| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
BEKRÖNA bekrø4na, äfv. -krö4na, i Sveal. äfv. 032 (bekrö´na Weste; bekr`öna Almqvist), v. -er, -te, -t, -t ((†) -ar, -ade osv. Ps. 1695, 313: 11, Lehnberg Pred. 3: 94 (c. 1800), Wallin Rel. 2: 100 (1820, 1827) m. fl.). vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.).
eg.: förse med krona (l. krans), kröna (ngn l. ngt). — jfr BEKRONAD.
1) i fråga om kunglig, furstlig, adlig (osv.) krona.
a) (†) kröna (en konung). (Det finns icke ngn manlig arfvinge) som vppå .. (G. II A:s) Stool och Säte att blifwa och wara wår Konung och Herre, sätties och bekrönes kunde. RARP 2: 32 (1633).
b) (föga br.) i p. pf., om person: prydd med l. iklädd krona. Bekrönt på hufvudet med en Kongelig Krono. Lallerstedt Dygdel. 32 (1746; om rättvisans gudinna). Bekrönta hamnar (dvs. vålnader). Atterbom Minnen 522 (1818).
c) [jfr ä. d. et becronet navn, t. dein bekrönter name] (†) i sht herald. i p. pf., i fråga om bildverk o. d.: försedd l. prydd med krona. Ofvanpå skölden en öppen tornerhjelm; täcket och kransen .. bekrönte. Schlegel o. Klingspor Ättart. 33 (cit. efter RR 1653). jfr: Ty hafwer thet (dvs. Uppland) .. til Wapn och Kiännetekn bekommit ett gyllende Äple .. med en Ægis-hiälm eller ett Korsmärke bekrönt vthi ett rödt Fäldt. Peringskiöld M. upl. 11 (1710).
2) (i vitter stil, numera föga br.) i fråga om (krona l.) krans af blommor o. d.: (högtidligt) pryda l. (festligt) smycka (ngn, i sht ngns hufvud l. hår); bekransa (ngn l. ngt); i allm. (utom i b) med prep. med. Lex. Linc. (1640, under redimio). Hwad Trä bär sådan Löf? / Som tu dig med bekröner. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). The Nakne Gratier .. / Gå städs j Dantzar, / Bekrönt’ med Crantzar. Dens. Parn. 3: 4 (1651). Håår, bekrönt medh Roser i Pärlor. Dens. Herc. 11 (1668). Festen kallas för Rosenfesten derföre, att en flicka bekrönes med en blomsterkrans. C. F. Dahlgren S. arb. 3: 23 (1822). Lakedaimoniern Lichas .. (hade) framgått på kämpaplatsen, och bekrönt körsvännen, för att gifva tillkänna, att det var hans vagn, som segrat. Höijer Thukyd. 2: 72 (1832). jfr BLAD-, LAGER-, LÖF-, TÖRN-BEKRÖNT m. fl. — särsk.
a) i bild. Och Träna nakne stå, dhem frostet röfvat haar, / Alt hvadh dhen varma Vår dhem pläger medh bekröna. Rosenhane Ven. 34 (c. 1650); jfr 3. — relig. Törnekrönter tu ock blef, .. / At tu måtte migh bekröna, / Medh tin ähra-krona skiöna. Ps. 1695, 152: 4; jfr Ps. 1819, 76: 4.
b) med det som utgör prydnaden osv. ss. subj. En krans af myrt, rosor och vinlöf bekröner hans hår. Atterbom LO 1: 204 (1824, 1854).
3) (i högre stil, i sht i vitter framställning) i utvidgad l. öfverförd anv.: smycka, pryda.
a) (föga br.) i fråga om konkret föremål; särsk. med det som utgör prydnaden ss. subj. Din bild hvar hyddas nakna vägg bekröner. Wallin Vitt. 2: 154 (1836).
b) i fråga om dygder o. d., betraktade ss. en människas högsta prydnader.
α) (knappast br.) med personsubj.; med prep. med. Att H: K: M:t .. wille .. en wiss tijdh .. beramma, till att låta cröna sitt Konungzliga hufwudh, såssom H: K: M:t alloreda heela sijn berömmelige Lefwernes och Regementztijdh .. medh sijne Christelige ock Konungzlige dygder .. zirat och .. herligen .. bekröntt hafwer. RARP 4: 99 (1647).
β) (föga br.) med det som tänkes som prydnad ss. subj. Om än allhanda Lärdom, / Alsköns Dygder, och Himlisk wet (dvs. vett) dit hierta bekröna; / Och den ädele mildheet alleen hon fattas i Cronan. Stiernhielm Herc. 445 (1668).
