| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
BEKÄNNELSE beɟän4else, i Sveal. äfv. 0302 (bekä´nnelse Weste; betj`ännälse Almqvist), r. l. f. (m. Sahlstedt, Weste, Almqvist) ((†) n. 2 Kor. 9: 13 (NT 1526), Växiö rådstur. prot. 1610, s. 238); best. -en; pl. -er.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) till BEKÄNNA I 3: tillkännagifvande, (öppen) förklaring. Medt underdanigeste bekennelse och tilbudt, ath udi hvadt motte (rådsherrarna) .. hans .. Ma:t .. biståndige vara kunne, schal hans k. Ma:t seg til .. them .. fulkommeligen forse. RA 1: 474 (1546). Svart Är. 81 (1560). — särsk. konkret:
a) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. t.] kvitto, intyg; jfr BEKÄNNA III 1. Ther vppå (dvs. på penningarna) wij eder .. sende wora bekennilsze och quittencier. G. I:s reg. 7: 100 (1530). RA 2: 249 (1568).
b) uppgift (om) l. anmälan (af förmögenhetsställning o. d.). Professio .. En wiss bekännelse på alt thet en åger. Lex. Linc. (1640).
2) (†) till BEKÄNNA I 4: vittnesmål, intyg(ande). Niels Larson haffwer waridt her för oss, och med någre gode mendz wittnesbyrd och bekännelsze bewijst (följ.). G. I:s reg. 16: 611 (1544).
a) till BEKÄNNA I 5 c β. Jag älskar eder. Blif icke förtörnad öfver denna bekännelsen. Ågren Gell. 10 (1757).
b) [efter senlat. confessiones, fr. confession(s)] i boktitlar o. d., äfv. närmande sig 4. En Skön Själs Bekännelser .. af J. W. v. Goethe. (1817; boktitel, efter t. die bekenntnisse einer schönen seele). S. Aurelii Augustini Bekännelser Om Sig Sjelf. Från Latinet öfversatta. Källström (1860; boktitel). — Anm. Det från anf. uttr. af Göthe lånade en skön själs bekännelse(r) förekommer äfv. eljest, numera i sht skämts. o. ironiskt; jfr SKÖN, adj. Hagberg Tegnér 30 (1847).
a) relig. om synder o. d. Syndennes bekennilse. Förspr. t. Rom. 3 b (NT 1526). Som tu nw haffuer gioordt thin scrifftemåål och bekennelse för gudhi och mich (dvs. prästen), så segher iach .. tich .. syndernes forlatilse til. O. Petri Handb. D 1 b (1529). Bekännelsen af våra synder bör vara förenad med en sorg efter Guds sinne. Hagberg Pred. 6: 139 (1820). — jfr SYNDA-BEKÄNNELSE.
b) i sht jur. om brott, förseelser o. d. Den häktade har nu aflagt (en) fullständig bekännelse. En uppriktig, frivillig, aftvungen bekännelse. G. I:s reg. 3: 221 (1526). Bekännelse in för Domaren. Kyrkol. 7: 4 (1686). Ej bör någor i brott, som å lif gå, fällas, på egen bekännelse. RB 17: 36 (Lag 1734). Pinar man någon, at thermed tvinga honom til bekännelse i någon sak. MB 20: 8 (Därs.). Han lerkade bekännelsen ur henne. Serenius (1741). Bekännelsen bringar tjufven i galgen. Rhodin Ordspr. 6 (1807). Bekännelse, det är Svarandens fria, medvetna, otvungna utsago mot sig sjelf. Nordström Samh. 2: 651 (1840). jfr SJÄLF-BEKÄNNELSE. — särsk.
α) i uttr. sitta på bekännelse o. d., (förr) om anklagad som kvarhålles i (strängt) fängelse för att förmås att bekänna. Emot generalmajoren Pechlin .. yrkades, att han måtte hållas på fästning till bekännelse. Adlerbeth Ant. 2: 18 (c. 1815). (General Pechlin) insattes .. på bekännelse på Varbergs fästning. S. Boëthius i NF 12: 927 (1888).
β) (föga br.) till BEKÄNNA I 6 e. En persons blotta bekännelse på sig sjelf kunde ej bestämma domen. Melin Jesu lef. 4: 43 (1851, 1863).
5) [jfr sv. dial. (Skåne) i samma anv.] (knappast br.) till BEKÄNNA I 7. Bekännelse .. af kort. Almqvist (1842). Kindblad (1867).
6) till BEKÄNNA I 8, II 3. Medh mwndsens bekennilse wardher man salugh. Rom. 10: 10 (NT 1526). Schroderus Osiander 2: 569 (1635). Förena tillgifvenheten för Guds namn med dess offentliga bekännelse. Lehnberg Pred. 2: 4 (c. 1800). Måtte .. (dessa barn) blifva faste och stadige i sin Christeliga tros bekännelse och utöfning! Handb. 1811, s. 62. Af den valde Kronprinsen emottaga dess bekännelse af vår rena Evangeliska lära. Rosenstein 2: 104 (1819). I Svearnes bygder .. var den nya lärans offentliga bekännelse ännu inskränkt inom Sigtuna. Strinnholm Hist. 3: 1 (1848). jfr KRISTUS-, TROS-BEKÄNNELSE. — särsk.
a) [jfr BEKÄNNA II 3] (†) med prep. till. Idhert vnderdånighe bekennelse till Christi euangelium. 2 Kor. 9: 13 (NT 1526). Den gemensamma, offentliga bekännelsen till Gud. Lehnberg Pred. 1: 5 (c. 1800).
b) (föga br.) konkretare. 1 Tim. 6: 12, 13 (NT 1526). Läter osz höra trones bekiännelse, til hwilken thetta barnet döpt är. Handb. 1693, s. 21.
