) med avs. på vågor o. d. (äv. i bildl. anv.) samt bröst l. barm: häva (se d. o. 1 d, e); vanl. refl.: häva sig; numera nästan bl. (i sht i vitter stil) i uttr. häva sig upp och ned (ner). I vindar, som häfven upp brusande böllier. Leyoncrona Vitt. 161 (c. 1685). Jag ser små vågor strax på edra täcka pannor, / Sig häfva vp til storm. Kolmodin QvSp. 1: 140 (1732; i bild). Barmen häfde sig upp och ner. Lundegård Tit. 221 (1892).
d) (numera föga br.) bildl.: upplyfta, upphöja; uppresa. Hwar dagh .. falle på wår knä, häffue wår hierta vp, och tacke Gudh. LPetri 1Post. G 1 a (1555). Världen är ombytelig: hon häver upp, och hon kastar neder vem hon vill. Grimberg SvFolk. 1: 450 (1913; efter handl. fr. 1436). särsk.
α) i numera obr. uttr. Strax hooffuo the Folkungar theres her Knwt vpp för konung i Swerige. OPetri Kr. 70 (c. 1540). Lät oss häffua oss vp en höffuitzman. 4Mos. 14: 4 (Bib. 1541).
β) om person, refl.: upphöja sig, uppstiga; äv.: upphäva sig (till ngt). (Karl Sverkersson) hade .. häffuit sigh vp för konung. OPetri Kr. 64 (c. 1540). Häv dig upp till ärans höjd! Karlfeldt FlBell. 122 (1918).
e) bildl., med avs. på röst, rop, o. d.: höja, upphäva, uppgiva; jfr HÄVA 1 f γ. Thet begaff sigh thå han (dvs. Jesus) thetta sadhe, hooff en qwinna sina röst vp ibland folket och sadhe till honom. Luk. 11: 27 (NT 1526). Jag hör / Något som mig kom så när att häfva upp ett glädjerop. Andersson Terentius 22 (1896). Nu hov unga Brita .. upp ett rop. Bergman LBrenn. 289 (1928).
f) (†) bildl., refl.: stå upp, uppträda, framträda. För tessa daghar hooff Theudas sigh vp, säyandes sigh någhon wara. Apg. 5: 36 (NT 1526; Luther: stund auff; Bib. 1917: uppträdde).
g) (numera bl. i vitter stil) bildl., refl.: (i fientlig avsikt) resa sig (emot ngn), uppresa sig (emot ngn l. ngt), gå till anfall (mot ngn); jfr HÄVA 1 f δ. Huar nw en löösz hoop wille häffua sich vpp .. och föriagha herscapet. OPetri PEliæ a 3 b (1527). Sinsemellan höjde hvar och en sin hand mot den andre, och en häfde sig upp mot alla. Högberg Vred. 1: 184 (1906).
2) (numera bl. vard., bygdemålsfärgat) till 2.
a) kasta l. vältra l. vräka (ngt l. ngn) upp (ngnstädes); äv. med sakligt subj.; äv. refl. The .. hoffuo stofftet vp j wädhret. Apg. 22: 23 (NT 1526; Bib. 1917: kastade stoft upp i luften). (Havets) wåghar häffua vp treck och orenligheet. Jes. 57: 20 (Bib. 1541). Jag hov mig upp på pinnkareten. Aldén Hemma 229 (1927); möjl. till 1 a.
b) (†) i förb. häva upp och ned, vända upp och ned på (ngt). Bitterhet, / Som häfver Huset up och ned. Salvius BrudGrafskr. 27 (1740, 1757; bildl.).
3) till 3.
a) (†) med avs. på tal o. d.: börja; äv. abs.: taga till orda, upphäva sin röst. Hiob hölt talet fram, Hooff vp sitt ordspråk och sadhe. Job 27: 1 (Bib. 1541; Luther: hob an; Bib. 1917: Åter hov Job upp sin röst). Han hooff vp och sadhe. Dan. 2: 15 (Bib. 1541; Luther: fieng an). Spegel TPar. 112 (1705).
b) (†) refl.: börja; uppstå, uppkomma. Tå hoff sigh vp itt dunder och liungeeld. 2Mos. 19: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: begynte det dundra och blixtra). Strax en sorlande glädje / Häfver sig opp. Adlerbeth Æn. 58 (1804).
