| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANHÖRIG an3~hö2rig, äfv. ~hœ2rig (a`nhörig Weste), adj.
— jfr ANGEHÖRIG.
Anm. Ordet, som företrädesvis tillhör det mera vårdade spr., förekommer numera nästan uteslutande i substantivisk anv. med bet.: släkting, anförvant (se 1 a β α’); ss. adj. är det snarast användbart i predikativ ställning. Redan Sahlstedt synes hafva känt endast dess substantiviska bruk; jfr: Anhörig, Substantive. Cognatus. Plur. Anhörige. Sahlstedt (1773). Ordets böjning är emellertid den för adj. vanliga. På en tendens att äfv. med hänseende till böjningen låta det öfvergå till sbst. beror den nu i dylik ställning otillåtliga anv. af obest. form i det under 1 a β α’ slutet anf. språkprofvet från Celsius; jfr äfv. i samma stycke anf. språkprof från G. Benzelstierna; här skulle enligt nutida språkbruk (adjektivisk) best. form föredragits.
1) (på ett l. annat sätt) hörande (till ngn l. ngt, som betraktas ss. hufvudperson l. hufvudsak). jfr: Anhörig .. tillhörig. Almqvist (1842).
a) om person.
α) (föga br.) ss. adj.: gm blodsband l. släktskap förenad med (ngn), hörande till släkten, närskyld; jfr ANBINDA 2 a α. En Qvinna .., som är mig nära anhörig. Lagerström Bunyan 2: 30 (1727). A(nhörig) person, a(nhörig) ung man. Dalin (1850). — (mindre br.) närmande sig β, med prep. till. Han är nära a(nhörig) till mig. Meurman (1846).
β) i substantivisk anv.
α’) släkting, anförvant. En nära anhörig till henne. Hans närmaste anhöriga. A. Oxenstierna Skr. 1: 631 (1647). Hennes Kongl. Maij:t och dess höga anhörige. A. Horn i 2 RARP I. 1: 112 (1719). Han (dvs. Minos) älskade mera sit folck än sine egne anhörige. Ehrenadler 174 (1723; fr. sa famille). Jag har .. talt med en hans Anhörig. G. Benzelstierna i Benz. brefv. 97 (1732). Atlantica .. beklagar sig öfver sine hårdsinte anhörige. Dalin Arg. 1: 332 (1733, 1754). Mäcktiga anhöriga. Höpken 1: 5 (1767). Der emottog Han (dvs. G. III) tidningen om en Grannes, en nära Anhörigs (dvs. hans svågers, den danske konungens) rustningar. Personalier vid G. III:s begrafn. B 2 b (1792). En hans närmaste anhörige. Agardh Stat. I. 2: 191 (1853). (Klagosångerna) sjöngos af den dödes anhöriga och närmast af hans barn utaf båda könen. Lysander Rom. litt. 144 (1858). Bilden af en bortgången anhörig. Genberg 1: 37 (1863). Lundell (1893). — (knappast br.) om språk. Svenskan, dennas (dvs. angelsaxiskans) nära anhörig. O. Celsius i 1 SAH 1: 128 (1786, 1801).
β’) (†) i pl.: (alla de) personer, som stå under husfaderns myndighet, husfolk. I äldsta tiden dömde hvar och en husfader öfver sine anhörige. Dalin Hist. 1: 197 (1747). jfr: Anhörige, slecht, grannar (osv.) .. folgde then döda til grafwa (dvs. grafven). Swedberg Ungd. 279 (1709).
γ’) (†) närmande sig b α; i pl.: underlydande, undersåtar. Sidst är också (i fredstraktaten) förafskedat (dvs. bestämdt), at wid trouppernes genomresa ingen del (dvs. ingendera af de krigförande makterna) skall betunga den andras Anhörige och undersåtare, med nattläger och inquartering. Nordberg 1: 114 (i handl. af 1700).
b) (†) om sak.
α) [jfr ä. d. anhørig; jfr äfv. ADPERTINENS] om furstendöme, landskap o. d.: lydande under l. hörande till ett rike, underlydande. N. Av. 17 Juli 1656, Underr. A 3 b. I Wårt Rijke och thesz anhörige Länder. Sjöl. Inl. a 3 a (1667). Wårt Konungarijke sampt desz anhörige Förstendömen och Landskaper. Plakat 20 Jan. 1685, s. B 1 b; jfr Plakat 29 Nov. 1791, s. 2 b.
β) hörande (till ngt), stående i samband med (ngt), sammanhängande med (ngt). Något .. som deras ämbete eij anhörigt voro (dvs. vore). Rudbeck Bref 1: 52 (1670). The .. til Diæten anhörige ting. Hiärne Surbr. 84 (1680). Niflunga Sagan .. är ett anhörigt sammanhang (dvs. fortsättning) til förbemälta Werck (dvs. Vilkinasagan). Peringskiöld Vilk. Tillegn. (1715). — [jfr motsv. anv. i mnt. samt holl. eene heerlijkheid met aanhoorige rechten] närmande sig 2 b; om rättighet(er): (lagligen) tillkommande (ngn). Iagh .. hafwer .. handhafft dhem (dvs. städerna i Norrland) widh dheras .. anhörige Rättigheeter. C. Sparre i HSH 31: 263 (1667).
2) (†) vederbörande, behörig, vederbörlig.
a) om person: vederbörande. Hwilken saak .. på Grufwetinget, aff anhörighe Bergmästaren (m. fl.) .. skärskodhas. Bergsbr. F 2 b (1649).
b) om sak: behörig, vederbörlig. Nv är Twist Manna mellom i thesse Måhl vpkommen, gångi thå Kärande til anhörigom Rätt, och sägie Saak sin. Sjöl. Skipml. 3 (1667). För anhörigom Rätt. Därs. Skipmn. 7.
Spalt A 1465 band 1, 1898