| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
BEHÖFVA behø4va, i Sveal. äfv. 032 (behö´fva Weste; beh`öva Almqvist), v. -er, -höfde -hø4vde, hvard. stundom -höv4de, i Sveal. äfv. 032, -höft -hø4ft l. -hø4vt, hvard. äfv. -höf4t ((†) sup. -at Livin Kyrkost. 24 (1781; i rim)); o. BEHÖFVAS, v. dep.1 -es l. (hvard. vanl.) -höfs -hø4vs l. -hø4fs, hvard. äfv. -höf4s, -höfdes, -höfts ((†) pr. sg. -as G. I:s reg. 1: 243 (1524)). vbalsbst. -ARE (knappast br., Almqvist Arbet. 11 (1839)).
I. BEHÖFVA.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl., ä. t. o. ä. eng.] med substantivt l. pronominellt obj.: vara i l. hafva behof af, hafva af nöden, ej kunna undvara; med sakligt subj. äfv.: kräfva, tarfva, erfordra. Behöfva hjälp. Bonden lät ej sin dotter komma ut och tjäna, emedan han behöfde henne hemma. Jorden behöfver (synnerligen väl litet) regn. Saken behöfver en närmare förklaring. Herren behöffuer them (dvs. åsninnan o. hennes fåle). Mat. 21: 3 (NT 1526). The helbregde behöffua icke läkiare, vthan the krancke. Mat. 9: 12 (Bib. 1541). Jagh troor at Gudh .. besörier migh .. medh klädhe och födho .. och alt thet iagh til timeligh näring behöffuer. Kat. 1572, B 1 b. Dygden behöffuer ingen blomering. Lex. Linc. (1640, under honestamentum). Ingen är så rijk, som icke behöfwer sin granne. Grubb 396 (1665). Långskiepp, som .. behöfde femton til tiugu par rodare. Dalin Hist. 1: 90 (1747). En skön målning behöfver sin förgylta ram. Tessin Bref 1: 56 (1751). Behöfver jag glänsande ståt af Ord, för att göra denna philosophi liflig? Thorild 4: 107 (1794). Han behöfde hela fyra år, innan han förvärfvade sig de första begreppen om en rätt utöfning af sitt kall. Ödmann Anv. t. skrift. 36 (1823). (Gud) att skapa allt, behöfde blotta ordet. Franzén Skald. 2: 177 (1828). Gud vare lof! jag har hvad jag behöfver / För mina gamla dar, och litet öfver. Därs. 3: 66 (1829). När jag torkat i mitt kall, / Ett godt glas öl / Kan jag behöfva. Wallin Vitt. 2: 157 (c. 1830). Artisten och kännaren behöfva hvarandra. Bremer Grann. 2: 152 (1837). Till sin förestående resa behöfde (han) de summor, han lånat Karmides. Rydberg Ath. 274 (1859, 1866). I allmänhet har rikt folk svårt att tro, att fattigt folk behöfver något. De Geer Minnen 1: 68 (1892). De Geer .. var den man, Sverige behöfde. Paulson Minnestal 60 (1897). jfr HJÄLP-, LÅNE-, PENNING-, SKYDDS-, TRÖST-BEHÖFVANDE m. fl. — särsk.
α) (mindre br.) närmande sig bet.: lida brist på, sakna. De brandskadade hafva ej räddat något, de behöfva allt. (Om) Konungh Gustaff behöffde Skeppare, Styremän och Båtzmän. Tegel G. I 2: 49 (1622). Ingen vet, att tiggarns själ kan äfven vara arm, / Att det är ofta den, som mest behöfver. B. E. Malmström 6: 39 (1840); jfr d.
β) (skämts. eufemistiskt, numera knappast br.) begära hjälp af, anlita. W. är förmögen, är dessutom min vän ifrån ungdomen, och jag har ej kunnat underlåta at behöfva honom någon gång. Leopold i 2 Saml. 4: 190 (1791).
