| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEGRAFVA begra4va, i Sveal. äfv. 032 (begra´fva Weste; begràva Almqvist), v. -er, -grof l. -grafde, -grofvo l. -grafde, -graft, äfv. -grafvit, -grafven, äfv. -grafd; i Finl. -ar l. (numera knappast br.) -er, -grof l. -ade, -grofvo l. -ade, -grafvit l. -at, -grafven l. -ad; se för öfr. GRAFVA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Joh. 12: 7 (NT 1526: -ilse; i ssg), Lind (1749, under begrabung), Thomander Pred. 1: 527 (1849; i ssg i biblisk stil)), -GRAFNING (se d. o.); -ARE (†, Lex. Linc. (1640, under humator), Schultze Ordb. 1612 (c. 1755)).
I. [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt. o. holl.] (†) mil. medelst gräfning förskansa, omgifva med jordförskansning(ar), befästa med graf(var) o. vall(ar). Skatzan och begrafwa. Brahe Oec. 23 (1585). Fenikorne växlade (på 1500-talet) om med hvarandra att .. arbeta på dess (dvs. lägrets) befästande, eller såsom det hette, att begrafva lägret. C. Adlersparre i VittAH 3: 362 (1788, 1793).
II. om nedgräfning l. nedläggning l. nedsättning l. nedsänkning i jorden l. i graf o. d.; äfv. i utvidgad o. bildl. anv.
1) jorda; med afs. på aflidna, deras kroppar l. aska o. d.; äfv. i utvidgad o. bildl. anv.; i sht i pass.; jfr OBEGRAFVEN.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] i eg. bem. om död kropps (förande till o.) öfverlämnande åt dess sista hvilorum: jorda, graflägga, grafsätta; jfr BEGRAFNING 1 a. Han skall begrafvas på nya kyrkogården, i sin familjs grafkor. Själfmördare fingo förr ej begrafvas i vigd jord. Gustaf I ligger begrafven i Uppsala domkyrka. Läth the dödha begraffua theres (dvs. sina) dödha. Mat. 8: 22 (NT 1526); jfr Sv. ords. B 5 a (1604). (Munkarna) haffua loffuat them himmelriket som aleena haffua wordet begraffne j theras clädhabonat. O. Petri Klost. D 2 b (1528). (Ärkebiskopen) lath the swenska fattiga dödha kropper .. begraffues j owijgda jordh. G. I:s reg. 7: 428 (1531). (Hakon Ring) läät .. vpsökia Harald Hilletandz kropp .. och brende honom vp, toogh så askona och läätt henne begraffua. O. Petri Kr. 28 (c. 1540). Sedhan begroff tå Abraham Sara sina hustru vthi kulonne. 1 Mos. 23: 19 (Bib. 1541). (Mose) slogh .. then Egyptiska (mannen), och begrooff honom vthi sandenom. 2 Mos. 2: 12 (Därs.); jfr 2 a. Mörd (dvs. mördade) barn skola ther (dvs. på kyrkogården) icke begraffuas. L. Petri Kyrkoord. 61 b (1571). Att han sin salige faders hufvudh (som var uppsatt på stadsporten) motte fo begrafua late. J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 21 (1613). Thesze bröder blefwe thär på öen vti stora högar begrafne, med sin wapn. Verelius Herv. 72 (1672). Döör then Bannlyste i sin Obootfärdigheet, skal han icke af någon Präst, eller uti Kyrckiogård, begrafwen warda. Kyrkol. 10: 5 (1686); jfr b. I går begrofs sal. Ass. B., sedan han förut blifvit bisatt. Porthan Bref t. Calonius 39 (1793); jfr α. (Wallin) jordfästes i Stockholms Storkyrka och begrofs på Nya kyrkogården. C. R. Nyblom i NF 17: 190 (1892). — äfv. med afs. på djur hvilka jordas på ngt sätt som i ett l. annat hänseende öfverensstämmer med människors begrafning. Favorithunden dog och ligger nu begrafven under en kulle i parken. C. V. Böttiger (1847) hos Tegnér 7: 9. — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] med tanke särsk. på de den egentliga begrafningen åtföljande (religiösa