| Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
BARK bar4k, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 1 a γ, δ) -ar, i bet. 1 a γ äfv. -er bar3ker2 (Linné hos Hiorter Almanach 1742, s. 21, NF 14: 1282 (1890) m. fl.).
1) yttre omhölje kring träds l. buskes stam (o. rot) samt dess(as) förgreningar; jfr FLARN, NÄFVER; äfv. i vidsträcktare bem. (se c, d). Var. rer. 56 (1538). Hon (dvs. fru Lättja) will icke flängia, Bast, Bark eller Näfwer / Och annat att giöra hwad Sommaren kräfwer. Törnevall Dygd E 1 b (1694). Man finner ofta rutit träd, under frisk bark. L’avoc. sav. 25 (1757); jfr b. Med blotta ögonen kan man hos de flästa (växter) skilja bark, träd och märg. Bergman Jordkl. 378 (1766). Uppå unga trän är barken jämnare och slätare; vid tiltagande år blifver den sträf, fjällig, skråflig, knagglig. Fischerström 1: 332 (1779). Att desse träd årligen fälla barken. Bligh 69 (1795). Skala barken af. Weste (1807). Taga barken af. Lindfors (1815). En man förutan vänner, om än så stark, / dör hän, som stam i öken med skalad bark. Tegnér 1: 11 (1825). Ser jag åt lunden, der står mången stam / med Ingborgs runor ritade i barken. / Nu växer barken ut, mitt namn förgås. Därs. 55. Barken (cortex) är stammens yttre del, som närmast omgifver veden och tillväxer i motsatt rigtning mot densamma. Arrhenius Bot. 221 (1845, 1859). jfr AFVENBOKS-, AL-, ALM-, APEL-, ASK-, ASP-, BJÖRK-, BRAKVEDS-, CINKONA-, EK-, FLÄDER-, FRANGULA-, FUR(U)-, FÄLL-, GLANS-, GRAN-, HÄGG-, ID-, INNAN-, INNER-, KANEL-, KASKARILL-, KASSIA-, KASTANJE-, KINA-, LIND-, MEDEL-, MELLAN-, NÄFVER-, PIL-, PRIMÄR-, ROT-, RÖNN-, SEKUNDÄR-, SPEGEL-, STAM-, SÄLG-, TALL-, TRÄD-, VIDE-, YTTER-BARK m. fl. — särsk.
a) om från trädet osv. afskild bark använd till hvarjehanda ändamål. Poppel-pihls .. Bark .. brukas af alla Fiskarne til Flår (dvs. flöte) åt deras garn. Linné Sk. 319 (1751). Bark, i Vestergiötland Kart, Flarn, Flår(,) af alla trän gier gemenligen starkare heta än sielfva veden. Rothof 26 (1762). Bark af alla slag, så väl rå, som den der kommer från Garfvare och andra Handtvärkare(,) blir til god giödsel, när den får rutna. Dens. 27; jfr α. Ogarfvade djurhudar eller trädens löf och bark skyla (hos jägar- o. fiskarfolken) nödtorftigt kroppen. E. Svensén i Ekon. samh. 1: 38 (1891). — särsk.
α) använd vid garfning af hudar. Hiärne Ved. 9 (1696). Vid välbestälte Garfverier i akttages altid sortering, emellan gröfre och finare bark. Fischerström 1: 338 (1779). Garfva huden med adstringerande bark. LBÄ 44—50: 363 (1801). På denna ”första bark” eller första ströbark ligga hudarna 1 à 2 månader. K. Dahlström i Tekn. tidskr. 1896, A. K. s. 75. — jfr GARFVAR-, STRÖ-BARK.
β) använd till bröd o. d. Göden wäl Åkren, bruker och Marken, / Aldrigh sähn ät’ j bareste Barken. Arvidi 161 (1651). Hülphers Dal. 156 (1762). Se’n vintern om jag ätit bark / Och druckit vatten på. Runeberg 2: 310 (1832). I alla (matväskorna) fann jag kakor, sammanklibbade af bark, inuti becksvarta med en kalkhvit hinna af mjöl på ytan. Dens. 5: 397 (1832). jfr BARK-BRÖD, -KAKA 1, -MJÖL, -VÄLLING m. fl.
