| Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
ANSTRÄNGNING an3~sträŋ2niŋ (a`nsträngning Weste), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
a) till ANSTRÄNGA v.1 2 a o. b. Beskow Vandr. 1: 4 (1833). Vid ansträngning af synen. Uhrström Husläk. 448 (1881, 1886). — konkretare: (starkt) anlitande l. uppbjudande l. (energisk o. påkostande) användning af egen (fysisk, moralisk l. intellektuell) kraft; ifrigt o. ihärdigt bemödande; (i sht högt stegrad) kraftyttring, starkt uppdrifvet l. forceradt arbetande; äfv.: besvär, möda. Som yngre kunde han utan (ringaste) ansträngning gå tre à fyra mil i sträck. Endast med (stor) ansträngning kunde han resa sig upp. Genom ansträngningens höjd (hos den arbetande mängden i Norden) blir hvilan dess nöje. Geijer II. 1: 37 (1825). Dessa ansträngningar kröntes till en tid med framgång. Fryxell Ber. 9: 122 (1841). Hans (dvs. Schönbergs) svaga hälsa (dukade) under för ansträngning. A. I. Arwidsson hos Schönberg Bref 1: IX (1849). Sådana (saker), som utan möda och ansträngning begripas. Dubb Handb. Föret. 4 (1853). Det kostade konungen otroliga ansträngningar att samla de summor, som till utrustningen behöfdes. Carlson Hist. 1: 99 (1855). Den moraliska menniskan får icke sky ansträngningen, utan med kraft underordna böjelsen under pligten. Ljunggren Est. 1: 54 (1856, 1869). Han .. gjorde våldsamma ansträngningar, för att synas lugn. Rydberg Ath. 275 (1859, 1866). (Dantes) mödor och ansträngning i vettenskapernas tjenst. Böttiger i SAH 39: 231 (1864). Några svaga ansträngningar för befordran af den ädlare tyska konstindustrien. Forssell Stud. 2: 327 (1879). Förgäfves voro segrar vunna, förgäfves ansträngningar gjorda intill krafternas yttersta gräns. Svedelius i SAH 60: 170 (1883). I subjektiv mening betyder det (dvs. arbetet) den ansträngning, som den arbetande måste använda. C. Rosenberg i Ekon. samh. 1: 205 (1891). Utan ansträngning vinnes intet större mål; en efter måttet af krafterna lämpad ansträngning utvecklar och stärker förmågan. V. Balck i Sjunde nord. skolm. 1895, s. 216. — jfr KRAFT-, KROPPS-, MUSKEL-, SJÄLS-, TANKE-, ÖFVER-ANSTRÄNGNING m. fl.
b) till ANSTRÄNGA 2 c, tekn. Ansträngningen af förankringsbultarne blir i detta fall långt mindre än i det föregående. P. A. Lindahl i Tekn. tidskr. 1884, s. 106. — konkretare. Ansträngningen dervid (dvs. vid vindtrycket) tillåtes få uppgå till dubbla den föregående. Dens. Därs. 1886, s. 80.
c) (föga br.) onaturlig stegring l. forcering; ansträngdhet; jfr ANSTRÄNGA 2 e. Detta lynne medförde åt hans konst en egen obehaglig ansträngning eller affektation. Estlander Konsth. 106 (1867).
Anm. Ordet, som ej är uppvisadt före 1800-talets början, synes ngt tidigare än ANSTRÄNGA hafva vunnit fast fot i språket. Det uppträder sålunda ss. uppslagsord hos Weste (1807) o. Lindfors (1815), hvilka däremot icke upptaga ANSTRÄNGA; den senare öfversätter emellertid icke ordet, utan inskränker sig till att lämna upplysningen: ett nyligen från Tyskan lånadt ord, i ställe för hvilket vi ha: bemödande, spänning, m. fl.
-LÖS~2. (mindre br.) särsk.: fri från affektation l. forceradt väsen. (Religionsmålarnas på 1400-talet arbeten) äro alltid ansträngningslöst harmonisköna och alltid absolut sig sjelfva. G. F. Steffen i SDS 1897, nr 388, s. 1. —
-LÖSHET~20 l. —0~2. (mindre br.) särsk.: frihet från forcerad kraftanvändning; otvungenhet. Den sannt atletmessiga ansträngningslöshet och elegans, hvarmed rörelsen kommer att utföras. G. F. Steffen i SDS 1897, nr 388, s. 1.
Spalt A 1787 band 2, 1900