| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANSEENDE, adj.
1) [jfr ä. d. it anseende skin] (†) som tager sig fördelaktigt ut; jfr ANSEENDE, sbst. I 2 a β samt ANSENLIG 2. Han är anseende vthaff sin skapnad och däyeligheet. Lex. Linc. (1640, under conspicuus). Theras Pracht och Medföllie, som ganska stoort och anseande är. Siam 41 (1675). — bildl.: sannolik, rimlig. Cato bödh then Försten at han skulle .. någhon anseende orsaak förewenda. Schroderus Liv. 489 (1626; lat. probabili, t. glaubhaftige).
2) [jfr ä. d. en mectig oc meget anseende herre] (†) = ANSENLIG 4 a. Hade h. kong:e Ma:t väl haft andre ståttligere och annseende personer att bruke. RA 1: 569 (1548). Erik wäxte up och blef en anseande och berömmelig man. Verelius Götr. 290 (1664).
Spalt A 1694 band 2, 1898