| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEGIFVA beji4va, i Sveal. äfv. 032 (begi´fva Weste; bej`iva Almqvist), v. -gifver, -gaf, -gåfvo, -gifvit, -gifven; l. (i sht hvard., i bet. I 5 numera nästan alltid) BEGE beje4, pr. -ger, sup. -gett; se för öfr. GIFVA. vbalsbst. -GIFVANDE (se d. o.), -GIFVELSE (†, G. I:s reg. 4: 292 (1527; se II 10 a slutet), Geijer I. 5: 310 (1821; se II 5 b) m. fl.), -GIFNING (knappast br., Öhrlander o. Leffler (1852; i bet. I 4)).
Anm. Den nuv. hufvudbet. är II 7, till hvilken, åtm. för den moderna språkkänslan, de under 8 anf. anv. ansluta sig.
I. tr.
1) [jfr BEBREFVA (på), BELÄNA (på)] (†) begåfva, gifva (ngn) donationsbref (på)? Epther han bliffuer begiffuen paa en gaardh wtij wasthena. G. I:s reg. 3: 139 (1526).
2) [jfr ä. d. begifve vores sind oc gemyter til te ting, som ere aandelige, ä. holl. dat wy onse lichamen Gode begeven tot een .. offerhande, ä. t. begebet ewre glieder zu dienste der gerechtigkeit] (†) öfverlämna, öfverlåta, gifva, lämna. Att wij alle samptligh welwilieligha begeffua wår skröpligha Förnufft .. vnder Tronnes Hörsamheet och Lydhna. P. J. Gothus Bön. I 7 a (1572). Att wij icke begeffua wåra Lemmar Orätferdigheetenne till Tienst. Därs. K 8 a.
4) [jfr t. einen wechsel begeben] (knappast br.) handel. öfverlåta, (för)sälja, bortsluta. Öhrlander o. Leffler (1852). Begifva (en vexel). Jungberg (1873).
5) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., ä. holl. o. ä. t.] öfvergifva, lämna, afstå från, låta vara.
a) (numera bl. i södra o. västra Sv., med bygdemålsfärgad anstrykning) med afs. på handlingssätt, företag, sträfvan o. d.: upphöra med, uppgifva, afstå från, låta vara, låta fara, ej vidare bry sig om, uraktlåta. Jag tänkte resa till Stockholm, men jag får nog bege det. Han skulde begiffue thet han hade företagit. G. I:s reg. 6: 296 (1529). Med flit vi afskedstagandet bege. Lovén Cam. 154 (1839). Han bör bege att gå så här. Carlén Ensl. 3: 202 (1846). Grave sade att jag måste bege denna åstundan — och jag begaf den. Dens. Bull. 3: 36 (1847). Cavallin (1875). Om Ers Nåd tycker att jag inte duger till det här ståthålleriet, så beger jag det med detsamma. Lidforss DQ 2: 489 (1892; yttradt af Sancho). — (†) låta anstå. Thet Räffztetingh i Småland må i än begiffue til framdelis kyndelmesze tiidh. G. I:s reg. 7: 6 (1530).
b) (†) efterskänka, afstå från, eftergifva. Att begiffva rijckzens högheet måste intett skee. RP 6: 31 (1636). — upphäfva. Then förre ordinancian och Contract wij med honum giort hade, then wij nw med thenne (dvs. detta nya kontrakt) quit slå och begiffue. G. I:s reg. 6: 15 (1529).
c) (†) lämna utan afseende, tillgifva. (Vi) begäre .. atj (dvs. att I) icke så alstingis sleet (dvs. alldeles utan vidare) begiffue thet håmodt (dvs. den förnärmelse) oss skeet är aff the andre prester .. at the ther före jo få någen straff. G. I:s reg. 6: 208 (1529).
6) (†) foga (jfr II 10 a). Om lickan (dvs. lyckan) sa kan begiffua ath nogoth goth .. kwnne formodas (af bergsbruket). G. I:s reg. 4: 96 (1527).
