| Publicerad 1899 | Lämna synpunkter |
BARHUFVAD ba3r~hɯ2vad (ba`rhufvad Weste), adj.
a) ss. predikativ, ofta i förb. med gå, springa o. d. verb. Lovén Folkl. 62 (i handl. från 1704). Ogifte Fruntimmer gingo merendels barhufvade. Botin Utk. 654 (1764). Tvi dej! hvad du är söter! Barhufvad, inga skor, och ingen skjorta se’n! Bellman 1: 182 (1771). Vaktmästaren sprang barhufvad öfver gården. C. F. Dahlgren Ungd. 2: 39 (1819, 1828). Vi skola gå barhufvade tilldess förtjensten kröner oss. Hagberg Shaksp. 8: 182 (1849). Christus är barhufvad (dvs. utan gloria), men korsmidten prydes med en korsgloria. Brunius Gotl. k. 2: 170 (1865).
b) ss. adj.-attribut. En barhufvad man. Brunius Gotl. k. 2: 170 (1865). Tre små sorgklädda, barhufvade gossar. Böttiger 6: 41 (c. 1875).
Spalt B 320 band 2, 1899