| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
ARISTOKRATI ar1istokrati4 l. -stå- l. -stω-, l. 01—, stundom (i sht i bet. 3 o. 4) -krasi4 (aristocrati´ Weste, àriståkrati´ Almqvist), r. l. f.; best. -en, äfv. -n; pl. (mindre br.) -er. Anm. I ä. tid användes ordet i sin lat. form med lat. böjning. Balck Cat. P 5 b (1596; i bet. 1). Aristocratia Bestrådighet, när Regementet öffwerantwardas någhrom aff the Beste och förnemligeste, hwilka medh enhälligt rådh Regeringen förstå oc vtföra. L. P. Gothus Mon. pac. 109 (1628); jfr anm. 2:o nedan.
Anm. 1:o. I ä. tid ett uteslutande lärdt ord (jfr ofvan anm. om ordets form samt den ursäkt för dess anv. som innehålles i ex. fr. Rudbeckius under 1) kom det under frihetstiden i bruk med syftning på sv. förh., därvid motsättningen till monarki, monarkiskt envälde i sht mot frihetstidens slut hufvudsakligen framträdde för tanken. Gm inflytande från Frankrike, där ordet i sin anv. särsk. påverkades af rörelserna före o. under den stora revolutionen, har sedermera motsättningen till demokrati trädt i förgrunden; jfr ARISTOKRAT anm.
2:o. Etymologiserande o. i sht i redogörelser för vissa filosofiska statsläror förekommer ordet ngn gg i den med hänsyn till det gr. ordets beståndsdelar mera eg. bet.: stat l. styrelseform i hvilken makten innehafves af de bästa o. ädlaste medborgarna. Wikner Platon 35 (1867, 1888). Dalsjö Platon Skr. 2: 531 (1872).
1) styrelseform i hvilken makten hvilar hos en gm företräde med hänsyn till börd l. samhällsställning l. förmögenhet l. (i sht i fråga om mera primitiva förh.) tapperhet, begåfning o. d. framstående klass l. grupp af medborgare; aristokratisk styrelseform; styrelse l. välde som utöfvas af en gm börd osv. framstående grupp af medborgare; hos en dylik grupp hvilande öfvermakt l. öfvervälde; jfr OLIGARKI samt ADELS-, FÅMANNA-, HERREMANS-, STORMANS-VÄLDE. Antingen thet är en Konung som allena Föreståndare är, eller och flere högre, eller och många aff gemeene hoopen och Folcket, .. (med andra ord) antingen det är Monarchie, Aristocratie, eller Democratie(,) som man talar (dvs. ss. man uttrycker sig) i Skolarne. Rudbeckius Kon. reg. 21 (1614). At tala om Aristocratie, det är, de förnämsta Herrarnes Envälde. Oelreich 121 (1755). Aristocratie är det spöke hvaraf envåldsstiftare göra en buse för den enfalldiga hopen. Tessin Tess. 341 (c. 1757). Hvad är Aristokrati? Der vissa Slägter eller Embetsmän i landet inkräktat all Makten, den de samfält och enväldigt utöfva, med det öfriga Folkets fullkomliga uteslutande. Bergklint Sam. 2: 19 (1775, 1802). Då vi Ständer i förenämde Riksdags-Beslut med lika afsky ansedt Mångväldet eller Aristocratien (som konungen förklarat sig betrakta ”Enväldet eller Souverainiteten”). C. Lewenhaupt i Ad. prot. 1789, s. 376. Man är nu van, att vid ”theokrati” ej tänka sig annat än ett slemt Prestvälde, liksom vid ”aristokrati” ej annat än ett slemt Adelsvälde. Atterbom Filos. hist. 328 (1835). Ju mer aristokrati som ingår deri (dvs. i monarkien), ju bättre. Tegnér 6: 357 (1840). Den högre rösträtt, som alla sednare representationsförslag tillägga åt den högre förmögenheten, innebär .. en aristokrati. Fryxell Arist. 1: 6 (1845). Hos vilda folk är aristokratien starkast utbildad. Nilsson Ur. 1: 189 (1866). jfr: Aristokrati .. har i senare tider blifvit liktydigt med adelns öfvermagt, anspråk och prerogativer. Sv. konv.-lex. (1845).
2) (mindre br.) stat med den under 1 beskrifna styrelseformen; aristokratisk republik. De, som lyda en Konung, äro mindre besvärade af missunsamhet och afvund, än de, som lefva i en ärfvelig Aristocratie. Dalin Mont. 65 (1755). Sannt är .. att .. Athen öfverallt, der det fick råda, omstöpte alla aristokratier till demokratier. Palmblad Fornk. 2: 33 (1844). Staten är aristokrati, ifall suveräneteten öfverlåtes åt ett bestämdt flertal dermed ombetrodde individer. Bolin Eur. 1: 271 (1870).
3) härskande grupp af medborgare i en stat med den under 1 beskrifna styrelseformen; stånd till hvilket en sådan grupp hör; grupp l. klass af medborgare som gm börd l. samhällsställning l. förmögenhet o. d. innehar en inflytelserik l. dominerande ställning. Nu mine Svear, i dag (så talar hjelten i norden) / Mister aristocrati’n sit förda tyranskliga välde. Nicander Vitt. 305 (1772; i en dikt till firande af d. 19 Aug. 1772). Den andliga aristokratins (dvs. prästerskapets) öfvervigt (i Italien). Strinnholm Hist. 3: 542 (1848). I våra dagar har bördens aristokrati fått lemna rum bredvid sig åt rikedomens och talangernas aristokratier. M. J. Crusenstolpe († 1865) enl. Kindblad (1867). Fahlbeck Sv. adel 1: 464 (1898). — jfr BÖRDS-, BÖRS-, PENNING-, ÅLDERS-, ÄMBETSMANNA-ARISTOKRATI m. fl.
4) adel; i sht om den högre o. förnämare adeln ss. i socialt hänseende intagande en framskjuten ställning; nobless. Almqvist (1842). Född och uppfödd i den stolta skånska aristokratiens sköte med dess kostsamma vanor och anspråk. De Geer Minnen 1: 83 (1892). Biskopshuset (på Östrabo) stod öppet för medlemmarne af ortens aristokrati så väl som för stadens småborgare. E. C. Tegnér Farf. 273 (1900). jfr HÖG-ARISTOKRATI m. fl. — allmännare: öfverklass, (en orts osv.) förnäma värld; förnämiteter; äfv. bildl. om naturföremål o. d. Ortens aristokrati utgöres af prästen, postmästaren och apotekaren med deras familjer. Palmerna tillhöra aristokratien inom växtvärlden. Agardh Teol. skr. 2: 147 (1856). Indianerna tillhöra obestridligen aristokratien bland de ociviliserade folken. VL 1901, nr 42, s. 3. jfr BILDNINGS-, INTELLIGENS-ARISTOKRATI m. fl.
5) (mindre br.) förnämhet l. finhet i utseende, skick, åskådning osv.; aristokratiskt utseende, väsen o. d.; nobless. Denna fina profil med sin egendomliga aristokrati. Wirsén i PT 1883, nr 125 A, s. 3.
Spalt A 2230 band 2, 1901