γ) (åtm. numera eufemistiskt) i uttr. hafva fått hvad l. så mycket man behöfver (af dryckesvaror l. stryk m. m.) o. d., hafva fått nog (och öfvernog); i sht: hafva fått ett försvarligt l. grundligt rus l. kok stryk o. d.; jfr TÅLA. Vi drucko här 1 1/2 ösel franskt vin till mans, hade häraf så mycket vi behöfde. Linné Ungd. 2: 385 (1735). jfr: Theris (dvs. assyriernas) läger Israels män tå röffde / Och finge så myket (näml. byte) som the behöffde. Holof. 2 (c. 1580).
δ) (†) i p. pr. med prep af: i behof af. Jag är sielf årligen behöfvande af 12 .. tienstehion. Chydenius Tankar om husb. 5 (1778). Bonden, hvars åkerbruk egentligen borde föda de andra Stånden, .. är sjelf behöfvande af brödfödan. Lagerbrings Hist. 1: 14 (1796); jfr α. O! ni vet ej huru vek hon är, huru behöfvande på en gång af stöd och ömhet. Bremer Nina 222 (1835).
ε) (†) med obj. i dat. Iach är riker och riker wordhen, och behöffuer ingo. Upp. 3: 17 (NT 1526; Bib. 1541: behöffuer intet).
b) med inf., vanl. utan att.
α) [jfr fsv. inthe behöffuer danske thz prisa, d. han behøver ikke at tage sig verden saa nær, holl. behoef ik u te zeggen dat ..? samt motsv. anv. i ä. t. o. eng.] med aktiv l. deponentiell inf.
α’) hafva behof af att, hafva af nöden l. nödigt att. Gossen behöfver sofva mera. Jag behöfver icke säga, att hjälpen var välkommen. Om i oss noghen tid j swadana saker behöffua till sægia. G. I:s reg. 1: 31 (1521). (En teolog) behöffver inthet lära hela mathesin ther til (dvs. till att kunna rätt räkna in kyrkotionden). Rudbeck Bref 1: 20 (1663). (Hästen) var nu så matt, at han behöfde komma på stall. Dalin Vitt. II. 6: 112 (1740). Om natten behöfde han gå ut. Dens. Hist. 1: 332 (1747). Det stackars Folket behöfver at få hämta sig. Björn Förf. yngl. 1 (1792). Jag behöfver att se klart och vara viss på min sak. Wikner Lifsfr. 1: 44 (1865). — särsk. i förb. med blott l. bara l. endast: blott hafva nödigt att, ej hafva nödigt att göra ngt annat än. Han behöfver bara visa sig för att väcka munterhet. En Svensk, för att känna sig eldas, behöfver endast tänka på Thorgny, Engelbrecht och Vasa. Thorild 3: 302 (1794). Jag hade blott behöft skratta med för att reducera hela saken till ett intet. De Geer Minnen 1: 26 (1892).
β’) vara tvungen l. nödgad l. nödsakad att, måste. Du behöfver skynda dig, om du skall hinna till tåget i rätt tid. Ath the (dvs. de hedningkristna) intit sådant (dvs. den judiska lagen) behöffua ath holla. Apg. 21: 25 (NT 1526); jfr γ’. (Prästerna) behöffde .. icke sälia sina åkrar. 1 Mos. 47: 22 (Bib. 1541); jfr α’. Han rijde icke sin bästa häst, om han behöfwer mycket att skynda sig. Verelius Herv. 105 (1672). Ej någon man en annans träl / I fria Svears land behöfver vara. Franzén Skald. 3: 114 (1824, 1829). För att genom Sachsiska Schweiz komma till Gross Hennersdorf behöfde vi öfverskrida den böhmiska gränsen. De Geer Minnen 1: 45 (1892). Landet (skall) icke behöfva förgås genom hungersnöden. 1 Mos. 41: 36 (öfv. 1893). — med underförstådd inf. Han gjorde sig mera besvär, än han hade behöft. Cavallin (1875); jfr γ’.
