| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
BESVÄRA besvä4ra l. -svæ4r-, i Sveal. äfv. 032 (besvä´ra Weste; besv`ära Almqvist), v.1 -ade ((†) pr. sg. beswär G. I:s reg. 17: 329 (1545), -svärer G. I:s reg. 16: 96 (1544), Rudbeck Bref 65 (1670: -es) Växiö domk. akt. 1697, nr 307, m. fl.; ipf. -swärhde Bidr. t. Åbo hist. I. 9: 187 (1637); sup. -swärt Sigfridi A 4 b (1619; rimmande med begärt); p. pf. n. -swærth G. I:s reg. 4: 65 (1527)). vbalsbst. -AN (†, Bidr. t. Åbo hist. Ser. 1 VII. 1: 37 (1635)), -ANDE, sbst.1, -ELSE (se BESVÄRELSE, sbst.1), -ING (se BESVÄRING, sbst.1), -NING (se BESVÄRNING, sbst.1); -ARE, sbst.1 (knappast br., Schultze Ordb. 5243 (c. 1755)); jfr BESVÄR.
— jfr OBESVÄRAD.
I. [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t. samt SVÅR i bet. tung] (eg.: tungt l. för tungt) belasta; (hårdt) betunga; gravera; jfr BESVÄR I. Helsingius (1587). Belada, beswära, läggia en börda på. Lex. Linc. (1640; under onero). — Anm. Det är stundom svårt att afgöra huruvida bet. I l. II föreligger.
1) [jfr holl. een arm van eene balans met een zeker gewicht bezwaren o. ik voel het koopren schild mijn’ matten arm bezwaren, t. lasttiere, wagen, schiffe beschweren o. die trauben beschweren die ranken] (†; jfr dock b α slutet) i fråga om belastning l. last l. tyngd i fysisk bem.
a) i eg. bem.: belasta (se d. o. 1); med personsubj.: förse med belastning l. last, lasta; med saksubj.: ligga ss. belastning på; hvila tungt på, tynga. Medh groof sand eller barlast beswära. Lex. Linc. (1640; under saburro). Sedan legges något ther vppå, som them (dvs. de inlagda nejonögonen) beswärar. I. Erici Colerus 1: 292 (1642). Min (dvs. Kristi) .. Kropp, som nu skall .. Hudflängias, .. beswäras med Korsens dragande (osv.). Emporagrius Cat. R 6 a (1669); jfr II 2. Då han (dvs. vågbalken) ej öfver 3 eller 4 marker besväras. N. Wallerius i VetAH 7: 2 (1746). Besvära en byggnad med sten. Schultze Ordb. 5241 (c. 1755). — särsk.
α) [jfr t. beschwerter safran] göra tung l. tyngre (gm tillsats af ngt tungt ämne); förtynga. I det Silket .. med färgen så mycket beswäras, at färgan i wichten lijka kommer medh sielfwa Godzet. Stiernman Com. 3: 157 (1663). Sådant beswärat och förfalskat Silke. Därs.
β) närmande sig II 2 d. Om den lilla kakan .. besväras med för mycket mjöl, blir hon tung och obehaglig att äta. Rückersköld Hush.-b. 2 (1785).
b) [jfr holl. een zieck lichame dat bezwaert den moet, lat. gravatus vino somnoque] oeg. o. bildl.: göra tung, tynga; nedtynga; i p. pf. med prep. med: tung l. tyngd l. nedtyngd af; jfr BESVÅRA 1. Then dödelighe kroppen beswärar siälena, och then iordeska boningen förtungar sinnet. Vish. 9: 15 (Bib. 1541; Luther: beschweret). Christi Disciplers öghon wore medh sömpn beswärade. Phrygius Him. lif. 18 (1615). Man skal tagha sigh til wara för öffuerflödigheet i maat och dryck .., så at eens hierta icke bliffuer så ther medh beswärat, at han inthet kan tenckia vppå sijn Saligheet. Rudbeckius 2 Pred. E 3 b (1622, 1637); jfr α. — särsk.