γ) [jfr motsv. bet. i eng.] om olika slag af bark, i sht apot.; ofta i pl. Linné hos Hiorter Almanach 1742, s. 21. En .. aromatisk bark från Ön Solo luktar lika som Camphert. J. P. Westring i VetANH 22: 54 (1801). Besynnerligit är, at Ostindiens Barker .. i smak och lukt öfvergå Vestindiens. Dens. Därs. Ved (Ligna) Stänglar (Stipites) och Barkar (Cortices) samlas på våren, före löfsprickningen. Nyblæus Pharm. 21 (1846). De färger, hvilka man använder, för att färga de pelsberedda skinnen på köttsidan, äro enkla afkok på färgträn, barkar och bär. AHB 4: 25 (1860). De officinela barkarne. S. O. Lindberg i Med. archiv II. 9: 1 (1865); jfr δ. Barkar, farmak., är den allmänna benämningen på de i handeln förekommande olika slag af bark, som utmärka sig genom sin halt af medicinskt verksamma eller tekniskt användbara ämnen, t. ex. kinabark, .. ekbark. O. T. Sandahl i NF (1876).
δ) [jfr motsv. bet. i eng.] barkstycke. Iag haar ey en Barker på Stufwan att breda. Törnevall Dygd E 3 a (1694; om takbetäckning). Tallbarken uti skogarna torkades på samma sätt som hö på hässja, således, att flera barkar lades ofvanpå hvarandra uppå hvarje stång. Linné Ungd. 2: 268 (1734). Det berättas, att ekorrar begagna barkar, för att segla öfver strömmar. Dalin (1850). När (de för infångande af snytbaggar utlagda) barkarna blifvit alldeles torra, utbytas de mot nya. Uppf. b. 3: 416 (1873). — jfr BECK-, FÅNG-BARK.
ε) (†) pipa l. lur af bark. Länge nog haa Wij nu bägge laga / Jag Gigan, du din Barck: Stämm up nu ..! Dahlstierna Kungask. O 1 b (1697).
b) [jfr motsv. anv. i eng.] mer l. mindre bildl. (Paracelsus) skämdes intet at utropa, huru såsom alla then heliga Skriffts Uttolkare in til hans tid ännu hängde wid Ytan och Barken; Men at han allena woro kummen til Kärnan. Block Progn. 62 (1708). Lät samvetet höljas af en bark, aldrig så hård; döden är en insect, som fräter igenom. Eurén Redl. 116 (1797). Spetälskan slog .. / Med skabb och leda sårnader sin bark / Rundtom min glatta kropp. Hagberg Shaksp. 1: 304 (1847); jfr 2. Hvad som vuxit upp ur inhemsk grund / och har satt bark och hunnit krona knyta / i fosterländskt klimat, naturligt, fritt, / står dock sitt prof. Sturzen-Becker S. arb. 6: 213 (1868). — särsk. [jfr fsv. ey är goth stinga hand mällom trä och barken samt motsv. uttr. i d. (Feilberg), nt. (Eckart Niederd. sprichw. 1893), eng. o. fr.] i uttr. mellan barken och trädet l. mellan trädet och barken i förb. med komma, sticka handen, tränga sig o. d., om person som stör det goda förhållandet mellan personer hvilka stå hvarandra nära, i sht äkta makar l. älskande. Man skal ey stinga handen emellan barcken och trädh. Sv. ords. B 5 b (1604). Den som kryper millan Barcken och Träät, han blijr klämder. Grubb 142 (1665); jfr Rhodin Ordspr. 18 (1807). Men ser, hur mellan trä och barcken Lea kom. Kolmodin Qv.-sp. 1: 95 (1732; med afs. på Jakob o. Rakel). Jag (dvs. skvallret) tränger mig in mellan barken och trädet. Dalin Arg. 2: 56 (1734, 1754). Michaelson Skandalen 90 (1891).
c) (†) skal (på frukt). Tagh .. Pärun .., skala tunt Barken aff them. I. Erici 1: 224 (c. 1640).
d) bot. yttre grundväfnad utanför veden l. kärlknippena (hos dikotyledoner o. gymnospermer). Areschoug Bot. el. 191 (1883). jfr Marklin 349 (1818).
