| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
BEMÖDANDE bemø4dande, i Sveal. äfv. 0302 (bemö´dande Weste; bem`ödande Almqvist), n.; best. -et; pl. -en ((†) -er Thorild 2: 297 (c. 1785), Crusenstolpe CJ 1: 207 (1845) m. fl.).
1) (†) till BEMÖDA 1: (kroppslig) ansträngning. Armsenornas spänning vid en lyftning, eller annat starkt bemödande. Leopold 3: 315 (1801, 1816). Danskarne svängde sig (i dansen) med alla musklers bemödande på golfvet. Törneros Bref 1: 263 (1827). Ett för långt drifvet bemödande med synen. Hartman Husläk. 19 (1828).
2) (†) till BEMÖDA 2 b: besvär, möda. At altså berätta för honom, at boken var skrifven på Isländska, med gammal stil och på pergament, var et öfverflödigt bemödande. Ihre (1776) hos Troil Island 293 (1777). C. F. Dahlgren S. arb. 5: 66 (1833).
3) till BEMÖDA 3; konkretare: ansträngning (att vinna l. nå ngt), möda, sträfvan(de). Alla hans bemödanden voro fåfänga. Ett redligt bemödande att finna sanningen. Nordberg 1: 286 (1740). Vi vilja försöka, hvad ett ärligt bemödande kan förmå. Tegnér 3: 245 (1824). Fast allt ej må nås, är bemödandet skönt, ty i lifvet / sträfvandet sjelft är sitt mål, när det gäller hvad ädelt och stort är. Dens. 2: 214 (1829). Geijer I. 2: 307 (1845). Egna (rigta, offra) alla sina bemödanden åt (på) en sak. Cavallin (1875). — särsk.
α) till BEMÖDA 3 b α. Ett tillgjordt allvar och ett bemödande om grace. Rydberg Ath. 209 (1859, 1866).
β) (föga br.) till BEMÖDA 3 b β. Utan allt eget bemödande om sin bergning. Franzén Pred. 4: 261 (1844).
b) (föga br.) till BEMÖDA 3 d. Et oafbrutet bemödande för dygd och en ouphörlig tilväxt i det goda. J. Åström i LBÄ 14—15: 31 (1798). Hällströms rastlösa bemödanden för Observatorii inrättning. Nervander Skr. 1: 106 (1845).
Spalt B 1131 band 3, 1903