γ’) vara skyldig l. pliktig att, hafva skyldighet att; företrädesvis i satser med nekande innehåll. Jag behöfver icke underkasta mig dylika obehag för hans skull. RARP V. 2: 11 (1655).
δ’) hafva skäl l. orsak l. anledning att; företrädesvis i satser med nekande innehåll. Du behöfver inte tro, att han menar, hvad han säger. Du behöfver inte göra dig besvär. G. I:s reg. 2: 46 (1525). Thet gudh haffuer reent giordt, thet behöffuer tu icke säya oreent wara. Apg. 10: 15 (NT 1526; gr. σῦ μὴ κοίνου, Vulgata: tu commune ne dixeris, Luther: das mache du nicht gemein). Tv behöffuer icke frögda tigh Israel. Hos. 9: 1 (Bib. 1541). Han behöfde aldrig frukta för mig, oftare än då han förteg mig något. Ågren Gell. 17 (1757). Ingen, jag behöfver ej säga hederlig, men blott klok menniska, gillar .. hvad arméen gjort. Rosenstein 3: 319 (1788; vanl.: vill ej säga). Michu är tapper, med honom behöfver du icke att frukta dig. Strandberg 2: 161 (c. 1859).
ε’) för att beteckna, att det tillstånd m. m. som inf. angifver är (för ngn annan l. ngt annat än subj.) af behofvet påkalladt; vanl. med sakligt subj.; ofta: böra, i förening med negation äfv.: må, skola. Dörren behöfver stå öppen, det är nödvändigt l. behöfligt, att dörren står öppen. Vppå thet at muren icke behöffuer förderffuas så fåfengelige (dvs. gagnlöst), vtan heller koma stadhenom til .. nytto. G. I:s reg. 7: 307 (1531). Then trägård som war hängd / I luften, ther han eij behöfde wara stängd. Spegel Öp. par. 2 (1705). jfr: Väl bedrifves äfven inom den christna kyrkan mycken styggelse, och Herren behöfver vara oss nådelig. Rundgren Minnen 2: 215 (1870, 1883).
ζ’) nödvändigt l. ovillkorligen (vara l. göra ngt); i förb. ngt l. ngn behöfver icke vara (blifva osv.), ngt l. ngn är (blir osv.) ej nödvändigt l. ovillkorligen; i satser med nekande innehåll. En kall vinter behöfver icke vara till skada för jordbruket. Hon behöfver inte vara kokett, därför att hon tycker om att gå nätt klädd. Denna gudlighet, som hos Schartaus anhängare utgick ifrån hjertat, men hos Hylanders icke behöfde vara annat än skenet. Agardh Bl. skr. 1: 5 (c. 1855). Tyskland (har) 1883 och 1885 kunnat bevilja Italien och Spanien förmåner, hvilka icke nödvändigt behöfva tillgodokomma Frankrike. Forssell Stud. 2: 370 (1888). Det ena hade ej behöft utesluta det andra. Aug. Quennerstedt i VL 1902, nr 34, s. 3. — opers. Det behöfver inte bli regn, fast barometern faller. Icke en skilling i veckan .. hade det behöft kosta er att få en ordentlig .. skola. Tegnér 4: 103 (1830).
β) [jfr d. dette barn behøver at tugtes, holl. het behoeft niet gezegd, dat ..] med passiv inf. för att angifva, att subj. tarfvar den behandling som inf. betecknar, l. att det är nödvändigt l. af behofvet påkalladt, att (ngt göres); ofta: måste, böra (jfr II a α). Gossen behöfver agas. Låset behöfver lagas. Det behöfver icke sägas, att budskapet om segern mottogs med jubel. Civ. instr. 7 (1541). Det som .. behöfde att repareras. G. O. Stenbock i HSH 31: 336 (1662). (Jag) erinrar .. mig ingen oärbar utlåtelse som behöfver ursäktas. J. Wallenberg 267 (1771). De sinnen, som behöfva att återhållas, äro få; de, som behöfva att påskyndas, äro många. Tegnér 3: 273 (1827). Dock behöfver det läggas vigt på kunskapens fordringar. Genberg 2: 75 (1854). Rättaren hade sagt, att till rågträden behöfde köpas gödning. Hedenstierna Fru W. 5 (1890). Hvad som behöfver ändras skall ändras. Rydberg Vap. 62 (1891).