2) [jfr motsv. bet. i d. o. t.] (barkliknande) omhölje; betäckning, öfverdrag; skorpa. En ganska tjock, seg och svårligen lossnande bark, under hvilken syntes otaliga små blåsor. Veckoskr. f. läk. 5: 19 (1784; om sjuklig bildning i ändtarmen). — särsk.
a) zool. om skalet l. den yttre beklädnaden på en polypstock l. korallstam. Cylindern eller barken är öfveralt iholig. P. Löfling i VetAH 13: 115 (1752). Sundevall Zool. 184 (1864). B. Lundgren i NF 8: 1355 (1884; se under BARK-KORALL).
b) anat., fysiol. om vissa partier af hjärnan, af hår, af benpipa osv. Ytterst klädas .. (stora hjärnans halfklot) af ett lager, som innehåller ganglieceller (hjernans bark, cortex cerebri). R. Tigerstedt i NF 6: 1305 (1883). Undersöker man mikroskopiskt hårets finare väfnad, så finner man olika lager, hvilka efter lagren å en trädstam kunna kallas märgen, veden och barken eller öfverhuden. Wretlind Läk. 1: 34 (1893). jfr BARK-LAGER 2, -SUBSTANS 2 samt HJÄRN-BARK.
-AKTIG~20. som påminner om l. liknar bark, barkig (se d. o. 2). Alt hvad som omgifver märgen (på en växt) kan kallas et barkaktigt svepe. Fischerström 1: 331 (1779). Cavallin (1875). —
-BAGGE~20. (numera föga br.) = -BORRE. Bostrychus typographus. Barkbagge. (Borkenkäfer) .. Lefver under barken på barrträd, hvari han borrar långa irrgångar. Scheutz Naturh. 163 (1843). Dalin 2: 763 (1853). —
-BAR. (†) blottad på bark. I skogarna lågo ymnogt nerhuggne tallar, till mesta delen barkbare. Linné Ungd. 2: 255 (1734). —
-BETA, sbst. [efter t. lohbeize] (†) = -LAG. Loh-Grube, Loh-Beitze .. bark-grop, bark-beta, hvaruti hudar läggas. Lind (1749). Deleen (1836, under lohbeize). —
-BETSA~20, v. (knappast br.) Man har föreslagit att barkbetsa tåg för att bevara dem från fukt. Stål Byggn. 1: 154 (1834). —
-BILDNING~20. Korkväfnaden, af hvars beskaffenhet barkbildningen hos alla träd i första hand beror. A. G. Nathorst i NF 2: 613 (1877). Läseb. f. folksk. 259 (1890). —
-BILL~2. zool. = -BORRE. Barrfrätarne föredraga, i likhet med barkbiller (Tomicus), de sjuka och yngre träden framför friska och utvuxna. Thomson 136 (1862). —
(2 b) -BLIND~2. med. blind på grund af skada i hjärnbarkens syncentrum; hjärnblind. —
-BLÅSA~20, sbst. hålighet i barken. Af den mjuka kådan under barkblåsorna (å silfvergranen) beredes s. k. strassburgerterpentin. Cnattingius 125 (1877, 1894). —
-BOCK~2. zool. skalbagge af släktet Callidium af familjen Longicornia (”de långhorniga”). Holmgren Insekt. 149 (1867). Brehm III. 2: 36 (1876). —
-BORRARE~200. = följ. Bostrichus .. är det äldre vetenskapliga namnet på en mängd små .. skalbaggar, som i Sverige äro kända under benämningarna trädborrare, husborrare, barkborrare och grafstickare. A. J. Stuxberg i NF 2: 948 (1877). —
-BORRE~20. zool. skalbagge af släktet Bostrichus l. Tomicus; jfr föreg. samt -BAGGE, -BILL, -ÄNGER. Holmgren Insekt. 113 (1867). Barkborrar eller Grafstickare .. Hit höra bland andra den åttatandade barkborren (T. typographus) och den tolftandade barkborren (T. stenographus). Cnattingius (1873, 1894). Barkborrarne gräfva långa greniga gångar i veden af skogens träd, vanligen under barken. Berlin Lärob. 58 (1876; möjl. till föreg.). —
-BRÄNNA~20, sbst. skogsv.