o. världsliga) högtidligheterna m. m.: fira l. ombestyra (ngns) begrafning; jfr BEGRAFNING 1 a α. Presidenten begrofs på statens bekostnad. Han skall begrafvas med stor ståt. O. Petri Kr. 300 (c. 1540). Thet är Christeligit och tilbörligit, at wi drage omsorg för wåra döda wänner, at the blifwa wäl och hederligen begrafne. Spegel Pass. 470 (c. 1680). At låta the i Herranom afledne dödas Kroppar vid offentelig Sång och Klockegång jordsättia och begrafwa. Isogæus Kortholt 36 (1699). Som ingen är förbudit, at låta begrafwa sina döda med Likpredikan, och the wanliga ceremonierna; så skal ock ingen theremot förwägras, at låta begrafningar förrättas af Prästerskapet utan Likpredikan, och i stillhet. Wilskman Eccl. 50 (cit. fr. 1702); jfr β. Abrahamsson 726 (1726). Om aftonen begrofs på vanligt sjösätt en (af fartygets passagerare). Kalm Resa 2: 107 (1756). Att icke bli ärliga begrafven, eller att icke få kyrkogård, att dömas till en åsna-begrafning eller till att nedgrafvas i hästa-backen, är .. en skärpning i dödsstraffet, som ända till senare tid qvarstått i våra svenska lagar. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 474 (1864). Att (N. N.) .. Blef här kristligen begrafven .. betygar .. (N. N.) Kyrkoherde. SFS 1894, nr 62, Formulär 19; jfr b.
β) i uttr. begrafva i tysthet l. stillhet, jorda med inskränkning i öfliga ceremonier; särsk. (o. numera vanl.) med afs. på person hvilken vanlig högtidlig begrafning förmenas på grund af begånget brott l. af annat skäl; jfr BEGRAFNING 1 a β. (I fängelse aflidna dråpares l. tjufvars) Kroppar skola .. i Kyrckiogården uti stilhet och utan the wanlige ceremonier begrafwas. Schmedeman Just. 1519 (1698). Isogæus Kortholt Hemlige begrafn. 40 (1699). Abrahamsson 727 (1726). När någon, enligt verldslig Dom, begrafves i tysthet. Handb. 1811, s. 135. När någon begrafves i stillhet. Handb. 1894, s. 213. — bildl.: lägga ad acta l. aflifva l. skaffa ur världen l. göra slut på (ngt) i all tysthet utan att göra affär däraf, tiga ihjäl; emellanåt närmande sig bet.: hölja l. sänka i glömska (jfr c ι, κ). Förslaget begrofs i tysthet. En hop skamliga ord, .. dem jag för min del ville .. aldeles ur språket utplåna, eller så mycket möjeligt är i tysthet begrafva. A. Sahlstedt i DA 1768, nr 49, s. 1.
γ) om nära anförvanter o. d. till den aflidne: följa till grafven.
α’) (ss. skyldig gärd af pietet) närvara vid l. deltaga i (ngns) begrafning. Jag har varit borta och begraft min bror.
β’) närmande sig bet. mista, förlora. Han har nu på ett år begraft både sin hustru och två barn. Det var .. jemnt ett år sedan de begrafvat sin egen moder. Topelius Läsn. f. barn 5: 68 (1873); jfr α.
δ) [jfr mnt. leuendich begraven, holl. levend begraven, t. lebendig begraben, eng. to bury alive, fr. enterrer tout vif] i förb. begrafva lefvande.
α’) med afs. på skendöda. Bælter Cerem. 769 (1760). Enskilda personer önskade blifva efter döden brända, .. (bl. a.) af fruktan för att blifva lefvande begrafna. P. Lindell i NF 9: 1280 (1885).
β’) med afs. på personer som till straff för begånget brott blefvo nedgräfda l. inmurade. Fosz 334 (1621). Om en Vestal kränkte sitt kyskhetslöfte, blef hon .. lefvande begrafven. Callerholm Adam Antiqv. 2: 52 (1844). År 1611 blef .. en man i Sunnerbo härad dömd qvick i jord .. (dvs.) att lefvande begrafvas. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 407 (1868).
