| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
BAKLÄNGES ba3k~läŋ2es (ba`klänges Weste), adv., sällan adj.
1) om afvikelse fran vanlig, upprätt ställning.
a) [jfr t. rücklings] i sådan ställning, att ryggen l. baksidan kommer mot marken; på ryg- gen; i sht i förb. med rörelseverb (jfr 2). Jag föll baklängs öfver ända. Lagerström Bunyan 1: 104 (1727). Han (dvs. Kristian Tyrann) kastar sig baklänges på sin säng. Kellgren 1: 57 (1786). Stolen (undanrycktes) af någon skalk .. och han (föll) till höga Grefskapets förnöjelse baklängest. Cederborgh JP 18 (1819). Jag (lade) .. mig .. baklänges .., och skådade upp. Törneros Bref 1: 50 (1824). När jätten fick se solen, föll han baklänges och sprack, Sv. folks. 187 (1844). En huggorm på stigen. som biter hästen i foten, så att ryttaren faller baklänges ned. 1 Mos. 49: 17 (öfv. 1893). — särsk.
α) (föga br.) ss. adj. I ett baklängs fall slår hon sig sönder nacken. Kolmodin Qv.-sp. 1: 155 (1732).
β) (mindre br.) utan att ngn rörelse är angifven. Gudahädarne ligga (i Dantes helvete) baklänges på den heta marken. Böttiger i SAH 50: 281 (1875).
b) [jfr t. rückwärts] (mindre br.) om mindre afvikelse från vertikalplanet: bakåt. Uti Tyskland och Frankriket bära qvinfolken på ryggen och få en framstupa ställning, eller gå de lutade baklänges och bära på magen. C. A. Ehrensvärd 26 (1782). Cavallin (1875).
2) om (verkligt l. tänkt) gående, åkande osv. vid hvilket den bakre l. eftersta delen af ngt kommer först.
a) med ryggen l. bakre delen före. Tå togho Sem och Japhet itt cläde .. och gingo baklenges til, och offuertechte theras (dvs. sin) fadhers blygdh. 1 Mos. 9: 23 (Bib. 1541). Ähre och sådane hion som icke förmå böta (för sin falska beskyllning), tå (skola de) slå sig sielff på munnen för en sittiande rätt och gå baklänges aff tinge och dömes ährelöös. Lagförsl. 313 (c. 1606). Cacus .. bortstal Herculis’ Oxar, som han baklänges drog in uti sin kula. Ehrenadler 832 (1723). Dermed söng hon (dvs. trollpackan) de förmenta kraftiga orden, gåendes baklänges och mot-syles (dvs. motsols) kring om klabben. Dalin Hist. 1: 190 (1747). (Lodjuret) modet ej fäller / och baklänges, långsamt till kulan sig drar. Ling As. 70 (1816, 1833). Det är så omöjligt för en tysk att icke recensera som för en kräfta att icke gå baklänges. Tegnér 6: 204 (1833). Om man behöfver stryka baklänges (med skördemaskinen). J. H. Fredholm i Tekn. tidskr. 1874, s. 163. Hvarpå den häpne ceremonimästaren baklänges lemnade salen. Hedin Rev. qv. 40 (1879). Ro baklänges. Björkman (1889). — särsk.
α) i uttr. sitta l. sätta sig l. åka baklänges i en vagn o. d., dvs. med ryggen åt det håll dit man far. Hon tål inte att åka baklänges. Lind (1749). Hon (dvs. Marie Antoinette) fördes med afklippt bakhår .. baklänges på bödelskärran. Leopold i 2 Saml. 8: 99 (1793). Selma och unga Lymell satte sig baklänges, jag uppsteg på kuskbocken för att köra. Cederborgh OT 3: 62 (1814). Jag mådde illa af att åka baklänges i täckt vagn. De Geer Minnen 1: 44 (1892).
β) (föga br.) ss. adj. Med baklänges anlopp och framstupa språng, / han rusade till. Ling As. 129 (1833).
b) i allmännare bet.: tillbaka, bakåt. Verelius Ind. 123 (1681, under hopa). Då Tilly likasom af fruktan drog sig baklänges från Svenskarna, växte modet hos dessa. Fryxell Ber. 6: 304 (1833). Vår Finska här, Gud bättre, / Går baklängs, icke fram. Runeberg 2: 101 (1848). (Föreställa) sig framtidsidealet uppnådt genom en rörelse baklänges. Sundberg Bekänn. 7 (1879). i bild: Tidens flod kan ej tvingas att gå baklänges. Tegnér 3: 215 (1823). — särsk.
α) (föga br.) ss. adj. Dhe (murade kontergarderna) liggia alt för när in till för att giöra baklänges Defence (dvs. för att man skall kunna försvara sig under reträtt). Carl XII Bref 441 (c. 1690).
β) [jfr isl. ganga á bak orðum sinum] (†) Men han (dvs. Laurentius Petri) kom snart in contrarium på en annan mening och gick med sin ord baklänges (dvs. tog sina ord tillbaka. ryggade dem). Gustaf I (1540) enl. SAH 49: 200.
γ) bildl.: bakut (se d. o. c δ), tillbaka, utför; jfr BAKFÖRE II 2. Hindren som baklänges draga / Vårt hela företag. Hagberg Shaksp. 3: 219 (1848). Ett bevis, att det nu också gick baklänges för mig. De Geer Minnen 2: 294 (1892; om författarens aftagande själskrafter).
3) [bet. utvecklad ur 2] om ordning, riktning, anordning osv. motsatt den vanliga l. riktiga.
a) från slutet till början. Läsa Fader vår baklänges. Baklänges uträkna (släktregistret). Rudbeck Atl. 3: 140 (1698). (Eleverna böja) säkert .. sitt ord, och det både rätt fram och baklänges. Tegnér 3: 375 (1836). Att taga in opium och att repetera multiplikationstabellen fram- och baklänges äro, som hvar man vet, beprövade medel mot sömnlöshet. E. H. Tegnér i Ydun 56 (1869). Som om jag bläddrat baklänges i en klädselhistoria, skiftade dräkterna så småningom in i samma århundrade. Rydberg Varia 237 (1894).
b) (mindre br.) motsols, afvigt (dvs. från vänster till höger). Garn (hvaraf not skall bindas) .. spinnes baklänges, emedan, i annat fall, snodden går upp, då not deraf bindes. Ekström Fisk. 91 (1845).
c) (mindre br.) bakfram, afvigt. Då han första gången skulle ha sin löjtnantsuniform på, satte han gehänget baklänges, så att svärdet blef sittande vid högra sidan. Sturzen-Becker S. arb. 1: 136 (1861).
d) (mindre br.) = BAKFRAM 2 a. Detta går ju i första början så baklänges och förargeliga til. Borg Luth. 1: 726 (1753). Det (ser) icke .. väl ut, när Mannen springer i köket .. och Hustrun mänger sig i hans ämbete; ty det plägar gärna gå baklänges för bägge. Jesper Hjernlös 2 (1756). Allting är ju baklänges här. Strindberg Till Dam. 51 (1898).
Spalt B 124 band 2, 1898