7) (†) i förb. rundt om begifva, omgifva. (De som) them (dvs. sändebuden) rundt om begofwo. Schroderus Liv. 573 (1626; t. vmb die Gesandten her stehen).
II. refl. (o. i därtill sig slutande anv. ss. vbalsbst.).
1) (†) hängifva l. öfverlämna sig (åt), slå sig (på).
a) [jfr ä. d. han begaff sig aldeles paa intet andet end krig, ä. t. sich auf die unkeuschheit zu begeben] med prep. på (jfr 2 b). Somlige äre i then meningen, at (den sv. nationen) .. icke (vill) begifwa sigh på något stadigt arbete. Schroderus Uss. D 1 a (1626); jfr 2. Ogudhachtigha och säkra Herrar .., som begiffua sigh på Girigheet, wellust, öffuerwåld (osv.). Rudbeckius 4 Pred. C 4 b (1634). Vin och nöjen de farliga blifva / När man på dem vill sig mycket bege. Envallsson Slåtter. 52 (1787).
b) [jfr ä. d. begaff sig til løssactighed] med prep. till (jfr 2 c, 4 b). Rudbeckius Starcke B 7 a (1624). Fienden, then .. sigh til säkerheet och försummelse begaaff. Schroderus Liv. 600 (1626). Lättingar, hwilke .. sig till tiggeri begifwa. Stiernman Com. 5: 726 (1698).
2) gifva sig l. inträda (i en ställning l. ett tillstånd), inlåta sig (på) l. egna sig (åt en verksamhet).
a) med prep. i (jfr 4 a).
α) [jfr t. sich in jemandes dienst begeben samt motsv. anv. i holl.] (numera föga br.) öfvergå till, egna sig åt; ingå i. Hwarvppå .. 2. Capitenare .. vthi Hans Kongl. Maytz. Tienst sigh frijwilligt begufwo. N. Av. 17 Jan. 1656, nr 2, s. 2. Derpå ville han begifva sig i Cronans tienst. Dalin Arg. 1: 13 (1732, 1754). Sedan han begifvit sig i Bryggarelära. Bellman 5: 187 (1781). — (†) Han .. wille sigh .. giärna hafwa begifwet i .. (franciskanernas) orden. Rel. cur. 343 (1682). De frukter, för hvilkas åtnjutande man begifvit sig i borgerliga Samhällen. Björnståhl Resa 3: 109 (1778).
β) [jfr holl. zich in huwelijk begeven, t. sich in den ehestand begeben] (numera föga br.) i uttr. begifva sig i äkta ståndet o. d., inträda i äkta ståndet, ingå äktenskap, gifta sig (jfr c ε). Svart Är. 74 (1560). Drottningen i Engelandh .. hade bevilliget (dvs. gått in på) att begifve sigh i echtenskap medh kong:e Ma:t. RA 2: 126 (1565). Kyrkol. 15: 2 (1686). Om ett par sig i äkta ståndet begifver. Böttiger 3: 70 (1843, 1858).
γ) [jfr holl. zich in gesprek begeven, ä. t. sich in einen streit begeben] (†) inlåta sig i l. på; gifva sig i. Att konglige Ma:t sig medt hans Nådtz nabor .. motte begifve sig udi fryntskap (dvs. vänskap) och forligningh. RA 1: 403 (1544). At the Pohler fuller snart medh Cronan Swerige sigh i Tractater (dvs. underhandlingar) begifwa. N. Av. 19 Maj 1658, s. 8. Jag ville gerna mig i längre tal begifva. Kolmodin Qv.-sp. 1: 60 (1732).
b) [jfr motsv. uttr. i ä. d. o. ä. t.] (†) med prep. på (jfr 1 a): inlåta sig i. (Fienden) begaf sig .. medh dhem våre på skermützel. A. Oxenstierna Skr. 1: 117 (1627).
c) (†; jfr dock β) med prep. till (jfr 1 b, 4 b).