γ’) oeg., i fråga om nedrasande (o. kroppen öfverhöljande) jord l. snö l. spillror af instörtad byggnad o. d. (jfr c δ). I grottan anträffades skelett af människor, som antagligen sökt skydd där, men då mynningen rasade igen, blifvit lefvande begrafna. Vid jordraset blefvo tre personer lefvande begrafna.
δ’) bildl.: i ensamhet l. fängelse l. aflägsen trakt o. d. dölja (ngn) för l. hålla (ngn) skild från människorna; ofta refl. (jfr 2 c β). Begrafva sig lefvande .. refugere hominum cœtus. Lindfors (1815). Förs jag bort (till Sibirien) / Att lefvande begrafvas, eller får / På jorden än jag återse de mina? Runeberg 1: 285 (1841). Fångvaktarn, mannen från / De här i hvalfven lefvande begrafna. Wecksell Dikter 2: 22 (1862). Det var .. dessa familjer jag hade att tacka för att jag ännu kom i .. beröring med världen utanför mig, annars hade jag med all säkerhet begrafvat mig lefvande. Tavaststjerna Patriot 166 (1896).
ε) [jfr motsv. uttr. i d., mnt. o. holl.] i förb. (både) död och begrafven, för att beteckna, att döden inträdt redan för ngn tid sedan l. att den aflidne är oåterkalleligen borta. I dessa aflägsna trakter kan en sjuk hinna blifva både död och begrafven, innan läkare anländer. Lefver du än? Och jag, som trodde, att du var både död och begrafven! Patriarchen Dauid .. är dödh och begraffuen. Apg. 2: 29 (Bib. 1541). Den döda och begrafna Lazarus. Franzén Pred. 4: 141 (1844). — bildl. Innan solen gick ned, vore måhända också deras lycka död och begrafven. Fryxell Ber. 6: 327 (1833). Och jag, som trodde, att metafysiken var både död och begrafven, och att hennes terminologi blifvit jordad med henne! Rydberg Varia 22 (1890, 1894). Hvad poeter mena med kärlek, det är någonting dödt och begrafvet för mig. Quiding Hvidehus 144 (1899).
ζ) [efter motsv. uttr. i hebr.] (†) i uttr. begrafvas (så)som en åsna, få en snöplig begrafning, begrafvas som ett djur (jfr 2 a). Han skal lijka som en åssne begraffuen warda. Jer. 22: 19 (Bib. 1541). Jason (som köpt öfversteprästämbetet) .. kunde .. ingen ährlig begrafning få, vtan wardt såsom en åsne begrafwen. Swedberg Sabb.-ro 1425 (1699, 1712). — jfr ÅSNE-BEGRAFNING.
b) [jfr eng. bury i motsv. anv.] om präst: jordfästa; jfr BEGRAFNING 1 b. Hvilken präst begrof honom? Kyrkoherden skall i dag begrafva tre lik. The prester som begroffwo olaff j mwnkatorp. G. I:s reg. 2: 131 (1525). Efter Prästen icke will honom begrafua, så .. (skall) hans slächt .. honom jorda huar the kunna j skogen. Rääf Ydre 3: 166 (i handl. fr. 1622). Tå en Döder bäres utur dhen Församling, ther han bodt hafwer, och skal begrafwas uti en annan Sochn-Kyrckia, .. tå begrafwer honom hans Siälesöriare. Kyrkol. 19: 19 (1686). Död- och begrafningsboken .. skall .. omfatta alla .. inom församlingen aflidne eller begrafne (jordfästade) personer. SFS 1894, nr 62, s. 13.
c) mer l. mindre bildl. (jfr a β slutet, a δ δ, a ε slutet), i allm. med tanke dels därpå, att den begrafne är död o. borta, är förlorad för världen, dels därpå, att han i grafven är öfverhöljd af mull o. d., dels därpå, att han är gömd o. (ofta) glömd.
α) i bild, om ngn l. ngt som tänkes följa l. dela öde med ngn som (dött o.) begrafves.
α’) med afs. på person. Så äro wij jw begraffne medh honom (dvs. Kristus) genom dopet j dödhen. Rom. 6: 4 (NT 1526). jfr: Vi, som i dopets öfversköljande vågor blifvit begrafne till gemenskap med hans död. Melin Hel. skr. NT 2: 17 (1864).
β) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] med afs. på ngt som tänkes upphöra l. taga slut med ngns (död o.) begrafning: jorda, graflägga. Elgströms död var inseglet på Aurora-förbundets upplösning. Det begrofs med honom. Böttiger i SAH 49: 587 (1873). Lundquist Pater noster 14 (1891). jfr: (Eubulos) begrafver .. med den åt .. (Eurysakes) ämnade rustningen också det ”ljufva hoppet om hämnd” och med det alla sina förhoppningar. Cavallin Skr. 24 (1879).
β) i p. pf.: som tillhör det förflutna, förgången, förfluten, förbi. Hvad vill du med det värde, som är begrafvet? Tegnér 1: 11 (1825). Farväl du sköna tid, som är begrafven. B. E. Malmström 6: 129 (1843).
γ) (skämts., †) boktr. korrigera (ett ”lik”). När (sättaren) .. vid corrigerandet har inbragt det uteslutna på sin tillhöriga ort, säger han skämtvis: Liket är begrafvet. Täubel Boktr. 2: 42 (1823).
δ) [jfr motsv. anv. i d. o. t. samt eng. bury, fr. s’enterrer l. s’ensevelir sous les ruines d’une place, de la patrie] bereda (ngn) en graf l. döden (i l. under ngt uppslukande l. öfverhöljande o. d.); refl.: söka l. finna sin graf (i l. under ngt); pass.: finna sin graf l. död (i l. under ngt); stundom närmande sig ζ (jfr a δ γ’). När huset instörtade, begrof det invånarna under sina spillror. Torde hända at han (dvs. Odysseus) redan uti hafsens diupa svalg är begrafven. Ehrenadler Tel. 6 (1723). Man trodde, att konungen ville begrafva sig under sitt rikes ruiner. Malmström Hist. 1: 24 (1855). Mörtpetter och hans räddare hade begrafvats i lågorna. Topelius Vint. I. 2: 234 (1862, 1880). Berättelser om karavaner och arméer, som begrafvits i flygsanden (i Sahara). NF 14: 338 (1890).
ε) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (i poetisk stil) uppsluka, (i sig) dölja. Thet stoora Norra Hafwet, / Som haar så mångt it Skipp och Skippare begrafwit. Spegel Guds verk 98 (1685). Redan tidens dystra gömma / Sjutton år begrafvit har. Lidner Sen. skr. 43 (1774). Glömskans djupa famn / Begraft dess (dvs. jordens) fordna väldens namn. Leopold 2: 1 (1801, 1815). Mot skeppet, halft begrafvet, / vågorna till äntring gå. Tegnér 1: 64 (1825).
ζ) [jfr motsv. anv. i d. o. t. samt eng. bury] öfvertäcka, betäcka, (öfver)hölja, undandölja, gömma. Skrifvelsen hade råkat bli begrafven under l. ibland alla de andra papperen på mitt skrifbord. O berg, begrafver oss! i högar, oss betäcker! Kolmodin Qv.-sp. 1: 47 (1732). De (dvs. petrifikaten) ligga .. esomoftast begrafne uti sina jämna hvarf under de högsta bärg. Linné i VetAH 20: 19 (1759). Vesuvius och de däraf begrafne Städerne. Björnståhl Resa 1: 188 (1771). Så snart han kommit ned (i brunnshålet), rasade jorden efter och begrafde mannen ända till midjan. Berlin Läseb. 352 (1852, 1866). Der fans ännu ett furubord .. och ännu en söndrig stol, och begge voro halft begrafna under tidningar och makulatur och manuskriptark. Nyblom M. Twain 1: 76 (1873). Stupade manshögt begrafva / Friedländarens kallnade, stumma kanon. Snoilsky 3: 6 (1883). Norra berglandet (i Pennsylvania) är under 4 månader af året begrafvet under ett mer än meterdjupt snölager. NF 12: 997 (1888).
