| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
BEST bes4t l. be4st, stundom bäs4t (best (med) sl(utet) e Weste, bést Almqvist; jfr Arvidi 59 (1651; med rimorden keest, heest, reest m. fl.), Manderström Rimlex. 107 (1779; med rimorden berest, glest, hest m. fl.)), m.||(ig.) l. r. ((†) n. G. I:s reg. 15: 284 (1543), Knöppel Blindeb. 53 (1746), A. G. Silfverstolpe Skald. 294 (1801, 1814)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar ((†) -er Tit. 1: 12 (NT 1526), L. P. Gothus Mon. pac. 244 (1628), Rydelius Vitt. 24 (1715) m. fl.).
(numera i sht hvard.)
1) djur; i sht om vildt djur.
a) (†) i allm.: djur, vilddjur (utan skarpare utpräglad l. betonad bibet.). Oskälige Creatur och Bestar skulle them (dvs. de döda kropparna) ther förtära. G. I:s reg. 1: 22 (1521); jfr d. Ock du, du tiocka Jord, ey utan Liffs-frucht är, / Du allsköns Örter, Grääs, sampt Diur och Beestar bär. Columbus Bibl. v. A 1 b (1674). Orpheus .. har .. med en Harpa tämt de villa bestar. Ehrenadler Tel. 320 (1723; fr. aprivoisoit les bêtes farouches). Elgthor, ett Troll, halft Folck och halft Best. Mörk Ad. 1: 277 (1743). Öfningen at springa för somliga, och kämpa med andra bestar, gjorde honom (dvs. den förste vilden) härdig. Götheb. mag. 1759, s. 168; jfr b.
b) [jfr lat. bestia] om vanl. gm sammanhanget l. situationen närmare bestämdt djur för att framhålla att man anser det farligt l. svårt att råka ut för l. att det ingifver förskräckelse l. afsky o. d. l. har ett fasaväckande, grymt, vildt, motbjudande osv. utseende; vilddjur, odjur. Tu förfärligt grymme beest / Som så wijger och starker äst: / Intet fyrfött Diur är tigh lijk. Sigfridi F 3 b (1619; om lejonet). Vthi åthäfwor och seedher äre the gröfre, än .. grymme wildiur och bestar. Schroderus Liv. 491 (1626). (Regenter) kunne klädha sigh vthi wildiwrs natur, och såsom Tyranner eller bester, häria och fördärffwa theres Land och vndersåter. L. P. Gothus Mon. pac. 244 (1628). Något hvar giorde sin påminnelse, huru äfventyrligit det vore, at möta en sådan grym best (dvs. en björn). Nordberg 1: 78 (1740). Här har du besten! Sjelf jag tordes ej / I sadeln sitta; han tillät det icke. Atterbom LÖ 2: 167 (1827, 1854; om en häst). När .. någon af dessa bestar .. sätter sig att spisa på vår fattiga lekamen. De Geer V. skr. 1: 14 (1841, 1892; om myggor). Lejon med gullgul man och Armeniska tigrar han (dvs. Amor) kufvat, / Vildaste bestar han gjort veka och tama som lam. Petersson Tibull. 59 (1860). Framför gumman kom hundrackan, en raggig best, som kunde gå lika bra i sjön som på land. Strindberg Hems. 10 (1887). Han väntade lugnt, tills tjurn kom fram, / då slängde han (snus-)dosan i bestens panna. Melin Dikt. 2: 154 (1904). — i bild. ”En menighet”, sade han (dvs. P. Brahe d. y.), ”är en oregerlig Best, när han får för mycket tyglarne”. G. Bonde († 1764) hos Loenbom Hist. märkv. 4: 105. Den frustande besten. Levertin Konflikter 160 (1885; om ett lokomotiv).