α) i fråga om mat o. dryck: öfverlasta. Lijkasom en beswärat Kropp är owig at fechta, och får letteligen Hugg: Altså ett beswärat Samwet tåhl inga stoora Anstöter. Rudbeckius Likpr. ö. A. Jönsson E 4 b (1671) [jfr lat. onerata et prægravata corpora (Livius)]; jfr 2 a. Besvära kroppen med mat och dryck. Lind (1749). — särsk. [jfr d. besvære maven med for megen drik og spise samt fr. cette nourriture pèse sur l’estomac] (numera mindre br.) i uttr. besvära magen, med personsubj.: (med mat o. dryck) öfverlasta (magen l. matsmältningen); med subj. som betecknar mat l. dryck: ligga tung i magen; i de yngre ex. kanske närmande sig l. öfvergående i bet. II 2, hvilken bet. man i detta uttr. numera oftast inlägger i ordet. Serenius (1741). (Ål) är af en delicat smak ..; men besvärar magen, och är hård att smälta. Westerdahl Häls. 143 (1768; uppl. 1764: graverar). Till middag de snart sagt rätt ingen ting förtära, / At ej sin mage med för mycken mat besvära. Livin Kyrk. 117 (1781). Möller (1790).
β) göra att (ngn) blir öfverlastad (af starka drycker), göra rusig, berusa. Then, som med dryck, Prästen eller andra beswära wil, bör ansees för ohöfwisk och wanartig. Kyrkol. 19: 29 (1686). En stor oreda och förargelse skal sig tildraga theraf, at icke allenast (de dödsdömda) fångarne med alt för mycket Wijn eller andre starke dryckar blifwa beswärade och så försoffade, at the sig intet kunna til döden bereda, .. utan ock at Skarprättarne jämwäl sig med dryck så öfwerlada, at the icke förmå sine Embeten rätteligen therwid förrätta. Schmedeman Just. 1283 (1690).
2) [jfr ä. d. synd kaldis en byrde, som besvarer dit hierte, mnt. sus lach he in danken beswart, mnl. onse Heere die wiltse besweren op dat sij dese mesdaet arnen o. al dat him mach bezweren, t. ein harter fluch beschwert das land] (†; jfr dock a) i fråga om börda som i psykiskt afs. verkar tyngande l. tryckande ss. bekymmer, fattigdomsbörda, syndabörda o. d.: betunga; belasta; med personsubj.: låta (ngn) drabbas tungt (af fattigdom o. d.), komma (ngn l. ngt) att tyngas (af ngt); med saksubj.: hvila tungt på, tynga, trycka, kännas tungt för (ngn); jfr BESVÅRA 2, BESVÄR I 1. The kranckheter som Herren them medh beswärat haffuer. 5 Mos. 29: 22 (Bib. 1541; Luther: beladen, Vulg.: afflixerit). Att oss icke otilbörligenn thill sinnes, hug och hierte gåår, och högeligen besuärer, Att wij .. såå skemlige .. schole förolempede .. bliffua. G. I:s reg. 17: 600 (1545). Påwerna .. haffua .. samweten medh tyranniske Bansätningar beswäradt. Ups. möt. M 4 a (1593); jfr a. Dett som .. migh i werden tyngest beswärar. Gustaf II Adolf 547 (1630). Est grave homini pudenti (osv.) .. Thet beswärar en blygsam och gör honom stoor plåga at begära något. Lex. Linc. (1640; under gravis). Hwad skal jagh medh then ähra, / Som wil migh stedz beswära? Ps. 1695, 273: 5; jfr Ps. 1819, 458: 5 (t. was frag ich nach den ehren, die nur das herz beschweren). Medh fattigdom, o Gudh! migh eij beswära. Ps. 1695, 300: 12. Lijckwäl beswärer detta mitt sinne, at denna Twisten så länge warar. Växiö domk. akt. 1697, nr 307. Han är den, .. som skal frälsa dig ifrån alt det, som dig besvärar, trycker och fången håller. Borg Luther 1: 13 (1753); jfr II 2. Det besvärar mig at lämna Academien åter, där jag ser mina kamrater både kunna vistas och framdraga sig. Leopold (1777) i 2 Saml. 6: 143. — särsk.
