| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANLIGGANDE an3~lig2ande, n.; best. -et; pl. (†) = (se I 2).
1) (†) till ANLIGGA I 2. — [jfr ä. d. udi den nød og anliggende] konkretare: börda, tryckande bekymmer. Tu haffuer itt stoort anliggiande, inwertis och vthwertis, krop och Siäl äro tigh förtung. Balck Krist. ridd. H 2 b (1599).
2) (†) till ANLIGGA I 3. — [jfr d. vigtige anliggender, t. anliegen, n.] konkretare: (trängande) angelägenhet (jfr d. o. 1 d), behof. Att wij E(ders) K(ärlighet) (dvs. danska konungen) vdi sine anliggiende haffwe ju altijdt gärne tröstelige (dvs. hjälpsamma l. tillmötesgående) befundne waridt. G. I:s reg. 16: 184 (1544). För Rijkernes höge anliggiande och nödtorff skul. Tegel G. I:s hist. 2: 128 (1622).
3) [jfr t. anliegen, n.] (†) till ANLIGGA I 5. Instando evincere .. Medh flijtigt anliggiande öffuer ijla. Lex. Linc. (1640, under evinco). — konkretare: (ifrig) begäran, (enträgen) bön. Innan .. (Florinna) hunne befria sig genom Dolcibene (mot hvars anliggande nu sannolikt hennes belägenhet gjorde hennes dygd mindre ömtålig). Atterbom FB 225 (1818).
II. till ANLIGGA II. Ytan, som behöfves för jernets fullkomliga hvilning eller anliggande. Rothstein 663 (1859, 1875).
Spalt A 1528 band 1, 1898