α) gifva l. sluta sig till (ngn), öfvergå till (jfr d). Skulle Vndersåtarne (på Gottland) .. icke vthi Onådhe vngälla, thet the sigh til the Swenske begiffuet hadhe. Tegel G. I 1: 92 (1622).
β) [jfr motsv. anv. i d. o. ä. holl.] (numera knappast br.) öfvergå till, taga itu med (ngt annat än det man förut haft för händer). Sedan (dvs. efter tesernas uppläsning) begåfvo the (dvs. de församlade) sigh till confessionem Augustanam. RA 3: 45 (1593). Begiffuandes oss til then förnämste Punct i thenne Predikning. Phrygius Him. lif. 55 (1615). Men vi begifve oss til historien igen. Bælter Jesu hist. 4: 377 (1757). Jag beger mig till andra ämnen. Crusenstolpe St. o. förh. 9: 59 (1844). — (†) taga sig för. Med alt detta så wet jag dock intet hwar til jag mig skal begifwa. Österling Ter. 1: 225 (1699; fr. à quoy me determiner).
γ) [jfr motsv. anv. i ä. holl.] gripa sig an med, företaga sig, inlåta sig i l. på (utan den i β förek. bibet.). Rudbeckius Kon. reg. 59 (1615). Efter han (dvs. dråparen) sig till ingen fridzhandell med slächten begifua will. Rääf Ydre 3: 171 (1626); jfr 4 b. (Jag) hafuer .. begifuit migh til sielfue wercket. Stiernhielm Arch. C 1 a (1644). (Ständerna) äga icke magt, at .. sig til något emot samma Regeringssätt stridande slut begifva. Oelreich 56 (1755).
δ) egna sig åt l. slå sig på (ett yrke, studier o. d.). The (sv. ynglingar) som i främmande Land sigh till Studier begiffua. Thyselius Handl. lärov. 1: 68 (1617). Them, som vilja begifva sig til thet Heliga Läro-Ståndet. Rydelius Förn. 188 (1721, 1737). — gifva sig till att blifva. På det desse (dvs. bina) intet må få lust at dela med (andra bin) .. och altså begifva sig til röfvare. Triewald Bij 70 (1728).
ε) begifva sig till äkta ståndet, äktenskap o. d. = a β. (Nunnorna) måtte förlåta (dvs. lämna) Klöstret, och begiffua sigh til Echteskap. Lælius Jungf. D 6 b (1591). J. Matthiæ 1: 209 (1658).
ζ) öfvergå (från ett tillstånd) till (ett annat). Brunnar, hwars Watn .. vthi igentäpte Flaskor .. sig til rutenhet lätteligen begifwa. Hiärne Vatt. 14 (1683).
η) [jfr ä. t. das unsere bawren zum friede und freundlichen vertrag sich begeben] om öfvergång från en sinnesförfattning, ett själstillstånd o. d. till ett annat: vända sig till. At .. wåre fiender .. sigh til wenskap medh oss begiffua. L. Petri Kyrkoord. 42 a (1571). Gudh Alzmechtigh hielpe alla wilfarandhe, til at rätt sigh betänckia, och til sanningenes bekennelse begiffua. O. Martini Bevis G 2 b (1604). (De som lyda af nödtvång) finna aldrig sit sinnes frihet, om de ej begifva sig til en upriktig lydnad. Liljestråle Kempis 16 (1798).
d) [jfr motsv. anv. i mnt. o. holl.] (numera knappast br.) med prep. under (jfr 4 c): gifva sig under (jfr c α). Efter de för högste nöden skuldh hafua måst begifua sigh under Sverigis Crona. A. Oxenstierna Skr. 2: 20 (1609). Begifva sig .. under ens beskydd. Almqvist (1842).
e) (†) med inf.: taga sig för, slå sig på. Then som sigh begifwa wil / .. Herre Hoff at widhhänge. Fosz 164 (1621).