a) [jfr sv. dial. besväratr, ledsen, bekymrad (Rietz), d. besvære sin samvittighed med synd, holl. zyn geweten bezwaaren o. bezwaard, bekymrad, t. dass du dein gewissen nicht beschwerest mit mord samt fr. charger sa conscience d’une chose] (i religiös stil, numera föga br.) i uttr. besvära samvetet, betunga samvetet, om synd o. d. äfv.: tynga (på) samvetet, besvärad i samvetet, som har ett betungadt samvete (jfr II 2). Synderna skulle förökas och församkas til at beswära samwetet. Förspr. t. GT a 4 b (Bib. 1541). Förnimmer Presten at then siwke än tå är beswärat j samwetet, och kan icke wara til fridz, må han än nu trösta honom widh thetta sinnet (dvs. på följ. sätt). Handb. 1541, s. C 4 b. (Biskop Osius förmanade) Keysaren, at han .. ey .. (skulle) anfächta then fromme och obrotzlige Athanasium, och således beswära sitt Samwete medh Synd. Schroderus Osiander 1: 270 (1635). När en för Gudz Ordz tienare uppenbarar .. något .. som hans Samwete beswärar. Kyrkol. 7: 1 (1686). Om synden besvärat hans samvete. Handb. 1811, s. 110.
b) i uttr. besväras l. (vara) besvärad med, äfv. af, betungas l. (vara) betungad med l. af, hafva att bära på, tyngas af; stundom närmande sig bet.: ”ha att dras med” o. svårt att skilja från II 2 c, d. Ther ock någhor (vid skriftermålet) icke befinner sigh med .. större synder beswärat wara, så skal han tå icke yterlighare bekymbra sigh. Kat. 1572, s. C 3 b. Händer offta, at en är beswärat medh månge Barn, som ingen annan Handtering weeta eller bruka, än theras Fadher brukat hafwer. Schroderus Uss. G 4 b (1626). Sedan så förglömmer en Biskop myckijt i sin egen facultet, ty han är medh annat i sitt ämbete och stoort husshål och sin ålder besvärat. Rudbeck Bref 33 (1664). Af armod och fattigdom beswärat. Schmedeman Just. 581 (1669). Ungdomen vid Scholarne (har) i förra tider varit besvärad med then vidlyftiga Tideri Grammatica. Växiö domk. akt. 1750, nr 183.
c) [jfr t. sein gedächtnis beschweren samt fr. charger sa mémoire] i förb. besvära minnet o. d., belasta l. betunga minnet. (Landtmarskalken) bad at R(idderskapet) o. A(deln) benägit ville uttyda hans kårta tahl, säijandes at han ey kunnat besvära sit minne med mera. 2 RARP 5: 511 (1727).
d) närmande sig bet.: försvåra (ngns omständigheter), förvärra (ngns förhållanden l. sak); jfr BESVÅRA 2 b. Så warder ock mandråpares saak (dvs. brottslighet) icke litet beswärat genom then förargelse, som ther aff sigh förorsakar. L. Petri Mandr. D 2 b (1562). Med mindre hans (dvs. ryssens) fiädrar någott bliffue plockadhe, och hans vilkor besvärade. A. Oxenstierna Skr. 2: 246 (1615) [jfr lat. si res bello aggravatæ essent]; jfr 3.