η) innesluta l. instänga l. gömma l. nedsänka (ngn l. ngt i ngt som i ett l. annat afs. ter sig ss. en graf). Vassenius Almanach 1725, s. A 15 b. Stormande Titaners harm, / (hvilka) .. Af obesegrade Alcider / Begrafdes djupt i Etnas barm. Wallin Vitt. 2: 218 (1806). Turkinnornas bakom jerngaller begrafda skönhet beklagas (i bref från karoliner i Turkiet). A. Cronholm i SKN 1841, s. 149. Då någon fisk närmar sig, rör han (dvs. marulken) sina fångtrådar fram och till baka och lockar derigenom till sig sitt byte, störtar fram och begrafver detta i sitt vida svalg. Lundberg Brehm III. 1: 242 (1876); jfr δ. — särsk.: gömma undan (ngt ngnstädes) så att (det) blir till ingen nytta l. glömmes bort; ofta i p. pf. Der (dvs. i penningkistan) .. / Hans (dvs. den giriges) guld begrafvit låg, begrafvit .. för alla / .. Ej mindre det begrafvit var / För honom sjelf. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 148 (1795). Skrifter, af hvilka en mängd ligger begrafven i Tysklands archiver. Franzén Minnest. 1: 350 (1820). Det redbara myntet begrofs i Regentens kassa. Kolmodin Tac. 1: 409 (1833). Författaren (har) .. knappast gjort rätt i att begrafva sin afhandling .. i ett skolprogram. GHT 1897, nr 292 A, s. 3; jfr 2 c β.
ϑ) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t. samt eng. bury, fr. enterrer] göra (fullständigt) slut på (ngt), bringa l. försänka i glömska, söka glömska för (ngt i ngt), dränka (ngt i ngt), göra att (ngt) blir bortglömdt l. ej vidare omtaladt, upphöra att sysselsätta sig med. Jag har i sinnet at begrafva all min förtret vti ett godt Rus i Dag. Lagerström Westph. 8 (1737; d. begrave). Ett storverk af en Kung hans fel begrafva plär. Lidner 1: 18 (1781). Dermed begrafva vi historien om dödgräfvaren. Blanche Tafl. 1: 35 (1845, 1856). Förslaget blef begrafvet af statsutskottet. Wieselgren Vår samt. 103 (1880). Mycket nytt var att bringa till lif i lag och samhällsskick, mycket gammalt att begrafva. Dens. Bild. 9 (1886, 1889). — (i poetisk stil) låta gå under l. upp (i ngt). Runeberg 3: 284 (1837). Du eviga lif! / Min egendom blif, / .. Jag då ej begrafver / I stoftet min själ. Wallin Vitt. 1: 143 (1838).
ι) [jfr d. begrave i forglemmelse, holl. in vergetelheid begraven, t. in vergessenheit begraben] i uttr. begrafva i glömska o. d., försänka i l. öfverlämna åt glömska(n). Dugande män .., hwilke .. legat olyckelige i stoftet och glömskones mörcker begrafne, efter ingen Skald them beskrifwit hafwer. Peringskiöld M. upl. Dedik. (1710); jfr λ. Ett brott, som behöfde .. begrafvas i glömska. Fryxell Ber. 7: 121 (1838). AB(L) 1901, nr 232, s. 4.
κ) i uttr. begrafva i tystnad, ej vidare tala om, tiga med (jfr a β slutet). Lindfors (1815). Begrafva en förarglig händelse i tystnad. Almqvist (1842).
λ) [jfr holl. in duisterheid begraven, t. in (ewige) nacht begraben] (i poetisk stil) i uttr. begrafva i mörker, i natt o. d., hölja i l. täcka med mörker. Stenhammar 48 (1793). I natt är snart det hela land begrafvet. Tegnér 1: 133 (1825). Jordkretsens gränsländer lågo i den klassiska forntiden begrafda uti ett ogenomträngligt mörker. A. Cronholm i SKN 1841, s. 281.
μ) [jfr t. in tiefem schlafe begraben liegen, lat. somno sepultus] (numera föga br.) i uttr. ligga l. vara begrafven i (djup) sömn, vara försänkt i djup sömn, sofva tungt. Humbla 354 (1740). Tjenarinnorna .. lågo uti en djup sömn begrafna. Mörk Th. 1: 250 (1749). Vara begrafven i sömn. Dalin (1850). Cavallin (1875).
ν) i uttr. där ligger hunden l. en hund begrafven, se HUND.