1) å obarkadt virke: ytvedens mörknande gm inverkan af växtsafter som hindras att afdunsta o. därför börja jäsa; blåyta. Barken (på byggnadsvirke) får .. ej så länge qvarsitta, tills den af sig sjelf lossnar, emedan eljest s. k. barkbränna uppstår, och splinten börjar murkna. Rothstein Byggn. 32 (1856, 1875).
2) benämning på vissa skador å växande träd vållade af frost l. svamp; jfr FLÖG-BRAND. —
-BRÖD~2. (barcka- Tegel G. I 1: 19 (1622). barke- Svart (1561), Dahlstierna Vitt. 104 (1691), Linné Ungd. 2: 343 (1734) m. fl.) När thet war aff nöden kunde the (dvs. dalkarlarna) .. låte sigh benöie medh barkebrödh. Svart G. I 21 (1561). Blanche Engelbr. 36 (1846). Bark-bröd af tall-safva, linde-bark, bokebark o. s. v. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 99 (1868). Barkbrödet består vanligen af 2/3 barkmjöl och 1/3 rågmjöl. Det tillagas så, att först sättes rågmjöl till vatten, sedan strax därpå barkmjölet, hvarefter gräddningen sker. Retzius Fin. kran. 127 (1878). Finlands fattigaste trakter, frostens och barkbrödets urgamla hem. Tavaststjerna Barnd. 265 (1886). bildl. Hvad usel smak, hvad mager spis / At sig med lagrens barkbröd föda. Kellgren 2: 71 (1777). —
-BUNDEN. [jfr eng. barkbound] (†) = -TRÄNGD. Är och Trät Barckbundet och theraff ofruchtbart, tå skal man .. skära barcken ända neder åth bohlen (dvs. stammen) och låta Rooten lufftas. Risingh Landb. 44 (1671). —
-BÅT~2. båt af bark. Peringskiöld Hkr. 1: 336 (1697). Heyke Præs. i VetA 1759, s. 3. i sht om leksaksbåt. Wirsén I lifvets vår 59 (1888). —
-BÄDD~2. särsk. [jfr eng. bark-bed] trädg. af garfvarbark bestående bädd l. lager (i drifhus) hvari blomkrukor nedsättas. Barkbädden bör ega 25 till 30 graders värme, då krukorna nedsättas i densamma. Lundström Trädg. 335 (1852; i föreg. upplagor: Garfvare-barken). I midten af varmhuset .. (finnes) en af murverk infattad barkbädd. M. P. Andersen i Sv. trädgårdsför. tidskr. 1891, s. 37. —
-DJUR~2. [jfr t. borkentier] zool. sirendjuret Rhytina Stelleri Cuv. En art (af sirendjuren), som numera synes vara utrotad, är Barkdjuret .., som .. isynnerhet utmärkte sig genom en tumstjock, sprickig hud, liknande ekbark. Thorell Zool. 2: 123 (1861). F. A. Smitt i NF (1876). —
(2 b) -EPILEPSI~0002. med. fallandesot vållad af sjukliga förändringar inom hjärnbarkens motoriska område. R. Tigerstedt i Nord. tidskr. 1894, s. 62. —
-FALLEN~20, adj. om stam osv. från hvilken barken affallit. Vg. fornm. tidskr. 6—7: 41 (i handl. fr. 1755). Fries Utfl. 2: 109 (1852). Torrakor kallas stammar af på rot torkade träd, som lemnats qvarstående tills de blifvit barkfallna. Cnattingius 176 (1881, 1894). —
-FLINGA~20. Skogvakt. 1891, s. 36. Med .. en gammal knif .. gå vi .. ut i trädgården och undersöka .. de äldre träden, befria .. (deras) bark från alla lossnande barkflingor. SD(L) 1896, nr 42 B, s. 4. —
-FLÄT. (barka-) [fsv. barkflät] (†) afflående af bark; jfr -LÖPANDE. Någon som förderfuar deres .. ägor i skogen .. medh Timer hygge barkaflät eller fälleskough. Växiö rådstur. prot. 1641, s. 984. —
(2 b) -FÄLT~2. Man brukar benämna de områden af hjärnbarken, som stå i närmaste samband med en viss förrättning, barkfält för denna förrättning. R. Tigerstedt i Nord. tidskr. 1894, s. 45. Vannérus Wundts psyk. 360 (1896). —
-GARFNING~20. garfning medelst bark, logarfning. Den gamla logarfningens (eller barkgarfningens) metoder. J. Landin i Tekn. tidskr. 1887, s. 67. J. A. Bäckström Därs. 1894, A. K. s. 65. —
-GROP. [efter t. lohgrube] (†) grop hvari hudar nedläggas för garfning; jfr -KAR. Lind (1749; se under -BETA). Deleen (1836, under lohbeize). —
-HUD~2. Öfverhuden eller Barkhuden (skalet) är den yttersta fina beklädnaden (på trädet). Stål Byggn. 1: 1 (1834). På vedartade stammar bildar korken en s. k. barkhud. Areschoug Växt. 94 (1878, 1885). —
-HUS~2.
