| Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
APPELL apäl4 (appe´ll Weste), r. (m. Möller (1790), Lindfors (1815), Lundell (1893)) ((†) n. i bet. II 1 Nilsson Fauna II. 1: 18 (1824, 1858)); best. -en; pl. -er.
I. [jfr fr. appel nominal] (knappast br.) eg. om handlingen att nämna l. ropa upp ngns namn; namnupprop (vid begynnelsen af ett sammanträde o. d.). Almqvist (1842). G. Dalin (1871).
II. eg. om handlingen att kalla ngn till sig l. gm att kalla l. ropa på ngn uppmana l. uppfordra honom att komma.
1) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.] (numera mindre br.) jäg. rop l. signal l. tecken hvarmed jägaren kallar till sig hunden (l. annat till jakt användt djur). (Man) vänjer honom (dvs. jaktfalken) att liksom Jagthunden lyda ett visst appell och hvissling. Nilsson Fauna II. 1: 18 (1824, 1858). Uppmärksam åtlydnad af appellen. Ehrenkreutz Anvisn. att uppföda jagthundar 24 (1856). Jag lät höra appellen. Weman Fogelhundens behandl. 28 (1874).
2) [jfr motsv. anv. i d. o. t.] i sht jäg. i fråga om hunds hörsammande af jägares (l. husbondes osv.) signal l. rop osv.: inlärd vana att lystra; lystring. Det är god appell på den hunden. Greiff 112 (1828). God (rask, fin, scharfer) appel. Rabbén Miercke 4 (1831). Den äkta taxen .. har dålig appell. Bergström Handb. f. jagtv. 155 (1872). Den mest begåfvade med jaktförstånd var en liten pointerhynda .. När hon fått appell, kan jag nästan säga att hon var dresserad. R. J. v. Essen i Jägaren 1897, 2: 81. — (hvard.) i utvidgad anv. Ha god appell på en vaktmästare (förstå att göra sig åtlydd af honom). Det är god appell på karlen.
3) [jfr motsv. anv. i d., t. o. fr.] signal (med blåsinstrument l. trumma); oftast om trumpetsignal bestående af ett kort, två till fyra takter omfattande musikstycke; jfr Envallsson Mus. lex. 14 (1802).
a) maningssignal.
α) mil. samlingssignal o. d.; numera i sht om signal som angifver, att en förut anbefalld l. i dagordningen bestämd förrättning skall utföras; i krig tecken till fientligheternas upphörande l. till att man önskar samtal med fienden. Ex.-regl. f. cav.-reg. 1776, s. 89. När det skal blåsas til häst, blåser Trompetaren af ricktsquadron en appel. Regl. f. cav. 1778, s. 165. Blås en appell trumpetare! (till samtal). Sparre Frisegl. 207 (1832, 1868). En appell (på trumpet l. jägarhorn blåses:) Då beväpnad eller obeväpnad regementskontingent skall utrycka eller något annat verkställas, hvartill tiden är bestämd uti regementets dagordning. Tj.-regl. 1889, s. 377. — (numera mindre br.) signal med trumma, hvirfvel. Lindfors (1815). Appell .. Trumslag. Deleen (1829). Öfverstlöjtnant Friesendorff rådde till reträtt, och med anledning häraf lät general Hjerta tre gånger slå appel för att få tala med prinsen af Hessen, men fick intet svar. Carlén Skugg. 1: 166 (1865) [jfr fr. battre l’appel]. Tj.-regl. 1889, s. 377. — bildl. Sverge gett appell (dvs. har uppmanat sina söner att samlas för att strida för fosterlandet). Snoilsky 2: 52 (1881).
β) (föga br.) om signal till strid. (Argant) till drabbningen med hornet ger appellen. J. G. Oxenstierna 5: 210 (c. 1817). Trumpet och trumma, klingen stolt apell! Hagberg Shaksp. 5: 290 (1848).
γ) jäg. samlingssignal (för jägarna). Appell blåstes, det var tid att begifva sig hem. R. J. v. Essen i Jägaren 1897, 2: 89.
b) mil. signal ss. hedersbevisning. För en general-mönsterherre gifves .. 4 hvirflar eller 4 appeller af det regemente, som skall mönstras. Tj.-regl. 1858, 1: 38. Amiralen har tagit plats på akterdäck och helsas af hvarje fartyg med amiralshonnör — fyra appeller af den ombord varande blåsaren och honnör af alla man. SD(L) 1894, nr 255, s. 5. — jfr BEFÄLS-, OFFICERS-APPELL.