c) (numera bl. ngn gg i biblisk stil l. hvard.) med att-sats ss. obj.: hafva behof af, hafva af nöden. Jesus .. behöffde (icke) ath någhor skulle witna för honom om menniskiona, ty han wiste huad j menniskione war. Joh. 2: 25 (NT 1526). J behöffuen icke, at någhor lärer idher. 1 Joh. 2: 27 (Bib. 1541).
d) abs.
α) (†) vara i behöfvande omständigheter, tarfva hjälp l. understöd; jfr BEHÖFVANDE. Eliest äro nu här så många änkior som sökia att få något hemman til hielp i sitt änkieståndh, aff vilka somliga väl behöffva, somliga och inthet. Rudbeck Bref 1: 42 (1666); jfr b α β’ slutet.
β) (föga br.) hafva behof. Hvad skulle den söka, som icke behöfver? Ödmann Anv. t. skrift. 22 (1823); jfr b α β’ slutet. Att behöfva rätt är en konst, hvilken liksom allt annat i lifvet fordrar uppfostran och omdöme. Samtiden 1873, s. 465.
2) [jfr fsv. hwat honum behöffde, holl. dat behoeft niet, ä. holl. wat mij behoeft, eng. what books does it behove me to know? it well behoves that ..] (†) vara af nöden l. vara behöflig(t att) (jfr II); vanl. med indirekt obj. (i ä. spr. dat.): vara af nöden osv. för ngn l. ngt; särsk. opers. Ath mich icke törster eller behöffuer komma hijt effter watn. Joh. 4: 15 (NT 1526; Bib. 1541: iagh .. behöffuer). Om så behöffuer ath iach far tijt. 1 Kor. 16: 4 (NT 1526). En sådana öffuerstaprest höffde oss ath haffua .. huilkom icke daghligha behöffde så som the andra öfuersta prester först för sina eghna synder offra. Ebr. 7: 27 (Därs.; Bib. 1541: Hwilken .. behöffde). Domkyrkiorne hade större renthe än them behöffde. G. I:s reg. 6: 156 (1529). Så är oss nw förekommit at samma Jordalegning icke skal haffua warit så redheliga tilgongen som wäl hadhe behöfft. Därs. 263. På hvilket fall oss behöfver vara stärkte. RP 8: 134 (1640).
3) (†) refl. = II. Och hadhe wel behöfft sigh ath någre åff idhers och Andra rijkisens landzendar hadhe .. tilkalladhe varit (till mötet i Örebro). G. I:s reg. 7: 239 (1531).