ξ) (†) i uttr. därunder ligger ngt begrafvet o. d., där ligger ngt under, därunder döljer sig ngt, därvid kan man misstänka ngt. Att ther en ond grund vnder begrafwen liggier. G. I:s reg. 17: 531 (1545). Fahrliga Conjuncturer och sammankomster (af himlakroppar) hwarvnder obeskrifweligit myckit begrafwit ligger. Voigt Almanach 1677, s. A 11 a.
2) gräfva ned, nedmylla; äfv. i utvidgad o. bildl. anv.; ofta närmande sig 1.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. o. holl. samt eng. bury] (föga br.) i eg. anv.: nedgräfva, nedmylla. De mogna slätters vidd, / Der .. plogens bill och harfvens hvassa tänder / Begraft ett dyrbart korn. J. G. Oxenstierna 2: 65 (1796, 1806). Begrafva .. en stor sten i åkern, en skatt i trädgården. Almqvist (1842). jfr: Begrafva fågel i snö. Dalin (1850).
b) [jfr t. den kopf im kissen begraben, eng. to bury one’s face in one’s hands] (i sht skämts.) oeg.: nedsänka l. nedtrycka (ngt i ngt så att det döljes däraf). Nu smyger han .. omkring Tempelmurarne .., döljer sig för sit egit samvete, begrafver sin näsa .. djupt i en kappa. Eurén Cora 14 (1794). Amelie .. begrof de breda, friska 32 (dvs. tänderna) i steken. Hedenstierna Fru W. 21 (1890).
c) mer l. mindre bildl. Orten är .. väl uppodlad. Och huru kan den vara annat, när man betraktar de många millioner europeiska piastrar, som der årligen begrafvas? J. Wallenberg 298 (1771). Stenhammar 303 (1798). — särsk.
α) [jfr d. ligge begraven i sine bøger, holl. zich begraven in de boeken, t. in seinen arbeiten begraben sein, fr. s’ensevelir dans les livres, dans la solitude] refl. l. pass., ofta i förb. sitta l. vara begrafven (jfr β), med prep. i: gräfva ned sig l. fördjupa sig i l. (ifrigt) sysselsätta sig med l. upptagas af l. hängifva sig åt (ngt så att man blir svårtillgänglig för andra o. annat). Han sitter der begrafven i en väl försedd bokkammare. J. Wallenberg 111 (1769). Jag ser honom begrafven i documenter öfver öronen. Weste Werther 62 (1796). Så begrof jag mig i den djupaste enslighet. Palmblad Nov. 2: 54 (1841); jfr β. jfr: Man öfverspringer ej ostraffadt .. den för hela lifvet uppfriskande ynglingaålderns blomstringsskifte, för att begrafva den i böcker. Beskow i SAH 30: 243 (1857).
β) [jfr holl. zich in eenzaamheid begraven, t. in eine wüstenei bin ich begraben, fr. s’enterrer dans une province] refl. l. i förb. sitta l. vara begrafven (ngnstädes) (jfr α) o. d., (gm ett lif i små förhållanden l. gm vistande i en trakt där man ej har tillfälle till umgänge med bildade människor o. d.) hindra utvecklingen af de möjligheter som finnas hos en; gräfva ned sig, stänga in sig. Tror I at .. mitt upsåt är at blifva begrafven på landet ibland Era Öhldrickare. Gyllenborg Sprätth. 40 (1737). Men ska vi begrafva oss här hela dagen (i st. f. att gå på operan l. dyl.)? Ristell Visitt. 47 (1787). Begrafva sig i en ödemark. Dalin (1850). Under hela sitt lif vara begrafven uppe i Lappland. Wirsén i 3 SAH 2: 344 (1887).
δ) (†) i förb. ligga begrafven, ligga dold, vara nedlagd. Ormaarten, som ligger i wår blodh begraffuen, stinger osz. P. Jonæ Likpred. öfv. Christierni B 4 b (1602).
ε) i uttr. begrafva städer l. namn o. d., om en sällskapslek som består i att hitta på meningar i hvilka på hvarandra följande stafvelser l. bokstäfver bilda namn som skola gissas af öfriga deltagare i leken (t. ex. det kan jag tro, sade Karl: Trosa); äfv. i uttr. begrafna städer o. d. om dylika meningar ss. gissningsuppgifter i barntidningar o. d.; ”dolda namn”.
Spalt B 737 band 3, 1901