3) hus i hvilket ved afbarkas. K. P. Dahlström i Tekn. tidskr. 1899, A. A. s. 280 (vid pappersbruk). —
-KAKA~20. (bar(c)ke- Svart, Strinnholm)
1) kaka af barkbröd. Folket (i Uppland) hade (år 1527) intedt till brödz taga vtan barckekakan. Svart G. I 114 (1561). Strinnholm Vas. 3: 27 (1823).
2) kaka (hopgyttrad l. sammanbakad massa) af (garfvar)bark. Almqvist (1842). Uppf. b. 4: 617 (1899). —
-KAR~2. (barke- Möller) (i marken anbragt) kar i hvilket hudar nedläggas för garfning; jfr -GROP. Möller (1745, under tannée). Weste (1807). Garfveri, .. försedt med bl. a. 12 barkkar, 2 kalkkar och 1 pyr. PT 1892, nr 230, s. 1. —
-KOJA~20. koja af bark. Kalm Resa 3: 340 (”400”) (1761). —
-KONUNG~20. (barka- O. Petri (c. 1540), Phrygius Föret. 33 (1620). bar(c)ke- Svart (1561), Fryxell Ber. 2: 174 (1826) m. fl.) [fsv. barkakonunger] Ää medhan .. (kon. Kristoffer) regierade war ganska hård tijdh her i landet så at mykit folk bleeff dödt aff hunger, ther före kallade the honom Barka konung. O. Petri Kr. 208 (c. 1540); jfr Odhner Lärob. 86 (1869, 1886). Gåffue alla skullene (för hungersnöden) in vppå Konungen (dvs. G. I), kallandes honom en barcke Konung, lika så .. som .. Kong. Carll hade warit för honom. Svart G. I 114 (1561). —
(2 a) -KORALL~02. zool. Thorell Zool. 2: 458 (1865). (Till ordningen Alcyonaria l. Octacoralla) höra de s. k. barkkorallerna, hvilkas polypstock består af en stomme af kalk eller horn, omgifven af ett köttigt hölje (”barken”), i hvilket djuren sitta. B. Lundgren i NF 8: 1355 (1884). —
-KVARN~2. kvarn för söndermalning af bark. Wikforss (1804, under lohmühle). Garfvare uppmärksammas på fördelen att använda solida och ändamålsenliga Barkqvarnar. Tidskr. f. landtm. 1888, Annonsbl. nr 4, s. 4. —
-LAG~2, r. l. m. extrakt af l. dekokt på bark; jfr -BETA, -LAKE, -LUT, -SOPPA, -SPAD. Rothof 532 (1762). Som varm barklag (vid garfning af hemlockläder) bidrager att föröka den för detta fabrikationssätt karakteristiska röda färgen, .. söker man ofta minska densamma genom användning af så kall barklag som möjligt. A. W. Cronquist i Tekn. tidskr. 1879, s. 18. Almqvist Hälsovårdsl. 632 (1896). —
-LAGER~20, n.
1) till 1; särsk. å träds stam osv. J. G. Agardh i SKN 1843, s. 281. Oformligheten hos .. (kaktéernas) stammar beror i synnerhet på den mäktiga utvecklingen af deras barklager, hvilka undergått ungefär samma förändringar som bladens barklager. F. Areschoug i UVTF 13: 34 (1875). Hemberg Gångarter 79 (1897).