7) [efter nylat. confessio] konkret: formuleradt uttryck för en religion l. ett kyrkosamfunds lära som man förklarar sig omfatta; jfr KONFESSION. RA 3: 305 (1594). Then oförandrade Augzburgiske Bekännelsen. Kyrkol. 1: 1 (1686). Den kyrkliga bekännelsens nödvändighet. Sundberg Bekänn. 4 (1879). — jfr RELIGIONS-, TROS-BEKÄNNELSE.
8) konkret: troslära, religion, konfession; äfv. koll. om bekännarna af dyl. Ifrå then Christelige troo och bekännelse afwijke. G. I:s reg. 17: 640 (1545). Statens antagna bekännelse. Ödmann Str. förs. II. 2: x (1803). Uppriktigt tillgifven den Evangeliska Bekännelsen. J. A. Lindblom i Handb. 1811, s. 9. Enligt Böhmens besvurna privilegier skulle ämbetena delas lika mellan båda bekännelserna (dvs. den katolska o. den protestantiska). Fryxell Ber. 6: 188 (1833). Kristenheten (är) delad mellan flera olika bekännelser, och inom hvarje särskild bekännelse finnas äfven många olika tänkesätt. Tegnér 4: 175 (1835). (Bodin har) varit misstänkt för att tillhöra denna bekännelse (dvs. kalvinismen). Bolin Eur. 1: 256 (1870).
9) [jfr mnt. bekantenisse i samma anv.] (†) till BEKÄNNA I 10: bevis på erkänsla; jfr BEKANTHET (slutet). Harald knutsson (som deltagit i Ture Jönssons stämplingar, men blifvit benådad) .. skall .. giffue oss til bekennelsze fem hundradhe mark. G. I:s reg. 6: 322 (1529).
(1 a) -BREF. [jfr ä. d. bekendelsebrev] (†) kvitto. Lath honum giffue tig hans bekennilsze breff hurv mykit han vpbär. G. I:s reg. 7: 40 (1530). Lex. Linc. (1640, under antapocha). —
(6, 8) -FRIHET ~20 l. ~02. Thomander Skr. 2: 500 (1860). De i religionsfriheten innehållna rättigheter, som inbegripa yttrandefrihet i form af tanke-, tros-, samvets- och bekännelsefrihet (d. v. s. hvarje individs rätt att uttala sina religiösa åsigter och ej tvingas till en annan trosbekännelse än den han sjelf hyllar. H. L. Rydin i NF 18: 140 (1894). — (4 b α) -FÅNGE~20. (förr) Att flitigt besöka bekännelse-fångarne, för att förmå dem till ett uppriktigt erkännande af det brott, för hvilket de blifvit tilltalade. SFS 1835, nr 20, s. 4. 10 qvinliga bekännelsefångar. Underr. om tillst. i Finl. fäng. 1866, s. 238. Björkman (1889). — (4 b α) -FÄNGELSE. (förr i Finl.) Underr. om tillst. i Finl. fäng. 1866, s. 326. — (5) -KORT~2. (föga br.) kort att bekänna med; kort som bl. duger att bekänna med, hacka. Weste (1807). Wenström (1891). — (7, 8) -KYRKA~20. kyrkosamfund karakteriseradt gm en bestämd trosbekännelse. Sv. kyrkotidn. 1859, s. 51. Den svenska kyrkan är ”en bekännelsekyrka”. O. F. Myrberg i Samtiden 1873, s. 669. De olika kristna bekännelsekyrkorna. E. Flygare i Ny sv. tidskr. 1880, s. 460. Den och den särskilda kyrkofamiljen — ty något annat äro icke våra skilda bekännelsekyrkor. Rudin Ord t. ungd. 2: 58 (1900). — (7, 8) -LÖS~2. konfessionslös. Den för alla gemensamma bekännelselösa folkskolan (i Förenta staterna). Beckman Amer. 2: 166 (1883). — (7, 8) -LÖSHET~20 l. ~02. konfessionslöshet. Thomander Skr. 2: 359 (1853). Den som vill gifva vår evangelisk-lutherska kyrka dödsslaget, han kan .. ej välja någon tjenligare väg än arbeta på hennes bekännelselöshet. Sundberg Bekänn. 12 (1879). — (4 b α) -RUM. (†) Föra en missgjärningsman i et fängelse eller bekjännelse-rum. Lind (1749, under gehorsam). — -SKRIFT~2. särsk. till 7. Kyrkans bekännelse-skrifter. Agardh Bl. skr. 1: 71 (c. 1855). De reformatoriska och af mötet (dvs. Uppsala möte 1593) godkända bekännelseskrifterna. Sundberg Bekänn. 4 (1879). — (7, 8) -TROGEN~20. Positiv, .. bekännelsetrogen christendom. Sv. kyrkotidn. 1859, s. 50. Lysander Almqv. 256 (1878). Kurtz står på bekännelsetrogen luthersk-kyrklig ståndpunkt. J. Personne i NF 9: 298 (1885). bildl.: J. S. i B., känd som bekännelsetrogen tullvän. SD(L) 1896, nr 339, s. 1. — (7, 8) -TROHET~20 l. ~02. Agardh Bl. skr. 1: 228 (1854). Sv. kyrkotidn. 1859, s. 54.
B (†): (7) BEKÄNNELSES-ARTIKEL. Then tijende Augsburgiske Bekennelses Articklen. Schroderus Osiander III. 1: 135 (1635). —
(7) -FÖRVANT. jfr RELIGIONS-, TROS-FÖRVANT. Augsburgiska Bekännelses-Förvanterne i Schlesien. Fören. i Altranstadt 1 Sept. 1707, 1: 3.
Spalt B 1015 band 3, 1903