3) [jfr d. besvære med skatter, prioriteter, holl. een burgher met schulden beswaert, t. das reich mit zöllen, waren mit abgaben beschweren, äfvensom fr. charger le peuple d’impôts] (numera nästan bl. i historisk framställning samt kam. o. jur.) i fråga om onus, pålaga, gravation, penningskuld, tjänstskyldighet o. d.: betunga, belasta; med saksubj. äfv.: gravera, häfta å; jfr BEHÄFTAD 2 c, BESVÅRA 3, BESVÄR I 2, ONERERA. Med l. af någon annan inteckning äro dessa fastigheter icke besvärade. G. I:s reg. 1: 322 (1524). Ath hjelpe rikit aff the gæld och skwller som thet med beswærth ær. Därs. 4: 65 (1527). Then them mz noghon tunga eller arbete besuära wille. O. Petri 1 Post. 38 a (1528). The förra Landzhöffdingar .. hadhe beswärat folcket, och hadhe taghet aff them brödh och wijn, och ther til fyratiyo Siklar silffuer. Neh. 5: 15 (Bib. 1541; öfv. 1904: betungat, Luther: beschweret, Vulg.: gravaverunt, Sept.: ἐβάρυναν). Hvad koppar der uthe ligger, och huru högt han ähr besvärat. RP 3: 191 (1633). Skip eller Godz, the medh Bodmeri beswärade woro. Sjöl. 1667, Bodm. 5. Ey må Rusthållaren besväras med kåstbare Monterings Perzedlar. Abrahamsson 62 (1726). Egendom .. besvärad med .. gravationer. Ad. prot. 1800, s. 239. Säterier med knektehåll besvärade. Rabenius Kam. § 277 (1825, 1832). Förmenar Fjerdingsman sig vara med honom icke åliggande göromål besvärad, må klagan anmälas hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. SFS 1850, nr 29, s. 4. I Sverige var väg- och brobyggnad ända från medeltiden ett onus, som besvärade jorden. NF 17: 1558 (1893). Hemmansdelarne .. äro besvärade af förgångsbeting och oguldna skiftesomkostnader. PT 1905, nr 49, s. 4. — (†) med indirekt personobj. (De första sex årens tillverkning skall) them (som bearbetat nya malmstreck) hwarken med Afrad eller Tionde onereras eller beswäras. Bergv. 1: 93 (1637). — särsk.
a) [jfr ä. d. mange wore almwe beswares met vloglige pantning] (†) närmande sig bet.: träda (ngns) rätt för nära, förfördela (jfr II 1); i sht i fråga om affordrande af för höga afgifter, prejeri o. d.; jfr BESVÅRA 3 slutet o. BESVÄR I 2 d. Ther någne then Danske, eller Norske Adell .. wtij någne måde kan beclage sigh ther om at wäre wfforrettett, eller beswäritt. G. I:s reg. 9: 30 (1534). Att en part aff eder uthöfver rätt och skiäll skulle af them (dvs. adel o. fogdar) förtvungne och besvärade blifva. RA 1: 354 (1544). Ther man .. effter sin godtyckio Kiöparen beswärar, skinnar och skafwer. Rudbeckius Luther Cat. 100 (1667). Om Präst Besvärar Åhörarne eller upbär mera än bör. Drysell 176 (1728). Svenska män (skulle enl. öfverenskommelsen af år 1285) i allo hafva samma friheter på Gottland (som gottlänningarna i Sverge), och eho, som derutinnan på ett eller annat sätt besvärade dem, hade att vänta sig Konungens stränga näpst. Strinnholm Hist. 4: 634 (1852; arkaiserande).
b) (föga br.) i utvidgad anv.: inskränka l. begränsa (ngt) med graverande (förbehåll o. d.). Konungens benådningsrätt har blifvit besvärad med inskränkning i detta fall. Svedelius Statsr. ansv. 578 (1856).