II. BEHÖFVAS.
[jfr motsv. anv. i fsv. o. d.] vara behöflig l. af nöden l. af behofvet påkallad l. nödvändig, erfordras, vara erforderlig (jfr I 2, 3). Här behöfvas dugande män. Det behöfs regn. Salt(,) cläde oc huad i riikit behöues. G. I:s reg. 1: 250 (1524). J som nw en liten tijdh lidha bedröffuilse, medh marghahanda försökelse vm så behöues. 1 Petr. 1: 6 (NT 1526). Så mykit som behöffues. 2 Mos. 16: 4 (Bib. 1541). Såsom .. wähl hade behöfftz. Rudbeckius Kon. reg. 491 (1620). Det behöfves .. i riket en stalmästare. RF 1634, § 20. Thett behöffves inthe, att en som slår sigh til theologiam ex professo skal kunna så perfect sin mathesin. Rudbeck Bref 1: 20 (1663). Hwad som til Kyrckiogårdz byggnaden behöfwes. Kyrkol. 18: 8 (1686). Voro våra namn dem bekante, så behöfdes intet mer. Dalin Arg. 1: 6 (1732, 1754). Han är snäll, när det icke behöfves; er ist bei der Hand, wenn es nicht nöthig ist. Möller (1790). (Fersen) behöfdes nu hemma. Rosenstein 1: 228 (1794). En lättrörd sand behöfs att lerans hårdhet lösa. J. G. Oxenstierna 2: 74 (1796, 1806). De goda verk .., som ett helgon gjort, utöfver, hvad som behöfdes för att blifva salig. Fryxell Ber. 2: 247 (1826). Kellgren ha vi ej mer, ej nu, då bäst han behöfdes! Tegnér 1: 251 (1841). Hvad behöfvas väl ord, när man förstår hvarandra ändå. De Geer Minnen 1: 99 (1847, 1892). Det var sagdt, det var nog, det behöfdes ej mer. Runeberg 2: 80 (1848). En hotfull ryttarevakt / .. bakom och framför (K. IX) / .. ger på hvar buske akt. / Behöfves icke — vägen är klar. Snoilsky 4: 42 (1887). — särsk.
a) med inf.
α) (numera bl. hvard., mindre br.) med passiv inf. = I 1 b β. Om några brister på färde ära .. kunna the wel warda botade med mindre än ath slijkt vbestond (dvs. oroligheter) behöffues företaghas. G. I:s reg. 7: 320 (1531). (Om) något ther vthi behöffues effter lägenheten warda förwandlat. L. Petri Kyrkoord. 83 b (1571). Afseyelse breff och härhold behöfwes at sendas förut. Gustaf II Adolf 315 (1630). 2 RARP 5: 500 (1727). Därmed behöfs blodsbandet als inte erkännas. Tavaststjerna Affärer 8 (1890).
β) (hvard.) med aktiv inf. Här behöfs ej, att visa nyttan af denna tro. Leopold 3: 68 (1802, 1816). Hvad behöfs det att göra så mycket väsen af ett sådant lappri? Dalin (1850). — (numera mindre br.) Att för hans schyldt icke schal behöffues nogit obestondt (dvs. oenighet) komma riichen emellom. G. I:s reg. 3: 14 (1526). Så behöffves inthet mera köpa än 100,000 nyt tegel. Rudbeck Bref 1: 8 (1662). Däd som kan skee mäd minder, behöfs inte at skee mäd meer. Columbus Ordesk. 45 (1678).
b) (hvard., mindre br.) med adverbial betecknande riktning. Til dess man förfare måtte, hvart hun (dvs. gärden) mest behöfves .. til land heller skip. RA 1: 259 (1540). Aldenstund .. de perselar, som hitt behövas, ennu ichke era framkomne. J. Banér i Oxenst. brefv. 6: 3 (1626).
c) [jfr fsv. om thöm nagat kan behoffues] (numera bl. arkaiserande) vara af nöden l. behöflig(t) för (ngn). Ther the (dvs. trupperna) oss (dvs. G. I) behöffuas. G. I:s reg. 1: 137 (1523). Mich behöffues ath iach wordhe döpter aff tigh. Mat. 3: 14 (NT 1526). The seya sich leffua j fatigdom, och haffua doch alt thet them behöffues. O. Petri Klost. D 1 b (1528). På then tijdh oss hielp behöffues. Ebr. 4: 16 (Bib. 1541). Hvad dig behöfs, förtro / Din skyddspatron. Elgström 12 (c. 1809). Ännu är du ej så stark, .. som dig behöfves. Fryxell Ber. 1: 32 (1826; Biörner Hrolf Kr. 72: som tu behöfver, isl. sem þér hœfir); jfr BEHÖFVAS, v. dep.2
Spalt B 907 band 3, 1902