| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEFOGAD befω4gad, i Sveal. äfv. 032 (befo´gad Weste; befògad Almqvist), p. adj.
1) (numera i sht jur.) som har (laglig) rätt, berättigad (till ngt). Dett myckne jagande .. och gillrande .. som .. aff dem mäst, som där till minst ähre befogade och rätt haffua, anställas och driffuas. RARP 3: 323 (1643). Skall Gesällen intet wara befogat mera begiära uti Weckolön än Twå D(ale)r Kop(pa)r M(ynt). Meddel. fr. Nord. mus. 1897, s. 99 (i handl. fr. 1712). I vpdragen mig ett giftermål, hvilcket doch i på intet sätt ären befogade til vtom eder Fru Moders .. bifall. Humbla 90 (1740). Nehrman Pr. cr. 274 (1759). Chinas regering var befogad till hvad den gjorde, utan att ådraga sig någon grundad anklagelse för att hafva kränkt folkrätten. A. Cronholm i SKN 1843, s. 107. Han är (lagligen) befogad att anställa käromål. Cavallin (1875). — särsk.
a) behörig l. kompetent (till ngt l. att göra ngt); rätte(r) man. Om en menniskia .. tiltror sig .. kunna merkia andras (fel o. villfarelser), och wara wuxen och befogat at them ransaka, döma och fördöma. Swedberg Sabb.-ro Föremäle § 5 (1710). Sök och döm tu intet, som ei är ther befogad til. Dens. Dav. § 78 (1713). Almqvist (1842).
b) (†) i uttr. en befogad (dvs. behörig) domare. A competent Judge, befogad, beqvämlig, laglig domare. Serenius (1734).
2) [jfr motsv. anv. i d. o. t.] som har (grundad) anledning l. (giltigt) skäl (till ngn åtgärd o. d. l. att göra ngt); föranlåten, föranledd; berättigad; ofta i uttr. anse l. tro l. finna sig befogad. Som (ryske) ambassadeurens upförande icke svarar emot den vänskap kejserinnan altid betygat, så finner Eders Kongl. Maj:t sig befogad deröfver at besvära. Höpken 2: 39 (1746); jfr 1. Riksdrotsen förklarade .., det han ej fann sig befogad till någon ämbetsåtgärd emot riddarhussekreteraren. Adlerbeth Ant. 1: 91 (c. 1792); jfr 1. Vid hvilka besvär N. N., om han till ändrings sökande sig befogad finner, bör bilägga bevis att … Thurgren Sv:s rikes lag 159 (1847; ur formulär till besvärshänvisningar). Om du är stursk, så finner jag mig befogad att köra ut dig. Dalin (1850). Ryggen kändes våt och jag fann mig befogad att träda på mig det lappska plagget. Castrén Resor 1: 13 (1852). F. .. ämnade afgå (ur ministären), om ej P. gaf med sig. Jag fann, att F. härtill kunde vara befogad. De Geer Minnen 2: 247 (1892). — (föga br.) som har anledning osv. l. är berättigad (till en viss uppfattning l. sinnesstämning). Argus (synes) minst af alla vara befogad till missnöje. Askelöf Objudne g. nr 32, s. 1 (1829). Jag är befogad att tro honom komma. Hahnsson (1884).
3) [jfr motsv. anv. i d. o. t.] om sak: berättigad, rättmätig, grundad, skälig. Ett befogadt åtal. Almqvist (1842). Det befogade i dessa anspråk. Berndtson (1881). Klandret är befogadt. Hahnsson (1884). Anmärkningen .. var fullt befogad. De Geer Minnen 1: 28 (1892). Förmåga att skilja mellan befogade och omotiverade reformkraf. PT 1899, nr 236 A, s. 3. — jfr VÄL-BEFOGAD.
Spalt B 650 band 3, 1901