4) (i juridisk stil o. däraf påverkad framställning) i fråga om indicier o. d.: vara graverande för (ngn), gravera.
a) [jfr holl. bezwarende omstandigheid, t. beschwerende umstände samt fr. circonstances aggravantes, lat. res aggravantes] i p. pr. närmande sig adjektivisk anv.: graverande. Besvärande omständigheter (och liknelser). Weste (1807). Har någon, för att ådraga annan straff, emot honom falskeligen förebragt besvärande omständigheter, så att åtal vid domstol derå följt ..; varde såsom falsk angifvare straffad. SFS 1864, nr 11, s. 60. På grund af de besvärande omständigheter, som mot honom förekommit. Tegnér Armfelt 2: 284 (1884). Han .. framstälde .. en lång rad af anmärkningar, af hvilka flere voro mycket besvärande för landshöfdingen. Odhner G. III 1: 311 (1885).
b) (numera knappast br.) i p. pf.: som (med s. k. halft bevis o. d.) blifvit (i ngn mån) öfvertygad om brottslighet, (till hälften l. i ngn mån) förvunnen. The som medh sådana (brott som räknas till ”crimina notoria”) äre besuärade, haffua foordom tijd warit vnder kyrkiostraff. KOF 1: 252 (1575). En i märkeligaste mån besvärad Brottsling. Törngrenska målet 464 (1802). Som Riks-Marskalken, Grefve Axel von Fersen .. lika litet som hans Syster, Grefvinnan Piper född v. Fersen, under ransakningen med ringaste omständighet, som utmärkt brottslighet, besvärade blifvit. Kungör. ang. orsak. t. Carl Augusts död 1810, s. 4. Af dem, som därföre (dvs. för mordet på G. III) blifvit i förvar tagne, voro följande, såsom antingen redan sakfällde eller svårare besvärade, under sträng bevakning. Adlerbeth Ant. 2: 4 (c. 1815). Om skriftens författare, med halfva skäl besvärad, brister åt värjemålsed. Schlyter Jur. afh. 1: 149 (1836). De i konungamordet mest besvärade. Crusenstolpe Mor. 4: 212 (1841). Hvar och en, som .., i brist af full bevisning, likväl funnits om brottet till den mån besvärad, att saken vore åt framtiden lemnad. Livijn 2: 177 (1844). Sv.-fin. lagt. (1883).
c) (numera knappast br.) i andra former. Besväras af vittnen, blifva förvunnen. Lindblom (1790; under premo). Omständigheter som besvära. Nordforss (1805). Det vittnesmålet besvärar honom mycket, cette déposition le charge furieusement. Weste (1807). — särsk.
α) i uttr. ngn besväras med indicier o. d. att hafva gjort ngt, mot ngn föreligga (graverande) indicier osv. att han gjort ngt. En kommissionär L., som med starka anledningar besvärades att hafva gifvit (Fersen) ett slag med käppen i hufvudet. Trolle-Wachtmeister 1: 252 (1810). Den, som besväras med bindande liknelser att hafva begått ett urbota brott. Järta V. skr. 1: 78 (1815).
β) [jfr holl. men bezwaerde elkanderen met zwaere gevolgen samt fr. il osa le charger d’avoir au moins connivé à son attentat] närmande sig bet.: beskylla. Falskligen besvära: calumniari. Lindfors (1815). — särsk.
α’) (†) i pass. med förseelsen angifven gm prep. med o. följ. att-sats: beskyllas för att (ngt göres). Vidare besväres iag med att dageligen bygges, och Inspectores intet bevärdes der medh att få vetta der af. Rudbeck Bref 65 (1670).
β’) i uttr. blifva besvärad med en beskyllning, blifva beskylld. Nu blef han af Messenius, fadern, besvärad med de farligaste beskyllningarna. Fryxell Ber. 9: 159 (1841).
II. [jfr SVÅR i bet. besvärlig, hinderlig, krånglig osv.] eg.: göra det svårt för (ngn l. ngt); bereda svårigheter för (ngn l. ngt); jfr BESVÄR II.