γ) (mindre br.) i p. pf. En gråhårig, med vishet och dygder bekrönad hjessa. Wallin Rel. 2: 100 (1820, 1827).
4) [utveckladt ur 2; anv. grundar sig på antikens sed att med kransar af lager o. d. belöna personer som utmärkt sig] (i framställning af vitter art, numera föga br.) bildl.: belöna. När en Menniskia (gm historien) uthi märkeliga exempel hörer, huruledes Gudfruchtigheet och ährligheet uthi then och then bekrönt .. är. Rudbeckius Kon. reg. 6 (1614). Här blijfwer omak och arbete lönt, dijn möda bekrönes / Med obegrijpelig hugnad och frögd. Stiernhielm Herc. 316 (1668). En kaller vattudryck skal blifva ehr belönt, / Och med barmhertighet barmhertighet bekrönt. Kolmodin Qv.-sp. 1: 24 (1732). Led och bekröna Hans (dvs. konungens) .. nit för sitt vigtiga kall. Lehnberg Pred. 3: 94 (c. 1800). (Skaldestycket) bekröntes med en omätlig beundran. Atterbom Siare VI. 2: 14 (1855).
5) (skämts., föga br.) göra till hanrej; jfr KRÖNA. Men den är usel mäst, som Ödet ej vil skona, / Til at bekrönter bli med en osynlig krona. Knöppel Mannsschol. 64 (1741). Men om min älskeliga Sköna / Med tiden skulle mig bekröna – – – / Om någon Sprätt – – förstår du nu? Lenngren 187 (1781). — i p. pf. närmande sig adj. anv.; jfr BEHORNAD b. C. I. Hallman 286 (1778). Bekrönte äkta män. Franzén Skald. 4: 288 (1794, 1832).
6) (i vitter stil, mindre br.) pryda det öfversta af (ngt); ss. prydnad resa sig öfver (ngt); i sht om träd o. d. En gyldne flagg bekröner hennes (dvs. tallens) spira. J. G. Oxenstierna 1: 71 (1805). Se .. kullen der borta, af lönnar bekrönt! C. F. Dahlgren S. arb. 1: 53 (1831). — jfr FJÄLL-, SKOG-BEKRÖNT m. fl.
7) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] i sht byggn. förse (byggnad l. byggnadsdel) med dekorativt afslutande takrand, gesims, (krans)list o. d.; äfv. med afs. på rumsdekorationer, möbler osv.; kröna; jfr BEKRÖNING slutet. Sina föregångares arbete har Adam Krafft .. bekrönt med ett sirligt gafveltak. Atterbom Minnen 200 (1818); jfr 8. Då man .. önskade bekröna den vackra altartaflan .., anbragtes ofvan densamma en cartousch med ett Christusmonogram. SD(L) 1894, nr 353, s. 8. Enkelt bekrönta skorstenar. E. G. Folcker i Tekn. tidskr. 1895, A. B. s. 114. — särsk. med sakligt subj. En bekrönande list. S. v. Friesen Inbjudn. 1891, s. 19.
8) (i högtidligare stil) föra till ett glänsande slut, fullborda (ngt) med heder, ärorikt, lyckligt osv.; fullända; sätta kronan på. Bekröna dina Ädla Gärningar med det Offer som du lämnar förnuftet. Eurén Cora 139 (1794). Med detta beslut står Gustaf Adolf inför sitt mål: det är en lefnad som bekrönes. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 185 (1881).
9) [jfr t. den er mit so viel gnade bekrönt; efter hebr. ‛ittar (med ”emfatiskt” t)] (i religiös stil) begåfva l. rikligen välsigna (ngn med ngt); kröna. RP 6: 597 (1636). Theszlikest bedie wi, at tu wår Konungs högtälskelige Gemåhl .. wille med all andelig och lekamlig wälsignelse rikeligen bekröna. Handb. 1693, s. 80. (Herren) Oss med sin nåd bekröner. Ps. 1819, 16: 1 (jfr: kröner dig med nåd. Psalt. 103: 4). Väl himlen vår kung har med seger bekrönt / öfver Priamos’ stad. Risberg Agam. 46 (1890). — [jfr ä. d. alt aaret med dit goode bekrooner riigelig, t. so viel jahre mit ruh und reinen freuden bekrönet] (†) Bekröna åhret medh alt godt. Ps. 1695, 313: 11 (Ps. 1819, 396: 8: krön; jfr Psalt. 65: 12).
Spalt B 976 band 3, 1902