2) till 2 b.
a) om det mellersta af hårens tre cellager. (Hår-)Färgen tillhör hårens barklager. G. v. Düben i NF 7: 241 (1883).
b) om benpipas yttre lager. Sedermera aftvinar den fasta benmassan, såväl bark- som mellanlagret (diploë) alltmera och märgen tilltager i omfång. Lundberg Husdj. 135 (1868). —
-LAKE. (†) = -LAG. Att först garfva huden med adstringerande bark, och sedan hon blifvit genomblött af barklaken, lägga henne .. i en alun-upplösning. LBÄ 44—50: 363 (1801). —
-LIK~2, adj. Denna substance kallas för sitt läge och utseende skul bark-like substancen. Martin Præs. i VetA 1763, s. 11 (om hjärnans barksubstans). Der huden varit serdeles torr och barklik. Huss Typhus 11 (1855). F. A. Smitt i NF 1: 1561 (1876). —
-LOSSANDE~200, n. Där någon sig understår ett sådant till Mast tiänligit Trää att fälla, eller med Hygge wid Roten, Tåppfällande, Barcklåszande eller någon annan Åthgierning fördärfwa. Stadga 3 Febr. 1691, mom. 5. —
-LUS~2. ett slags växtlus af skinnbaggarnas ordning. Barklöss. (Schizoneura.) .. lefva .. på de trädartade växternas bekostnad. Holmgren Insekt. 340 (1867). —
-LÅPA~20. skogsv. ett slags skada å virke: ställe där barken vuxit in i trädet (i följd af skada på stammen l. af frost), kådlåpa; jfr -FLAG, -SKUBBNING. Mindre barklåpor. Regl. ang. virkeslev. 17 Maj 1825, § 19. Friska barklåpor .. tillåtas, då timret för öfrigt är friskt och brukbart. Regl. ang. virkeslev. 8 Mars 1859, § 20. —
-LÖPANDE, n. [jfr fsv. barklöpan, barkalöpning; se för öfr. LÖPA, v.2] (†) afflående l. afskalande af bark; jfr -FLÄT. För barklöpande och skoghbrännande stånde huarken lof eller legho. Lagförsl. 198 (c. 1609). —
-LÖS~2. (barcka- Phrygius Utfärdspred. öfv. M. Rosengreen A 8 a (1608)) [fsv. barklös] Juslenius (1745). Nilsson Dagb. 109 (1826, 1879). —
-MASKIN~02. = BARKNINGS-MASKIN. W. Hæsslin i Tekn. tidskr. 1894, A. M. s. 18. SD(L) 1896, nr 130, s. 8. —
-MJÖL~2. fint malen l. sönderstött l. sönderfrätt bark. Weste (1807). Insekternas närvaro i trädet märkes på deras ingångshål i barken och barkmjölet deromkring. Cnattingius 37 (1874, 1894). särsk. användt till mat. Linné Ungd. 2: 292 (1734). Retzius Fin. kran. 127 (1878; se under -BRÖD). —
-MYRA~20. F(ormica) herculeana. Barkmyra .. Nära 1/2 tum (lång); svart; saknar gadd. Bygger i ihåliga träd. Scheutz Naturh. 186 (1843). Dalin 2: 763 (1853). —
-PARENKYM~002. bot. Barken på ett nytt årsskott består ytterst af ett .. lager af platta, skiflika, tämligen tjockväggiga celler, hvilka bilda ytterhuden .., och under denna af mera rundade, tunnväggiga celler, bark-parenkym. O. T. Sandahl i NF 1: 1559 (1876). —
(jfr 2) -POLYP~02. [jfr t. meerrinde] zool. (individ l. koloni af) blötdjurssläktet Flustra. I hafvet finnas Barkpolyperna (Flustra), .. (hvilkas) celler .. utbreda sig som ett nätlikt öfverdrag på tång, stenar o. d. Torin Zool. 325 (1868). —
-POR~2. bot. öppning i barken (t. ex. hos al) tillkommen gm liflig lokal tillväxt hos underliggande partier. G. Andersson i NF 19 (1895). —
-PULVER~20. (barke- Bonde) jfr -MJÖL. Detta Barkepulver, strödt på rentvagna öpna sår, helar dem både hos Människor och Boskap. Bonde Præs. i VetA 1756, s. 5. I groparna .. få (hudarna) förblifva tills de äro fullkomligt gara, under det man tre till fyra gånger upptager och beströr dem med friskt barkpulver. AHB 52: 50 (1871). —