3) [jfr ä. d. begive sig med qvindfolk, ä. t. sich mit einem begeben, inlåta sig med ngn] (†) inlåta sig (med), gifva sig i lag (med), hafva umgänge (med). Gudz Son skulle j sinom tijdh warda menniskia, begeffua sigh medh oss, och warda medh oss itt kött. L. Petri 2 Post. 280 a (1555).
4) [jfr mnt. nummet is bequeme to grypende de hemmelschen dinghe, he begheue sik bedroefnisse to lidende, ä. t. das er sich dessen begäbe (dvs. ginge in därpå) ir pfarrer zu werden; jfr äfv. fr. se rendre] (†; jfr dock b) foga l. finna sig (i), låta sig nöja (med); gifva sig till freds; gifva med sig. — jfr BEGIFVANDE, p. adj. 1.
a) med prep. i (jfr 2 a): foga l. finna sig i. Om de ville begifva sig i Hans Maj:ts nådiga behag. Nordberg 1: 430 (1740).
b) (numera knappast br.) med prep. till (jfr 1 b, 2 c): bekväma sig till; gå in på, finna sig i, nöja sig med. 1:sta och 2:dra Classen vill då ändteligen begifva sig dertill, at voteringen må skie per capita. 2 RARP I. 1: 16 (1719). Motionären .. begaf sig till och med till någon eftergift i den föreslagna tiden. Askelöf Objudne g. nr 10, s. 4 (1829). Efter jag icke kan hindra eller hjelpa det, så måste jag väl begifva mig dertill. Almqvist (1842). När detta gafs sekreta utskottet till känna, bullrade visserligen Pechlin något, men begaf sig dock till att låta saken stanna. Malmström Hist. 5: 34 (1877; efter sekr. utsk. protok. 1761); jfr e.
c) med prep. under (jfr 2 d): underkasta l. underordna sig. P. J. Gothus Tål. D 7 b (1601). Jagh moste hörsambligen migh begifua vnder Gudz och Öffwerhetenes behagh. Växiö domk. arkiv 1667, nr 382. Är en fullmyndig Herre skyldig at begifva sig under andras dom, angående sine gräntzor ..? Ehrenadler Tel. 942 (1723).
d) med prep. med: gifva sig till freds med, låta sig nöja med, finna sig i. De vilkor ock det förbehåld, hvarmed vij för denna gång oss begifvit. 2 RARP I. 1: 80 (1719).
e) åtföljdt af att-sats l. inf.: nöja sig med, låta det blifva vid; gå in på; samtycka till. Så begofvo sig .. Invånarena i Förstendömet Munsterberg, at de ei begärde alla, utan några kyrkor tilbaka. Nordberg 1: 876 (1740). Som intet enigt beslut härom kunde fattas, begaf sig vice landtmarskalken att låta hela denna öfverläggning .. blifva utom protokollet. Adlerbeth Ant. 1: 125 (c. 1792). Han gjorde sig ej mer någon förveten fråga, hvad af honom skulle blifva; utan begaf sig blott och endast, at i alt söka Guds .. vilja. Liljestråle Kempis 58 (1798). Prinsen begaf sig att låta saken stanna. Trolle-Wachtmeister 2: 160 (1817).
f) utan angifvande af det hvarmed man låter sig nöja: gifva med sig; gifva efter, gifva vika. Som wi icke heller begifwe oss emot the Reformerade, som enwist påstå, at wi böre läsa och säija; Wår fader, som äst i himlom. Wi behålle wårt maner. Swedberg Schibb. 170 (1716). Efter Landshöfdingen Hylten begifvit sig therutinnan, at han vil ey hålla mig ock de flere qvar, utan at vij få resa bårt. 2 RARP 3: 323 (1723); jfr a. Det blef en Engelsk fejd emellan tupp och hane; / .. hvem skulle sig bege. Bergklint Vitt. 29 (1772). På deras trägna bön sig speleman begaf / Och lofvade härnäst at vilja korta af. Livin Kyrkost. 120 (1781). — Anm. I språkprofvet från Livin föreligger möjl. förb. begifva sig på, gå in på.
