| Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
ANSTYGG an3~styg2, adj.
(numera bl. ngn gg i bygdemålsfärgadt tal, jfr N. Linder i Sv. tidskr. 1872, s. 123) motbjudande ful, vidrig, vedervärdig, vederstygglig, anskrämlig; jfr ANSKOTT, adj. n. Men dieffuulen haffuer ock wel itt annat sett, til at besittia menniskiona, som icke är så anstygt eller förskreckeligit. L. Petri 1 Post. Y 4 b (1555). Ey heller förmåtte stiernonar .. vplysa them then anstygga nattena. Dens. Sal. vish. 17: 5 (1561). At menniskionnes ansichte icke är sådant, som annors oskäligh diwrs, nemligha meste deels grymt, anstygt och faseligit. Dens. Mandr. D 1 b (1562). Thet anstygdt är at höra vppå. Rondeletius 11 (1614). Detestabilis .. Wederstyggeligh, anstygg, förbannat. Lex. Linc. (1640).
Spalt A 1788 band 2, 1900