c) om vanl. gm sammanhanget l. situationen närmare bestämdt djur för att beteckna det ss. omåttligt l. kolossalt l. häpnadsväckande stort (o. ofatt l. åbäkligt). (Elefanterna) äro the största Beestar vthi Werlden blandh alla fyrfotade Creatur. Kiöping Resa 94 (1667). Hvalfiskar, Elephanter, Siökor, Crocodiler samt andra ofantelige bestar. Bromell Bergart. 49 (1730). Så var det stora best så matt utaf att gå, / att det sig genast lät på marken vårdslöst falla. A. G. Silfverstolpe Skald. 294 (1801, 1814; om oxen i fabeln ”Oxen o. myggan”). En haj (hade) fastnat på kroken, och då vi kommo upp, voro tio man sysselsatta med att hissa den stora besten på däck. Nathorst Två somrar 1: 151 (1900).
d) (numera föga br.) för att framhålla (det förnuftslösa) djuret ss. en varelse af lägre slag o. mindre värde i jämförelse med människan; ej sällan föregånget af oskälig, oförnuftig o. d. (Människan) warder .. aff syndenne förwend och ganska oskickelig giord, såsom en beest. P. J. Gothus Synd. sp. D 4 b (1593). När wåre .. wenner hafwa gååt alle werldennes wägh, skal icke handlas medh theras kroppar, såsom man handlar medh oskälige bestars aas. Phrygius Likpr. ö. Marg. Olai C 7 a (1608). Ogudachtige Regenter .. bekymbra sigh allenast j håålåår (dvs. hårdår) om hästar och beestar: Men .. nödlijdande inbyggiare .. bliffwa slätt förgätne. Dens. Föret. 32 (1620). (Brasilianerna) hafwa hwarken ähra eller troo / Eller Konung, vthan samman som Bestar boo. Brasck Ty. kr. B 4 b (1649). Är nu wå(r) Siäl vtan skäl (dvs. förnuft)? eller äre wij fänad och bestar? Stiernhielm Herc. 372 (1668). (Öfverheten) Påminne sig .. ock; at regerningen är öfver folck, ei öfver oförnuftiga bestar. Sahlstedt Hofart. 22 (1720). Franzén Skald. 4: 325 (1832). — bild. Desse (dvs. ”rytare”, ”grinare” o. ”fånar”) äro nu menskliga samlefnadens bestar, så kallade för deras Oskälighets skuld. Thorild 3: 157 (1791).
e) (föga br.) ss. uttryck för ömkande l. medlidsam ringaktning: kräk. Edra Hästar? Herre! De orka min sann intet gå sielfve; Jag borde väl säga, at de icke orka stiga up af Ströet, men de stackars Bestarne hafva intet Ströö. Lagerström Den gir. 63 (1731; fr. les pauvres bêtes). En sådan stackars best bör veta det är Jul. Livin Kyrk. 134 (1781; om en bandhund).
f) med ngt förbleknad bet. (jfr 4) i uttr. som en best, på ett sätt som ej håller sig inom förnuftiga l. rimliga gränser, plumpt, omåttligt o. d. Hon (dvs. matmodern) sparar ingen mat, jag äter som en best, / Ibland af härsket fläsk, at bröstet blifver hest. Livin Kyrk. 141 (1781). Ja, ja, han har vunnit som en best i natt. Blanche Tafl. 1: 222 (1845, 1856).
2) [eg. en specialiserad anv. af 1 c, uppkommen ss. öfversättning af nedannämnda däggdjursordnings lat. benämning belluæ (pl. af bellua, oskäligt, i sht oskapligt, ofatt, ofantligt stort djur), hvilken väl snarast föranledts af tanken på flodhästen (o. noshörningen)] (†) zool. djur hörande till den af Linné uppställda däggdjursordningen Belluæ (omfattande häst-, flodhäst-, svin- o. noshörningssläktena); bl. uppvisadt i pl. ss. benämning på ifrågavarande ordning. Retzius Djurr. 14 (1772). Bestar; stora, oformliga, bröstfulla (felaktigt för börst-, dvs. borst-), eller tunnhåriga djur: elefanten, noshörningen, nilhästen, sjökon, svinet m. fl. Angelin Encycl. 2: 160 (1804). Weste (1807).