5) [jfr mnt. sik der werlde begeven, t. sich einer sache begeben] afstå (från).
a) [jfr fsv. begafwo sik alla tröst, ä. d. begive sig alle sine fordele] (†) med sakligt obj.: afsäga sig, eftergifva, afstå från, lämna, uppgifva. Oxenst. brefv. 1: 73 (1614). Ingen dere konungh eller rijke hafuer begifvet sigh sin högheett och rätt att beleggie sine egne undersåther .. medh tull. A. Oxenstierna Skr. 2: 615 (1624). Konungen i Påhlandh skulle föruth begiffva sigh titelen aff Sverige. RP 5: 18 (1635). Stiernman Riksd. 1431 (1664). Den Fransöske Plenipotentiarien har gifwit här til känna, at hans Konung aldeles hade begifwit sigh dhen giorde propositionen. OSPT 4 April 1687, s. 5.
b) (numera knappast br.) med prep. (i)från l. (†) af: afstå från, gå ifrån, lämna. Konungen i Franckrijke hafwer begifwit sigh af den Pretensionen om Stilleståndetz förandring i en ewigh Fredh. OSPT 28 Mars 1687, s. 8. 2 RARP 3: 219 (1723). Begifva sig ifrån sina frälse-förmåner. Botin Hem. 1: 197 (1755, 1789). Hon (hade) straxt frivilligt begifvit sig ifrån sin fordran på hans hjerta. Ågren Gell. 19 (1757). Ifrån krigstankarne i allmänhet kunde konungen .. ingalunda begifva sig. Adlerbeth Ant. 1: 30 (c. 1792). Om jag äfven begåfve mig från denna min rätt, egde ej domaren att på denna min begifvelse göra det minsta afseende. Geijer I. 5: 310 (1821).
6) (†) uppgifvas, blifva vanmäktig. (Vargen) hadhe pino stoor ther aff, / At (dvs. så att) han sigh aldeles begaff. Fosz 556 (1621; mnt. so dat he sik ganz begaf, ä. d. at han sig aldelis begaff).
7) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] i utprägladt lokal bet.: förfoga sig, förflytta sig; gå, färdas, resa (ngnstädes osv.). G. I:s reg. 2: 165 (1525). Uti samma månaden begaf jag mig ifrån Rydboholm och til Småland til Konungen. A. Brahe (1611) hos Loenbom Anecd. 3: 165. At begifva sig hvar til sitt. Ehrenadler Tel. 896 (1723). Efter dagens strid och frid / Bege sig hem i sängen. Wennerberg 2: 46 (1847, 1882). Till fots den trötte krigarn / Till slottet sig beger. Snoilsky 2: 61 (1881). Konungen sade: ”Han får begifva sig till sitt hus …” 2 Sam. 14: 24 (öfv. 1896). jfr: (†) Store stutar vthi en ring / Hafwa sigh om mig begifwit (dvs. omgifvit l. omhvärft mig). Ps. 1695, 39: 5; jfr I 7. — mer l. mindre bildl. (Jag) hafwer .. begifwit migh i hennes Fatebur .. (och) igenom-letat hennes öfwerblefne gamble gömor. Stiernhielm Fateb. Föret. 4 a (1643; i fråga om ”then höghwyrdelige Matrona”, sv. språket). Begifva sig bittida ifrån (dvs. tidigt lämna) Gymnasium. Skolordn. 1724, 2: 6. — (†) At .. Her Pfalzgrefwes .. Förstl. Durchl. .. sigh dher i Chur begifwit (för sitt skadade knä). N. Av. 20 Mars 1656, nr 2, s. 1.
8) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] med mindre starkt utpräglad lokal bet., för att, i åtsk. uttr. som i sin helhet mer l. mindre tydligt uttrycka rörelse l. förflyttning, beteckna inträdandet däraf: förfoga sig, gifva sig; åtm. numera nära anslutande sig till 7. Begifva sig på vandring l. på resor. — särsk.
a) [jfr t. sich auf den weg begeben] begifva sig i väg l. på väg, i ä. tid äfv. på vägen, äfv. (numera föga br.) till vägs, gifva sig i väg. Skulle jag begiffua mig med de andhre skepen till vägs. A. Oxenstierna Skr. 1: 98 (1620). 8 Junii. Begaf jag mig på wägen til Stockholm. A. Brahe (1621) hos Loenbom Anecd. 3: 213. Nordberg 1: 61 (1740). Innan han begaf sig på väg. Rydberg Vap. 21 (1891). Med en tysk byggmästare i sällskap beger jag mig i väg till .. C. PT 1896, nr 290, s. 3.
b) [jfr d. begive sig paa rejsen, holl. zich op de reis begeven, t. sich auf die reise begeben] begifva sig på resa(n). Dagen derefter begaf jag mig på resan. A. Brahe (1623) hos Loenbom Anecd. 3: 223. Sahlstedt (1773). Med fiken oro / de på resan sig bege. Tegnér 2: 48 (1817; om en förut omtalad resa). Cavallin (1875). — (†) (De) begofwe sig åter på theras (dvs. sin) rese. Carl IX Rimkr. 86 (c. 1600).
c) [jfr d. begive sig paa flugt, holl. zich op de vlucht begeven, t. sich auf die flucht begeben] begifva sig på flykten, gifva sig på flykten, taga till flykten. Dhet eene Compagniet Polacker hafwer sigh .. på flychten begifwit. N. Av. 24 Jan. 1656, nr 2, s. 2. Palmblad Nov. 2: 246 (1841).
d) [jfr t. sich zur ruhe, zu bett begeben] begifva sig till hvila, till ro, till sängs o. d., äfv. (numera föga br.) i ro. När han nu begifvit sig til sängs. Humbla 536 (1740). Dalin (1850). Cavallin (1875). jfr: Ach, Jesu! värdes tijt (dvs. i mitt hjärta) til hvilo tig begie. Brenner Pin. hist. 126 (1727); jfr 7. — (†) (Hans sjukdom har tilltagit) så at han den 11. Novembr. .. hafwer måst begifwa sigh til Sängen (dvs. gå till sängs). Wingius Likpred. öfv. Bjugg D 2 a (1677, 1681).
e) [jfr t. sich zur see begeben] begifva sig till sjöss, till skogs. Nu lägger man sigh hembliga i skogen, eller och begifwer sig medh skepp till siös. Lagförsl. 472 (c. 1606). Björkman (1889).
9) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt. o. t.] hända, ske, tilldraga sig, inträffa; aflöpa. — jfr BEGIFVANDE, p. adj. 2.
a) hända sig, inträffa, tima, förekomma, ega rum.
α) [jfr motsv. anv. i nt., holl. o. t.] åtföljdt af subjektsbisats.
α’) [efter motsv. anv. i t., hvilken utgör en efterbildning af hebr. wajĕhī o. det därefter bildade gr. καὶ ἐγένετο (i NT)] (i biblisk stil o. därtill sig anslutande framställning, äfv. skämts.) i ipf., i uttr. (och) det begaf sig att o. d. Och thet begaff sich, ath när Jesus satt wedh boordh .., Sy ther kommo monga publicaner och syndare. Mat. 9: 10 (NT 1526; öfv. 1883: begaf sig). Så begaff sigh ther effter, at Nahas .. bleff dödh. 1 Krön. 19 (”20”): 1 (Bib. 1541; öfv. 1896: Och det begaf sig härefter, att). I Dumboms ungdomstid begaf-sig / At han predikade en gång. Kellgren 2: 167 (1790).