4) (†) till 4: häva; upphäva; återtaga; omintetgöra. Vill E. K. M:t .. häffua dette gravamen up. AOxenstierna 2: 704 (1624). Ogerna häfver jag gästrätten opp. Rydberg Faust 37 (1876). Jag är intet obligerad af ett barns löften; jag häfver dem upp. Topelius Planet. 3: 86 (1889). —
HÄVA UR SIG10 4 0, förr äv. UTU(R) SIG. (numera bl. starkt vard.) till 2; med avs. på ord, yttrande o. d.: vräka ur sig; ”utspy”. Han hävde ur sig en massa ovett, otidigheter, gemenheter. Schroderus Os. 2: 107 (1635). Munnen häfwer vthu sigh / Stoor’ ord och mycket hädska. Ps. 1695, 72: 5. Jag hörde dem en gång häfva uhr sig en hop fasliga Kiött-Eder. Lagerström MadApr. 58 (1736). Bara han väl fått hävt ur sig den första bitterheten. Väring Vint. 255 (1927). —
HÄVA UT10 4.
1) till 1.
b) (vard., mindre br.) refl.: böja sig ut, luta sig ut. Han hävde sig ut (genom det öppnade fönstret) och lyftande sina knutna nävar ropade han: Håll! Håll! Bergman Mark. 165 (1919).
2) till 2.
a) (numera bl. vard., bygdemålsfärgat) kasta ut, vräka ut (ngn l. ngt); förr äv. (med mera neutral bet.): sätta l. lägga ut; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. (Kvinnan) ladhe barnet (i kistan) .. och hooff henne vth j hwassen widh strandena aff elffuenne. 2Mos. 2: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: satte den .. i vassen). Hästarna stodo nära dörren för att man bekvämt skulle kunna häva ut (gödseln) efter dem. Koch Timmerd. 78 (1913).
b) (†) bildl.: ”häva ur sig”. Han .. är så full aff konster, at han må briste, om han icke fåår häffuet vth. PErici Musæus 5: 47 b (1582). Weise 2: 111 (1771). —
HÄVA ÖVERÄNDA. (†) till 2: kasta l. vräka överända; äv. bildl. HammarkDomb. 11/5 1596. (Jordbävningen) häfde öfver ända 3 Turkiska hus. Eneman Resa 2: 168 (1712). JGOxenstierna (1810) hos Lamm Oxenst. 376 (bildl.).
-ARM, r. l. m.
1) tekn. lyftarm; hävspak, hävstång. Rinman (1788). (Pumpkannan) står genom pumpstången i förbindelse med en häfarm, hvarmed pumpen bringas i verksamhet. Balck Idr. Suppl. 279 (1888). Genom ett enkelt grepp i en häfarm skickas den satta matrisraden i väg till gjutformen. 2NF 28: 122 (1918; i fråga om sättmaskin). Davidsson Omlastn. 9 (1927).
-BALK. tekn.
1) [jfr t. hebebalken] (föga br.) hävarm; hävspak; hävstång. Wikforss 1: 767 (1804). Björkman (1889; med hänv. till häfstång).