4) [jfr motsv. anv. i d., t. o. fr.] visst slags stampning med l. nedtryckning af foten.
a) fäkt. Ling S. arb. 3: 693 (1820). F. Wahlfelt i Tidskr. i gymn. 2: 502 (1847). Appeller begagnas .. för att .. afleda motståndarens uppmärksamhet från ett blifvande anfall. Silfversvärd Sabelfäktn. 8 (1868). För att .. säkrare framkalla den åsyftade paraden, kan man lämpligen med den låtsade stöten förena en appell, hvilken verkställes med en lätt stampning af den främre foten, motsvarande denna fots framflyttning vid utfallet. Nyblæus Fäktl. 55 (1876). V. Balck i Bibl. f. idr. 5: 37 (1888).
b) gymn. om en (lätt) tryckning af foten på bestämda steg under marsch; jfr MÄRKSTEG, TAKTSTEG. Nyblæus Underv. i gymn. 20 (1860). För att skärpa soldatens taktsinne och lifva hans uppmärksamhet, kan marsch äfven öfvas med appeller (efter kommando) ..: På tredje .. steg, appell — marsch! Instr. i gymn. o. baj.-fäktn. 34 (1869, 1880).
c) dans. Då kavaljer och dam för andra gången möta hvarandra (i denna danstur), byta de plats med appell. Lekstugan 57 (1897).
5) [jfr motsv. anv. i fr.] (†) utmaning (till duell). (De personer) som appellen framburit hafwa. Schmedeman Just. 767 (1682).
6) [jfr motsv. anv. i d., t. o. fr.] vädjande.
a) eg. jur. om vädjande från underordnad instans till högre: vad. Möller (1790). Enligt fransk rätt döma fredsdomarne utan appell i saker, som i värde ej öfverstiga 100 frcs. Afzelius Rätteg. i tvistemål 173 (1882). Emot öfverståthållareämbetets utslag i polismål gafs (enl. Förordn. 13 Febr. 1776) ingen appell, så vidt icke någon tilltrodde sig visa, att författningarna blifvit orätt tillämpade eller att han blifvit dömd ”öfver lagen”. Hj. v. Sydow i Stockholm 1: 261 (1897). jfr: Mot marskalkens befallning gafs ingen appell, man måste till hvad pris som helst gå öfver Meuse före kvällen. Lundquist Zola I grus 134 (1892). — i bild. Den högsta domstol, från hvilken ingen apell mer är. Bremer Grann. 2: 149 (1837; om det egna omdömet). En appell till ett samvetets afgörande, som jemnar det i lagen ojemna. Snellman Elem.-curs 3: 89 (1840).
b) i allmännare anv. På den varma appellen till stormakterna om hjälp åt Danmark ingingo icke synnerligen tillfredsställande svar. De Geer Minnen 1: 252 (1892). M. G. Schybergson i Finsk tidskr. 1896, 1: 10.
7) [jfr motsv. anv. i t.] i spel (biljard, kille osv.): rättighet för spelare som ”dött” att börja igen (gm erläggande af ny insats, då sådan brukas); äfv. om begagnandet af denna rättighet. Reglor f. kortspelare 2: 36 (1809). På 2 kast fås 4 Appeller. Heinrich (1814). I hvarje spel (i enkortskille) tillåtas 2 appeller, af hvilka den andra kostar dubbel insats. Alla, som dö i samma spel, hafva lika rätt till appell och få gå in på samma gång, så att, om t. ex. två dö i samma spel och sitta öfver en gifning, i hvilken ytterligare två dö, alla fyra kunna gå in i nästa spel, utan att detta anses för mer än en appell. Konsten att spela 3: 127 (1849). Så snart någon genom gjorda bollar (i biljardpartiet ”à la guerre”), förlöpare eller eljest fått sig påskrifna 8 streck, är han ”död”. Det fins likväl 3 appeller, hvilka alltid måste tagas på den högsta point, som någon af medspelarne hunnit. Wilson Spelb. 118 (1888). — ny insats. Betala appellen. Dalin (1850). NF (1876). — (†) om första insats? Sätt bort baner och allt på sina vissa ställen. / Allons! två styfver går: vi kasta (näml. tärningarna) om appellen. Bellman 2: 24 (1769; i fråga om ngt slags brädspel).
(6) -FRIST~2. Afzelius Rätteg. i tvistemål 178 (1882). —
(6) -INSTANS ~02. Afzelius Rätteg. i tvistemål 180, 183 (1882). —
(6) -RÄTT~2. rättighet till vad. Afzelius Rätteg. i tvistemål 173 (1882). —
-RÄTTIGHET~002 l. ~200.
1) till 6.
(1) -TECKEN~20. Hvissling, blåsning i pipan eller andra appelltecken. Rabbén Miercke 35 (1831, 1835). —
(1) -VINKNING~20. Appellvinkningen (åtvinkningen) sker nedifrån uppåt och åt sig. Rabbén Miercke 35 (1831, 1835). Bergström Handb. f. jagtv. 138 (1872).
Spalt A 2020 band 2, 1900