β’) (numera med en viss ålderdomlig anstrykning, mindre br.) i annan ställning. Thet begifwer sigh .. offta, at then som förmyckit begärar at hafwa, han får altzintet. Fosz 507 (1621). Ofta begifver (det) sig under samtal om hvad som tilldragit sig med en märklig .. person, att .. Thomander Pred. 2: 405 (1849). Men om det så beger sig att .. (de upprörda böljorna) icke fråga efter hans Quos ego. J. G. Renholm i SDS 1877, nr 75, s. 2. Wirsén i PT 1901, nr 202, s. 3.
β) (†) i annan anv. Thenn feijde szom sig nu emellam the Lubska och the Hollendare begeffuer. G. I:s reg. 8: 257 (1533). Imidlertid begaf sig een stoor olycka med hans skip i Calmaresund. L. Petri Kr. 137 (1559). Wil man .. weeta .. huru all Ting hafwa begifwit sig ifrån then första Menniskian in till wår Tijdh. Brahe Oec. 14 (1585). I thetta 1652 Åhr begifwa sigh 4 Förmörkelser. de Werve Almanach 1652, s. B 3 b. Then 14. Junii .. begaf sig på Stockholms Norr-Malm .. then olyckliga Händelsen, at .. Rüdling Suppl. 452 (1740). J. G. Oxenstierna 1: 227 (1783, 1805).
b) [jfr motsv. anv. i d.] (†) yppa sig, erbjuda sig, inträffa. (Om) åther igen sig itt sådant fall begåfve att … RA 1: 384 (1544). Huru här medh är tilgånget, och hwad omstendigheter sigh här begiffuit haffua. L. Petri 2 Post. 3 a (1555). Fienden .. til at aldeles nidhläggia (dvs. nedgöra) begaff sigh gått tilfälte (dvs. godt tillfälle). Schroderus Liv. 521 (1626). Lex. Linc. (1640, under vario).
c) (†) aflöpa (jfr 10). Ransaka hure thet ærendhe siig haffuer begiffuith. G. I:s reg. 2: 238 (1525); jfr a β. Slachtningen .. begaf sigh (så), at .. Günthe .. blef slagen. L. Petri Kr. 28 (1559).
10) (†) foga sig, gestalta sig, förhålla sig.
a) [jfr motsv. anv. i ä. d.] foga sig, gestalta sig, falla sig (jfr I 6); med lägligheten, tillfället o. d. som subj. At legligheten ecke annerlunde begeffuer sik æn at vi motte sende the tydzske kneckther ower land .. genom Danmarck. G. I:s reg. 1: 269 (1524). Om tilfällett sigh elliest så begiffue kan. RR 19 Jan. 1548, fol. 17. Om läghenheten sigh så begåfwe, skulle Egypten honom tilfalla. Schroderus Liv. 469 (1626). jfr: Effther læglighetens begiffuelse. G. I:s reg. 4: 152 (1527).
b) [jfr motsv. anv. i ä. d.] förhålla sig. Forhöra och forfara hwre sanninghen siigh begiffuer. G. I:s reg. 4: 186 (1527). Huru thet begiffuer szig mett then Greffue Johann. Därs. 10: 2 (1535). När nw saken så begiffuer sich at wij antingen moste förtörna gudh eller menniskior. O. Petri 3 Förman. E 7 b (1535). L. Petri Exorc. B 1 b (1562).
Särskilda förbindelser (till II 7, 8):
BEGIFVA SIG BORT 010 0 4. Med morgondagen skulle äfven han begifva sig bort. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 125 (1830). Cavallin (1875).
BEGIFVA SIG UT 010 0 4. Begifva (l. bege) sig ut på landet, till sjöss, på äfventyr. Dhen unga Ulfsparren .. ärnade begifva sigh uht till att resa effter honom. Carl XII Bref 173 (1717). Unge Erland skulle .. begifva sig ut i vida verlden. Rydberg Sing. 32 (1865). — jfr UTBEGIFVA (SIG).
Spalt B 717 band 3, 1901