2) (numera knappast br.) byggn. å hängbro l. vindbrygga: vågbalk. DA 1825, nr 272, s. 1. Schulthess (1885). —
-BLOCK. (†) lyftblock. KrigA 1555: 6 (1555). —
-BOM. [jfr t. hebebaum] tekn. hävstång, hävspak (av trä); särsk. om större o. grövre spak som användes för uppbrytning av stubbar o. d., ”luna”. VetAH 1751, s. 131. Om tvenne tyngder .. äro fästade på ändan af en häfbom. König Mec. 11 (1752). Vindspel .. med stående axel, hvilka rundt omkring äro försedda med häfbommar för arbetarna, kallas gångspel. UB 7: 325 (1874). JernkA 1907, s. 325 (om ”luna”). —
(1 b α) -HÄNGANDE, p. adj. sjukgymn. Häfhängande (utgångsställning). Händerna fatta grepp uti lodlinor eller annat redskap, och armarna böjas i häfställning. Hartelius Sjukgymn. 41 (1870). Wide MedGymn. 35 (1895). —
-KONST. (†) konst(en) att lyfta (tyngder); (statisk) mekanik. Laurel ÅmVetA 1747, s. 15. Häfkonst, eller Mekanik. Lagerbring HistLit. 56 (1748). (Sv.) Häfkonst. (Eng.) statics, mechanics. Jungberg (1873). —
-KRAFT.
2) (i vitter stil, numera mindre br.) bildl.: lyftande kraft, drivkraft, drivfjäder. Det vetenskapliga lifvets häfkrafter. SvLittFT 1837, sp. 443. De känslor, som alltid varit de starkaste häfkrafter för menskliga handlingar. Frey 1847, s. 466. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 30 (1916). —
(jfr 1 f α) -OFFER. [efter t. hebopfer (Luther)] (†) offer, offergärd, offergåva (eg.: som med upplyfta händer hembars åt Herren); äv. i oeg. o. bildl. anv. Sägh Israels barnom at the giffua migh itt heffoffer. 2Mos. 25: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: en gärd). (Allmänheten) som icke lärer underlåta, att .. bringa den gyldne begripligheten (i ett recenserat arbete) sitt efterlängtade häfoffer. Polyfem II. 38: 3 (1810). —
-OFFRA. (†) bringa ”hävoffer”. Alt guldz heffoffer som the Herranom heffoffradhe. 4Mos. 31: 52 (Bib. 1541; Luther: hoben; Bib. 1917: gavs såsom gärd). Schenberg (1739). —
(1 b α) -PLANKA, r. l. f. gymn. (med vågrät längdriktning på kant ställd, höj- o. sänkbar) planka (med urtagning i övre kanten) som användes vid hävrörelser (samt språng o. balansrörelser), ”bom”. VLRektH 1828. 3NF 3: 758 (1925). —
(1 b α) -RÖRELSE. gymn. TIdr. 1881, s. 53. Av de olika hävrörelserna lade man särskilt märke till slingringen i lodstege. SvD(B) 1921, nr 108 A, s. 10. —
(1 b β) -SITTANDE, p. adj. sjukgymn. Hävsittande utgångsställning, sittande utgångsställning med överarmarna horisontalt utåtförda i höjd o. linje med axlarna o. underarmarna böjda i rät vinkel uppåt. Wide MedGymn. 28 (1895). —
-SPEGEL. (numera knappast br.) fyrvärk. benämning på en över krutladdningen i en svärmarkista liggande skiva som tjänar till att kvarhålla krutet på bössans botten. Dalin (1852). AHB 66: 117 (1871). Schulthess (1885). —
-STEN. urmak. å en liten skiva på orons axel anbragt stift (vanl. av rubin) som förmedlar impuls åt oron från urets drivande delar. Schweder HbUrmak. 9 (1874). Ericsson Ur 260 (1897). —
-STIFT. urmak. om vartdera av de å ett hjul (”hävstiftshjulet”) anbragta stift som lyfta hammaren i slagvärket i ett ur. Schweder HbUrmak. 25 (1874). Ericsson Ur. 110 (1897).