3) [bildl. anv. af 1] om vanl. gm sammanhanget l. situationen närmare bestämd person (människa l. med människan jämförligt väsen) för att framhålla att han ser ut som ett djur l. är djuriskt rå o. okultiverad l. visar omänsklig grymhet l. blindt följer sina drifter o. lidelser osv., att han alltså ej är (stort) bättre än ett oskäligt djur; stundom: vilddjur, odjur, omänniska. The vthaff Creta haffua jw (dvs. alltid) lögnare warit, oonde beester, och lata bukar. Tit. 1: 12 (NT 1526; Bib. 1541: ond diwr, Luther: bose viech, Vulg.: malæ bestiæ, gr. κακὰ ϑηρία). Sadane ett grofft beest .. som är föga bättre än ett oskiäligt Creatur. G. I:s reg. 15: 284 (1543; om Dacke). Den enögde best Polyphemus. Stiernhielm Bröl. 60 (c. 1650). Jag är en beest, ett villdiur, ja en diefvel. C. Gyllenborg Vill. 106 (1721). En skräddare, en liderlig och försupen best. Eurén Orth. 3: 7 (1794). Ja han, den liderliga, lystna besten / .. vann min drottnings vilja .. / .. till snöda lustar. Hagberg Shaksp. 1: 303 (1847; eng. that incestuous, that adulterate beast). Den der ludne besten, far till en vacker dotter? Börjesson Statshvälfn. 4 (1866). Rydberg Faust 175 (1878). Hallström Skogsl. 22 (1904). — jfr VILD-BEST. — särsk.
a) [jfr fr. quelle bête!] (†) för att uttryckligen framhålla ngn ss. oförnuftig l. förnuftslös o. lik ett oskäligt djur. O hwilken wacker beest är thenne. Skytte Underv. B 2 b (1604; yttradt af en påfve om ett tyskt sändebud som hade ett ståtligt utseende, men ej kunde tala annat språk än sitt modersmål). Om wij icke för dårar och oförnufftighe bestar wele reknade warda. Rudbeckius 3 Pred. D 3 a (1622). Skam få tu owettige (dvs. vettlöse) Best, som låter tin gambla Fader gå i Lorten, och tu skalt rijda. Ant. saml. 114 (1679); jfr 4 a.
b) (föga br.) för att beteckna ngn ss. hjärtlös l. känslolös l. oemottaglig för intryck, ss. saknande mänskliga känslor (i bröstet). Phrygius Likpr. ö. Marg. Olai C 8 a (1608). Nyheten af hans (dvs. Orfeus’) supplik / Pluto storögd hörde; / Sången, ljuf och änglalik, / Harpans himmelska musik / Besten nästan rörde. Lenngren 190 (1794). Är jag då en best? Jag tänkte i detta ögonblick på min salig mor, som berömt mig för mitt goda, ädla hjerta. Almqvist A. May 69 (1838).
c) (föga br.) för att beteckna ngn ss. plump l. rå l. ohyfsad i seder o. uppförande, ss. saknande folkvett: grobian. Min man ei hemma är: han är lång väg förrest: / Jag hoppas långan tid bli qvitt then grofva best. Kolmodin Qv.-sp. 1: 150 (1732). C. Gyllenborg Sprätth. 54 (1737).
d) (†) ss. uttryck för ömkande l. medlidsam ringaktning: kräk, stackare (jfr 1 e). Ack min Herre! .. hafven I hjerta, at tilfoga detta arma bestet en sådan förtret? Knöppel Blindeb. 53 (1746; fr. ce pauvre diable).
