| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BASUN basɯ4n (basu´n Weste), r. l. m.; best. -en, hvard. i mellersta Sv. äfv. =; pl. -er.
1) ett slags blåsinstrument (med kraftig ton) hos de gamla folken, särsk. [motsv. hebr. ʃōfār, som eg. betyder vädurshorn] hos hebréerna; i modern musik: ett slags blåsinstrument (af metall) med vid mynning, ofta bestående af två i hvarandra inpassade stycken, af hvilka det ena med högra handen skjutes upp o. ned, hvarigenom olika tonlägen uppkomma. — jfr ALT-, BAS-, DISKANT-, DOMS-, DRAG-, GUDS-, KONTRA-, KRIGS-, SOPRAN-, STRIDS-, TENOR-, VENTIL-BASUN m. fl.
a) i eg. bet. När tw geffwer almoso, läth ey stöta j baswn för tigh, som the skrymtare göra. Mat. 6: 2 (NT 1526). Basunen skall liwda, och the dödha warda vpståndandes. 1 Kor. 15: 52 (Därs.). Medh yttersta basunen (dvs. domsbasunen). Därs.; jfr G. E. Beskow Resem. 111 (1861, 1881). Iach sågh siw englar ståndandes före gudh, och them wordo giffuen siw basuner. Upp. 8: 2 (NT 1526). Medh gudz baswn. 1 Tess. 4: 16 (Därs.); jfr Wallin Vitt. 1: 391 (c. 1805). Bläser (dvs. blåsen) j baswn j Gibea. Hos. 5: 8 (Bib. 1541). Basuner .. och Cornetter. Stiernhielm Fägn. 109 (1643, 1668). Emot Gibraltars borg man skeppen rusa ser, / Då till en gruflig storm basunen tecken ger. Lidner 1: 81 (1784). Blåsa .. basun. Almqvist (1842; i fråga om det moderna instrumentet). För att väcka denna flamman / Fordras minst en god basun. Wennerberg 2: 74 (1848, 1882). Basunen är till sin karakter ett heroiskt instrument; bland de blåsinstrumenter som för öfrigt tillhöra denna familj — valdhorn och trompeter — är den det mäktigaste och mest storartade. Bauck Musikl. 2: 253 (1871). Från taket af Jupiterstemplet hördes flöjter, basuner, cymbaler och pukor. Rydberg Sägn. 33 (1874, 1884). (Basunen) användes redan af de äldsta folken … I sin nuvarande form skall basunen (af mässing) hafva blifvit förfärdigad redan 1520, i Nürnberg. Den begagnades då och framgent endast i kyrkmusiken, till dess Gluck och Mozart införde den i operaorkestern och Beethoven i symfonien. A. Lindgren i NF (1876).
b) mer l. mindre bildl. En Gudz basun hans tunga war, / Hwarmed han hiertan rörde. Rydelius Vitt. 60 (1716). Hur stark basun ock Lögnen låter höra, / Förvånar skallet dock ej hopens öra. Leopold 2: 145 (1801, 1815). — särsk. [jfr första ex. under a] i uttr. stöta i basun, trumpeta l. basuna ut, låta blifva allmänt bekant. Afvunden stötte i basun, at han var en Adelig lathund. Dalin Arg. 1: 147 (1733, 1754). — stöta i basun för (ngn l. ngt), högljudt förkunna (ngns l. ngts) förtjänster; puffa l. göra reklam för. Han stöter i basun för vattenskidorna. Almqvist (1842). Göra reklam och stöta i basun för sig. VL 1897, nr 29, s. 3. — jfr REKLAM-BASUN.
2) en pedalstämma i orgeln; basunregister, basunstämma. H. Ph. Johnsen hos Hülphers Mus. 318 (1773). Basun är .. namnet på ett 16—32 fots rörregister i orgelns pedal. Höijer Mus.-lex. (1864). Lagergren Orgelsk. I. 5: 1 (1894). — jfr KONTRA-BASUN.
-BLÅSARE~200. (basuna- Fasciculus (1677). basune- Lagerström Bunyan 1: 225 (1727)) Lex. Linc. (1640). Brunius Metr. 243 (1836, 1854). Neh. 4: 18 (öfv. 1896). jfr BASUNARE, BASUNIST. —
-DUNDER~20. (basuna- Bellman 6: 23 (1787), Franzén) Ett sådant domedags basunadunder! Franzén Skald. 3: 379 (1829). —
-HÖGTID(EN)~02 l. ~20. (basuna- Holmberg) benämning på en af judiska folkets större årliga tempelfester (jfr 3 Mos. 23: 24). Holmberg (1795, under trompette). Weste (1807). Kindblad (1867). —
-KLANG~2. (basune- Lælius. basuns- Ebr. 12: 19 (Bib. 1541)) Gideon förskreckte them medh .. Feldtskrij och Basune klang. Lælius Res. 1: 97 (1588). Nobless och majestät äro de egenskaper som beteckna basunklangen. Bauck Musikl. 2: 253 (1871). Lofven honom (dvs. Herren) med basunklang, lofven honom med psaltare och harpa. Psalt. 150: 3 (öfv. 1897). —
-LJUD~2. (basuna- Jer. 4: 19 (Bib. 1541), Lysander Äfv. 76 (1872) m. fl. basune- Wollimhaus Syll. (1649, under bombus), Wetterbergh Altart. 512 (1848), Nybom S. dikt. 1: 376 (1880). basuns- Swedberg Dav. § 5 (1713)) Verelius Ind. (1681, under hornablastur). Domens basunaljud. Wallin Vitt. 1: 47 (1839). NF 7: 1412 (1884). —
-SKALL~2. Heinrich (1814). Atterbom LÖ 2: 121 (1827, 1854). De af basunskall ramlande murarne i Jericho. Ljunggren i SAH 50: 200 (1874). Ebr. 12: 19 (öfv. 1883). —
-STÄMMA~20.
1) parti (af musikstycke) afsedt för basun.
2) bildl. om mycket kraftig mänsklig stämma; jfr -RÖST 2. Den Leopoldska basunstämman. C. A. Agardh i Tegnérs ppr 34 (1809). Om han .. med basunstämma dundrat mot bränvinspannorna. Topelius Vint. I. 2: 72 (1867, 1880).
-STÖT~2. (basuna- C. F. Dahlgren S. arb. 3: 197 (1828)) Atterbom LÖ 2: 313 (1854). Lundin 1 Tyskl. 348 (1877). Job 39: 28 (öfv. 1897). —
-TON~2. —
1) ängel som på yttersta dagen blåser i basun för att kalla människosläktet till doms. C. F. Dahlgren S. arb. 5: 242 (1832). Kindblad (1867).
2) kyrkängel som framställes ss. blåsande i basun. Han är röd, pussig som en basunängel. Weste (1807). Backman Reuter Lifv. på l. 1: 323 (1870). jfr Almqvist (1842).
B, C (numera bl. i högtidlig l. biblisk l. skämtsamt arkaiserande stil): BASUNA- l. BASUNE- 030~ -BLÅSARE, -FEST, -KLANG, -LJUD m. fl., se A.
D (†): BASUNS-KLANG, -LJUD, se A.
Anm. Den hos Lagerström Bunyan 2: 30 (1727) förek. genitiven Basunans är trol. tryckfel för Basunens; jfr dock fsv. basuna, f.
Spalt B 498 band 3, 1901