(1 b β) -STÅENDE, p. adj. sjukgymn. Häfstående (utgångsställning). Öfverarmarna äro horizontelt utåt i höjd och linie med axlarna, underarmarna äro i lodrät riktning uppåt och i rät vinkel med öfverarmarna. Hartelius Sjukgymn. 22 (1870). Wide MedGymn. 18 (1895). —
-STÅNG, se d. o. —
-TRÄ, förr äv. -TRÄD. (i fackspr., numera knappast br.) = -BOM. Möller (1745; under anspect). Holmberg Artill. 3: 127 (1883). —
-TYG. (häv- 1563 osv. häve- 1540) fys. o. tekn. redskap l. maskin varmed tyngder lyftas (l. motstånd övervinnes); lyftanordning; hävstång, hävspak; blocktyg; vindspel; lyftkran. VaruhusR 1540. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 117. Stenarna, som måste .. med häftyg uppbrytas. Læstadius 1Journ. 328 (1831). Långsamt men säkert lyftas varorna medelst häftyg eller ångvinschar upp i magasinen. LbFolksk. 727 (1892). SJ 2: 257 (1906). jfr KEDJE-, KNÄ-, SKRUV-, VATTEN-HÄVTYG m. fl. särsk.
a) (numera föga br.) fys. om var särskild av de s. k. enkla maskinerna (medelst vilka en kraft kan förändras till storlek l. riktning l. bådadera), dvs. hävstången, blocket, lutande planet, kilen o. skruven. Triewald Förel. 1: 212 (1728, 1735). JernkA 1829, Bih. s. 224. (Sv.) Läran om häftyg (fr.) la statique. Schulthess (1885).
b) (i vitter stil, föga br.) bildl.; ofta: värktyg, drivkraft, drivfjäder. Naturens tvänne verksammaste häftyg Luften och Elden. Calonius 3: 6 (1798). Du katolska, sekelsgamla kyrka, / Som med tillhjelp utaf konstens häftyg / Så förstår att lyfta .. / .. unga sinnen. Wennerberg 1: 135 (1881). —
B (†): (jfr 1 f α) HÄVE-BOG. (häve- 1541. hävo- 1541) [efter t. hebeschulter (Luther)] (i ä. bibelövers.) bog (av offerdjur) vilken offras ss. ”hävoffer”. 2Mos. 29: 27 (Bib. 1541). 3Mos. 7: 34 (Därs.; Bib. 1917: offergärdslåret). —
-TYG, se A.
C (†): HÄVO-BOG, se B.
1) tekn. hävert. Triewald Förel. 2: 175 (1729, 1736). Eklund Upf. 35 (1746). Vattnet aftappas försigtigt från grumlet, medelst en häfvare eller sifon. JournManuf. 1: 107 (1825). Zidbäck (1890). jfr STICK-, SUG-, VIN-HÄVARE. särsk. (förr) i uttr. Wolffs anatomiska hävare, om en av Christian Wolff († 1754) uppfunnen apparat i vilken enl. lagen för kommunicerande kärl ett tryck utövades på en membran, så att denna utspändes o. lättare kunde undersökas, o. som även kunde apteras till att tjänstgöra som våg. Triewald Förel. 1: 39 (1728, 1735). JernkA 1829, Bih. s. 47.
2) (i fackspr., mindre br.) hävstång; lyftarm; hävtyg. Schultze Ordb. 1847 (c. 1755). SvLitTidn. 1821, sp. 736 (bildl.). jfr STEN-HÄVARE.
-barometer. till HÄVARE 1: barometer, så inrättad att lufttrycket värkar på kvicksilverytan i en öppen, uppåtböjd, kortare gren av barometerröret; sifonbarometer. Hisinger Ant. 1: 4 (1819). 2NF 2: 967 (1904).
-manometer. tekn. manometer inrättad efter samma princip som hävarbarometern. NF 10: 816 (1886). 2NF 17: 805 (1912). —
HÄVELSE, r. l. f. [jfr (ä.) d. hævelse] (†) till 1 c: uppsvällning, svullnad; (sjuklig) utvidgning (av ett organ). OMartini Läk. 48 (c. 1600). För Kinnens, Tändernes och Strupens häfwelse. Bondepract. C 5 a (1662). För Hiertans Häfwelse. Därs.
Spalt H 2188 band 12, 1932