-RAND~2. För erhållande af tjärved barkas i Norrland tallar så högt upp man kan nå med qvarlemnande på trädets norra sida af en 10 à 12 cm. .. bred barkrand, kallad ”lifrand”. Cnattingius 13 (1873, 1894). —
-RANDA~20, v. randbarka. (Oklufvet) virke (bör) afbarkas eller barkrandas, på det växtsafterna hastigare må fördunsta. Björkman Skog. 294 (1868). —
-RIFVA~20, v. skogsv., jäg. om hjortdjur: medelst hornen afrifva barken (å granstammar osv.); jfr -SKALA b. Icke att förvexla med fejningen .. är ”barkrifningen”. Hemberg Gångarter 79 (1897). —
-RING~2. Borttagande af en 1/8—1/2 tum bred barkring rundt omkring .. den qvist .., som växer för starkt. Pihl hos Lindgren Trädg. 3: 42 (1872). (enst.) om inre lager af bark. Fischerström 1: 330 (1779). —
-RÖTA~20. Det är allt för vanligt, att djuptsatta växter vintertiden gå ut till följe af barkröta. AB 1845, nr 221, s. 3. —
-SAMLING~20. jfr -TAGNING. Vg. fornm. tidskr. 6—7: 41 (i handl. fr. 1755). J. Fischerström i VetANH 13: 57 (1792). —
-SIDA~20. Broocman Hush. 2: 39 (1736). Om en rak, nyfäld trästam klyfves efter längden, kasta sig halfvorna under torkningen så, att barksidan blir rakare än förut och kärnsidan böjer sig utåt. Slöjdaren 1882, nr 4, s. 4. —
-SKALA~20, v.
a) skogsv. vid skogsafverkning. Huggning om våren bör .. användas då skotten måste barkskalas. Björkman Skog. 84 (1868). Antingen blifva .. skotten först afverkade och barkskalningen derefter företagen ..; eller ock sker barkskalningen på de växande skotten. Därs. 91. De .. barkskalade kubbarna. Cnattingius 97 (1876, 1894).
b) skogsv., jäg. om hjortdjur: medelst framtänderna, i riktning nedifrån o. uppåt afskala barken (å yngre trädstammar); jfr -RIFVA. Barkskalning. Hemberg Gångarter 79 (1897). —
-SKINNBAGGE~020. zool. (individ af) insektsläktet Aradus af skinnbaggarnas ordning. Barkskinnbaggarne (Aradus) lefva hoptals under barken på utgångna träd. Brehm III. 2: 177 (1876). —
-SKUBBNING~20. skogsv. jfr -LÅPA. Friska kådlåpor eller så kallad barkskubbning och öpna kärnsköror eller stubbdrag, anses icke .. skadlige (för mastträd och spiror). Regl. ang. virkeslev. 17 Maj 1825, § 60. Cnattingius 86 (1876, 1894). —
-SKÖLD~2. särsk. [jfr t. (oculier)schild] trädg. till okulering afskuret barkstycke med bladöga. Pihl hos Lindgren Trädg. 3: 25 (1872). —
-SLÄDE~20. (bar(c)ke- Vg. fornm. tidskr. (1554), Tegel G. I 2: 311 (1622)) [jfr fsv. barkaslädhe (Bergström Arboga kr. 1: 156)] släde af bark; numera användt endast tillfälligtvis om leksak o. d., fordom sannol. (jfr Retzius Fl. oec. 718 följ. (1806)) om släde med korg af flätadt lindbast o. d. Vg. fornm. tidskr. 8—9: 91 (i handl. fr. 1554). Båtar Näver(-) och Barkslädhar göras nog och väl i Häsende (socken). Bureus Suml. 32 (c. 1600). Bark-Släda. Publ. handl. 11: 42 (1777). —
-SPAD. (†) = -LAG. Hårda träslag svärtas .. (med albark). Trädet kokas några gånger i barkspadet och torkas dess emellan. Rothof 9 (1762). —
-SPADE~20. = BARKNINGS-SPADE. Huggaren (har att hålla i ordning) sin yxa, sin såg, sin vändhake och barkspade. AB 1890, nr 21, s. 4. Cnattingius (1894). —
-SPINK. (barke-) (†) namn på ngn fågel: domherre [jfr ä. t. lohfink]? nötväcka? Sigfridi A 4 a (1619). —
-SUBSTANS~02.