4) med (mer l. mindre) förbleknad bet.
a) [jfr holl. lui beest, legje nogal op je bed?] om människa l. djur l. sak ss. okvädinsord l. glåpord uttryckande ovilja l. indignation l. harm l. förakt o. d.; kanalje, rackare, odjur, as o. d.; ofta med ett närmare kvalificerande attribut; stundom i förmildrad l. skämtsam anv. Dragh tin koos din långe Best. Bedlegr. 10 (1647). Är icke gatan giord likså väl för mig som för dig .. tiocka best. Dalin Arg. 2: 234 (1734, 1754). Aldrig såg jag en sådan dum best som Ni, Such a stupid brute as you I never saw. Widegren (1788). Björn. Snåla markatta! Lät bli att rifva i mitt papper. Du får ej af mitt papper! Jag. Snåla best! jag vill ha papperet och jag skall ha det! Bremer Grann. 1: 49 (1837; i skämtsamt gnabb). Den besten ser ut att vara bra stark för sin ålder. Blanche En trappa upp 81 (1843; om en yngling); jfr c. Brodern .. är en konservativ best. Dens. Profbl. 6 (1850). Afundsjuka bestar, I liden af att se hur det går en väl. Strindberg Gill. 66 (1880). Det var med en hissnande känsla jag såg ned i marken och kände benen dingla vid hästens sidor; det gick väl dock an, så länge djuret stod stilla, men så började den besten röra sig och gå framåt. Ödman Vår- o. sommard. 1: 152 (1887). Denna hund var en ihärdig best och rätt egensinnig. Schröder Min. fr. skog. 169 (1888). Jag visste att eunucken ljög. Sådana der svarta bestar ljuga alltid. Heidenstam End. 156 (1889). Far sade: skäms du ej, din lata best, / När far din själf arbetar som en häst? / Upp med dig! Nu så gräfta vi potatis. Topelius Läsn. f. barn 7: 10 (1891). Klatsch! I väg, din best! (Galopperar i väg ..). Cavallin Kipling Gadsby 132 (1897; eng. you brute; om en häst).
b) om sak för att beteckna den ss. stor l. tung l. ovig l. besvärlig att handskas med o. d.; baddare. The tordöns-instrument, the beestar utaf stycke (dvs. bestar till kanoner). Rudeen Vitt. 173 (1702). Det är en flottig best. Bellman 1: 203 (1771; om Movitz’ basfiol). Hjälp mig till rätta / med den här tunga besten. Melin Breitenfeld 22 (1893, 1900; om en kista).
c) för att (ofta med motvillig beundran) uttrycka att en människa l. ett djur presterar ngt häpnadsväckande l. utöfver det normala l. att en person l. ett djur l. en sak i öfverraskande l. häpnadsväckande l. otrolig osv. grad utmärker sig för ngn viss (i sht dålig l. obehaglig) egenskap o. d.; baddare, huggare; i sht i utrop o. vanl. åtföljdt af en af (till) att o. inf. l. så o. adj. bestående närmare bestämning. Det var (mig) en best (till) att vara stark, att vara envis, att kunna springa! Det var mig en best! Det var en best så lång! Det var en best till abborre (att vara stor), till kista (att vara tung)! Det var en best att sjunga, spela vackert! Nej aldrig såg jag maken best att supa! Stagnelius 1: 580 (1823). Det var en best att klättra. Blanche Flick. i stadsg. 166 (1847). Den här skänken är en best att vara tung. Dalin (1850). En best till att ljuga(,) belua mendacissima. Cavallin (1875). Svågrarna voro ena bestar att supa. Öberg Sonen 194 (1905). jfr: Det är en best, at ha så faselig lust at siunga. Envallsson Tunbind. 14 (1781). — jfr BAKELSE-BEST.
-AKTIGHET~002 l. ~200. (numera föga br.) bestialitet. Dalin Arg. 1: 252 (1754). Det värnlösa könet (blef) med all bestaktighet handteradt och sedan sönderhuggit. Dens. Hist. III. 2: 87 (1762). Elefanten, hvarken grym i följe af sitt lynne eller af en vild bestacktighet som Noshörningen. Swartz Præs. i VetA 1797, s. 37. Leopold 3: 260 (1799, 1816). Almqvist (1842). — jfr ULFVE-, VARGE-BESTAKTIGHET.
B (†): BESTE-ART. vilddjursnatur. Med lust och nöge fegna sig af wåldsam blods vtgiutelse .. är .. tekn af willdiurs och beste-art. Sahlstedt Hofart. 137 (1720).
Spalt B 1632 band 3, 1906