1) [jfr motsv. anv. i (ä.) holl. o. (ä.) t.] (†) göra (ngn) förfång l. orätt, förfördela, förorätta, kränka (jfr I 3 a); jfr BESVÄR II 1.
a) [jfr mnt. do bischop Johan dit horde, dat he myt unrechteme ordele beswaret wart, holl. zich bezwaard vinden o. de bezwaarde parthye] i fråga om rättsliga förh. o. d.; i uttr. (be)finna sig besvärad, finna sig förfördelad, vanl. (be)finna sig besvärad (ut)af l. (e)mot l. med l. (ut)i l. (ut)öfver (ngt), finna sig förfördelad gm (ngt), samt den besvärade part, den lidande l. klagande parten, den besvärade l. en besvärad, person som lidit orätt; stundom närmande sig bet.: missnöjd. Then beswärede, beklagende lijdende part. G. I:s reg. 13: 163 (1540). Huru appelleres eller vädias schall (från häradstinget), um någen af parterne finne sig besvärede i domen. RA 1: 266 (1540). Der någen sig medh then dom eller sentens, som af häradzhöfdingen och the tolf männ opå tinget [säges?], funne besväradt eller sig icke medh måtte eller kunde åtnöije låthe. Därs. 355 (1544). En Syn, .. ther öffwer .. Frw Anna befinder sig .. beswäredt, Szå att same synn hänne förnär endelis, och icke skall rätzligen tillgången ware. G. I:s reg. 18: 826 (1547). Ther öfwersten icke wil skaffa then beswerade ret. Gustaf II Adolf 53 (c. 1620). Befunno thet ena Rijket sigh i någon måtto emoot thet andra beswärat. Girs G. I 142 (c. 1630). Skulle .. någon fiinna sigh aff Collegii Domar beswärat. Sjöl. 1667, Inledn. b 1 a. Kyrkol. (1686) s. 227 (1687). Schmedeman Just. 1419 (1695).
b) [jfr motsv. anv. i (ä.) t.] i allmännare anv.: göra (ngn) till föremål för kränkande behandling, illa behandla, plåga. Hwar tu beswärar mina döttrar, eller tagher andra hustrur ther offuer. 1 Mos. 31: 50 (Bib. 1541; öfv. 1774: handterar illa, öfv. 1904: behandlar illa, Luther: beleidigest, Vulg.: afflixeris, Sept.: ταπεινώσεις). Then Gudh som åtskilde haff och strand, / Han åtskilde Swerige frå Danmarks land, / Thet törff ingen annen (dvs. behöfver icke den ene den andre) beswäre. Svart Gensv. K 8 b (1558). Min högste Skatt, O Jesu käär, / .. Sij, huru iagh beswärat är / Och sitter vthi Wåde. Ps. 1648, s. 230; jfr Ps. 1695, 252: 1. Min owän migh beswärar, / Och Gudz agas skarpa rijs. Ps. 1695, 53: 2. — särsk. i uttr. icke finnas besvärad, se sig oförhindrad, icke draga i betänkande (jfr III 1). Ändoch monge Theologi .. icke funnes beswärade, berörde reene Articklar at vnderskrifwa. Schroderus Osiander III. 2: 196 (1635).