Etymologi
[af BE- o. sv. dial. (Södermanl. o. Västmanl.) skärma sig, ”låta illa, taga illa vid sig, beskärma sig” (Ihre Dial.-lex. 148 (1766), Rietz; jfr: Emportera sig, (dvs.) skicka sig ifrigt, förifras, skiemra (påtagligen tryckfel för skierma) sig. Swedberg Schibb. 268 (1716) o. det ur skärma sig utvecklade, från Uppl. uppvisade skärmera sig, beskärma sig, beklaga sig), af fsv. skärma, skirma, fäkta, strida, etymologiskt samma ord som det i BESKÄRMA, v.1, ingående enkla verbet o. liksom det likbetydande ä. d. skærme lånadt från mnt. schermen, motsv. mht. schirmen, schermen i bet. (med skölden) skydda sig mot en motståndares angrepp, parera, fäkta, strida. Ur bet. fäkta (i eg. mening) torde hafva utvecklat sig bet.: (på grund af häftig vrede l. förskräckelse o. d.) ”fäkta” l. göra häftiga o. egendomliga rörelser o. åtbörder åtföljda af utrop af harm l. afsky l. förskräckelse osv., hvarefter uttrycket så småningom kommit att användas med tanken (företrädesvis) riktad på utropen l. utgjutelserna. Att skärma sig är det ursprungligare uttr. bekräftas däraf, att (de etymologiskt närbesläktade) SKÄRMYTSLA o. SKÄRMYTSERA dialektalt genomgått samma bet.-utveckling; jfr sv. dial. (Uppl.) skärmytsla sig, jämra sig, beklaga sig (E. Grip i Landsm. XVIII. 4: 7 (1903)), äfvensom det af Ihre (anf. st.) från Södermanl. anförda, med skärma sig likbetydande skarmsera, som måste antagas hafva uppkommit af ett mot ä. d. skarmy(d)sere svarande, ej uppvisadt skarmy(t)sera, sidoform till SKÄRMYTSERA (jfr skarmyssel vid sidan af SKÄRMYTSEL; jfr äfv. sidoformen scharmisera af nyssnämnda verb); beträffande bet.-utvecklingen må ytterligare jämföras anfäkta sig (se ANFÄKTA II 1 o. 2) samt sv. dial. skärmyssa, skärmissa, skärmisla o. (väl gm folketymologisk ombildning) skärmässa, träta, vara ovettig, prata o. stoja (Rietz), skärmyss, träta, ordkastning (Rietz), skärmässa, träta, ordkastning (Hof Dial. vestrog. 248 (1772)), ovett, skarp tillrättavisning (Rietz), äfvensom SKÄRMYTSERA (skärmisera), i (den dialektala) bet. dundra, väsnas, ”lefva”, o. TORNERA. — Den reflexiva formen skärma sig torde (liksom äfv. skärmytsla sig) hafva uppstått gm analogi från förifra sig (i bet. råka i häftig vrede, brusa upp o. d.), jämra sig, voja sig, klaga sig, beklaga sig, besvära sig o. d., efter det att ordet till betydelsen blifvit mer l. mindre likartadt med dessa uttr. Prefixet be- har senare tillkommit, sannol. dels under inflytande från de synonyma beklaga sig, besvära sig, dels gm påverkan af BESKÄRMA, v.1]
refl.: i (starka l. öfverdrifna) ord l. utgjutelser (o. häftiga åtbörder) gifva uttryck åt sin ovilja l. harm l. afsky l. ledsnad l. (ytterliga) förvåning l. häpenhet (öfver ngt); (högljudt l. öfverljudt) klaga (öfver ngt), lamentera, utgjuta sig i jeremiader; ofta med prep. öfver. Beskärma sig, klaga sig, gemiscere. Broman Gl. (1736). Han beskermade sig illa, (lat.) mire lamentabatur, ejulabat. Ihre Gl. 587 (1769). Linné Nem. 60 (c. 1775). Oh väl! Beskärma Er, skrik, bullra, trät och svär. Envallsson Pig. 10 (1781). De som voro nog delicata, att icke i ord och åthäfvor beskärma sig öfver min förvandling. Törneros Bref 1: 133 (1825). Hennes nåd begynte beskärma sig, att hennes son härigenom kom att slå dank och göra odygd. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 74 (1830). Gregorius X, som .. beskärmade sig deröfver, att nya skatter och bördor ålades kyrkorna. Schlyter Jur. afh. 1: 44 (1836). Detta ideliga beskärmande öfver vår dåliga eller bristande kritik. Sthms Fig. 1847, s. 39. Fruntimret .. fortfor oupphörligt att jemra och beskärma sig, ehuru hennes man .. bedyrade att all fara nu var öfverstånden. Carlén Repr. 1: 124 (1861). Himlande sig och beskärmande sig på brutet landsmål. Strindberg Hems. 161 (1887). Tidningarna hafva berättat om ett fall af ”samvetstvång” och ”religionsförföljelse”, som skulle hafva förekommit i F., och i olika tonarter beskärmat sig däröfver. PT 1903, nr 80 A, s. 3.
Spalt B 1544 band 3, 1905
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