1) till 1. (Barken på växter) består, liksom djurens hud, af ett skal (epidermis) och en lefvande bark-substans, som på de smärre stammarna och grenarna är en grön, med safter fylld massa, hvilken ofta innehåller ämnen af stor vigt för medicinskt och economiskt bruk. Berzelius Kemi 4: 560 (1827). Dalin (1850).
2) till 2 b.
c) om benpipas yttre del. Den yttre delen (af benet) kallas vanligen barksubstans, den inre märg- eller svampsubstans. Hartelius Anat. 5 (1867). Hallin Hels. 2: 742 (1885). —
-SYRA ~20. (Björken bör) vara torr, seg och stark, icke skör eller skadad af barksyra. Regl. ang. virkeslev. 17 Maj 1825, § 89. Det .. nedhuggna (blir) alldeles utskämdt, när det till sommaren tager barksyra. SDS 1897, nr 113, s. 2. —
-TAGNING~20. Hülphers Dal. 199 (1762). Det är våren och för-sommaren som utgör rätta och enda tiden til bark-tagning. Fischerström 1: 336 (1779). Den .. genom barktagningen uppkommande skogsförstörelsen. Tekn. tidskr. 1874, s. 19. —
-TID~2. (barke-) tid då man på grund af missväxt nödgas äta barkbröd. Cygnæus 6: 23 (1853; i bild). —
-TRYCK~2. märke (å skinn) efter (gm oförsiktighet under garfningen medkommen) barkbit. Hudarne gara .. fort och .. bekomma inga barktryck. J. A. Bäckström i Tekn. tidskr. 1894, A. K. s. 67. —
-TÄKT~2.
1) barktagning. I löfsprickningen sker afverkning för barktägt. Cnattingius 131 (1877, 1894). Ek fälles .. hälst till barktägt vid 15—30 års ålder. Juhlin-Dannfelt 71 (1886).
2) ställe där barktagning eger rum. Ingen må skogh, fiskewatn .., barktächt och leertächt bruka eller nyttie uthan iordäghandens och byamäns lof. Lagförsl. 224 (c. 1609). —
-VED~2. Sedan laggämnena äro utklyfna, bortrensas barken och yttersta barkveden .. samt den innersta kärnveden. A. Lundström i Läsn. f. folket 1840, s. 178. —
-VÄLLING~20. Barkvälling utgör .. (lapparnas) mesta vintermat; hvilken tillredes af vatten, rentalg och innersta barken af tallträden. Wahlenberg Kemi lappm. 48 (1804). Hertzberg Bild. 1: 118 (1883). —
(2 b) -VÄSENDE. (†) jfr -SUBSTANS 2. Inuti bestå .. (njurarna) af et så kalladt barkväsende (substantia corticalis), och af et pipigt eller märgväsende (substantia tubulosa ..). Sönnerberg Loder 505 (1799). Almqvist (1842). —
-YMP~2. trädg. ympkvist som insättes mellan grundstammens bark o. ved. Barkymp kan insättas sedan kärnstammen utslagit löf. Lundström Trädg. 145 (1831, 1852). —
-YMPA~20, v. trädg. jfr föreg. Klyf-ympa kan man bittida på Året .., men Bark-ympa intet för än Safvan kommer under Barken. Salander Gårdsf. 141 (1727). Dalin 2: 763 (1853). Bark-Ympning brukas, när grundstammen är betydligt tjockare än ympqvisten. Juhlin-Dannfelt 434 (1886). —
-ÖPPNING~20. Barkdelen, som åtföljer ögat (vid okulering), afpassas så, att den jemt fyller barköppningen på kärnstammen. Lundström Trädg. 139 (1831, 1852). särsk. = -POR. Barköppningar .. små aflånga punktlika fläckar, strödda på barken. Agardh Bot. 1: 128 (1829).
B [fsv. barka-]: BARKA-BRÖD, -FLÄT, -KONUNG, -LÖS, se A.
C: BARKE-BRÖD, -KAKA, -KONUNG, -PULVER, -SLÄDE m. fl., se A.
Spalt B 322 band 3, 1900