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] bereda svårigheter l. olägenheter för (ngn l. ngt), vålla l. tillskynda obehag l. besvär (se d. o. II 2), genera; störa, oroa, ofreda; trötta; plåga; falla (ngn) besvärlig (se d. o.); stundom svårt att skilja från 3; jfr BESVÅRA 4. Förlåt, om jag besvärar l. jag ber om ursäkt, i fall jag besvärar, till person(er) som man stör l. vållar obehag; jfr 3. Finna l. känna sig besvärad (af ngt). Mina liktornar börja besvära mig. Besväras af ohyra. Ther före (skall) ingen nödigt hafwa, .. olärde christne at beswära medh månge .. Frågor. Emporagrius Cat. S 1 b (1669). Jag (skall) med ingen oanständighet .. besvära Ridderskapets ock Adelens öron. 2 RARP 3: 203 (1723). Besvärar någor sin förmyndare med onödig rättegång. ÄB 23: 6 (Lag 1734). Hvarken här (i Viborg) heller i de andre städer blefvo vi besvärade af någon (tull-) visitation. A. Hülphers (1760) hos Leinberg Vårt land 2: 77. Gå din väg, du, du besvärar oss. Björn Billett. 16 (1786). Solskenet besvärade mina ögon. Widegren (1788). Förlåt att jag med mitt gnäll oroat och besvärat dig. Choræus Bref 82 (1801). I Stad hafve ej någon rätt att nabo besvära med byggnad intill hans husmur eller vägg. Försl. t. byggn.-balk 1819, s. 1. Den liderliga popularitet, jag för närvarande tillfälligtvis åtnjuter i den nyckfulla publiken, som också dermed mindre hedrar än besvärar mig. Tegnér 5: 320 (1823) [jfr lat. oneratus magis quam honoratus]. Kaptenen .. tycktes besvärad af detta fjäsk. Almqvist Det går an 69 (1839). (Husmusen) skall .. icke förekomma i Qvickjock, der Lapparna alldeles icke besväras af henne. Nilsson Fauna 1: 351 (1847). Om jag icke allt för mycket besvärar, skall jag stanna qvar ett par dagar. Dalin (1850). Att menniskor besväras för sina andliga öfvertygelser .., är icke blott en orättvisa utan en oklokhet. Bergstedt Clément l (1868). Besvära genom efterhängsenhet. Schulthess (1885). Liksom besvärad af värmen sköt han sommarrockens uppslag åt sidan. Heidenstam End. 124 (1889). En annan plågoande, som mycket besvärade mig i ungdomen, var rädsla. De Geer Minnen 1: 25 (1892). — särsk.
a) [jfr t. viel wissen möchte sie beschweren] med klandrande l. ironisk bibet.: genera; i nekande satser för att beteckna frånvaron af ngt som med rätta borde finnas. Inga band af tacksamhet .. besvära honom (dvs. den själfviske), när tillfället erbjuder fördelen. Wallin 2 Pred. 2: 202 (1829). Man ser .., att han (dvs. Strauss) icke finner sig besvärad af något slags humanitet. Melin Jesu lefv. 1: 1 (1842, 1855). Med all möjlig respekt för den goda Stockholmspubliken, af omdöme och kunskaper är den icke särdeles besvärad. C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 259. jfr: Ett tarfligt .. rum, föga besväradt af möbler. Scholander I. 2: 8 (1881).
b) om sjukdomar, åkommor, lyten, svagheter o. d. närmande sig bet.: anfäkta, ansätta, hemsöka; numera ej om farliga l. svåra sjukdomar; i sht i uttr. besväras l. (vara) besvärad af, förr äfv. med (ngt), (vara) behäftad l. bekajad l. belastad med (ngt), lida af, ”dras med”; jfr BESVÄR II 2 b. Cardinalen är ofta besvärad med Podagre. Björnståhl Resa 1: 369 (1772). En som besväras af snufva. Lindblom (1790; under gravedinosus). Spasmodiska krämpor .. besvärade hans kropp. Adlerbeth Åm. i VetA 1796, s. 39. En ganska vanlig, rå och äcklig theaterbof, som dertill besväras af nog mycken dumhet. Sv. lit.-tidn. 1815, sp. 191. (Wallenstein) var så besvärad af fotgikt, att han icke utan största plåga kunde sitta till häst. Fryxell Ber. 6: 465 (1833). Sedan mitt 23 år hade jag varit besvärad af en periodisk hufvudvärk. Berzelius Själfbiogr. ant. 72 (c. 1845). Skuggorna, som han (dvs. Karon) öfverskeppar, besväras ej af fettma. Rydberg Ath. 328 (1859, 1866). Den af svindel besvärade. Oscar II 3: 251 (1864, 1888). När han skall uttrycka sina känslor, besväras han af en olycklig tunghäfta. Wirsén i PT 1904, nr 294 A, s. 3. — i numera obr. förb. Carl Lilia reeser hem af siukdom beswäradh. RARP 4: 319 (1650). Det tyckes ock vara nödigt at efftersee, om det folcket, som plågas med Pesten, har tilförende ock nyligen varit beswäradt med hunger och dyr tijd. Linder Pest. 11 (1711). Äfven denna månad hafva inga egänteligen Epidemiske sjukdomar besvärat. Veckoskr. f. läk. 1: 366 (1781). Sådane sjuke, som med värkelige Kräftskador voro besvärade. Därs. 4: 7 (1783). Climatet (i Jakobstad) är ganska sundt hvarföre stadens Innevånare för några svåra Farsoter aldrig besväras. L. J. V. Häggström (1815) hos Söderhjelm Runeberg 1: 10. jfr: En qvinna, som i aderton år varit besvärad med en oren anda, hvilken tilskyndat henne .. krankhet. Bælter Jesu hist. 5: 416 (1759).
c) i uttr. besvära magen, se I 1 b α slutet.
d) [jfr d. dagvandet besværer grubedriften] närmande sig bet.: göra mindre behaglig l. mindre fördelaktig l. mindre lätt osv.; hindra, försvåra; om brist, fel o. d.; i sht i uttr. besväras l. (vara) besvärad af, stundom med, (vara) behäftad l. bekajad l. belastad med (ngt), lida af, ”dras med”, ”laborera med”; jfr BESVÄR II 2 c. Spillande, widh-lodande, i wägande, och mätande, och annat meer som hindrar och beswärer sielfue handteringen (dvs. det arkimediska sättet att utröna metallers egentliga vikt). Stiernhielm Arch. C 1 b (1644). Andra vetenskaper, hvilka hafva at beställa med menniskiors gierningar, besväras med samma bräckelighet (som lagfarenheten i fråga om teoriens riktiga tillämpning på praktiken). Nehrman Inl. t. jur. civ. 22 (1729). De läckor, hvarmed Skeppet under hela resan varit besvärat. Törngrenska målet 81 (1801). Svenskan, som framför andra språk är besväradt af en ofta orimlig skillnad emellan bokspråket och hvardagstalet. Franzén Minnest. 1: 37 (1811, 1848). (Svullnande af öronkörtlarna) besvärar alltid mer eller mindre tuggning och sväljande. Hartman Husläk. 189 (1828). Lungorna angrepos, andedrägten besvärades. Hanselli S. vitt. 2: 10 (1856). Är vägen af .. backar i hög grad besvärad. SFS 1878, nr 18, s. 19. Till höger om vägen och tillräckligt långt därifrån, för att ej besväras af vägdammet, ligger .. härberget Talavid. Rydberg Vap. 7 (1891). (Den tyske målaren) Triebels framställning skall en tid hafva varit besvärad af en violett ton. NF 16: 700 (1892). — särsk.
α) i numera obr. förb. Hwadh fahra .. Omliggende Provincier .. skulle wara vnderkastade, och oundwikeligen med beswäres. RARP 1: 41 (1627); jfr I 2.
β) (föga br.) närmande sig bet.: belamra. De Arkitekturritningar, som i så stor mängd besvära väggarna. Polyfem IV. 4: 2 (1811).
e) [jfr fr. embarrassant] (i sht i skriftspr.) i p. pr. i adjektivisk anv.: obehaglig, otreflig, besvärlig (se d. o. 4); genant; störande; hinderlig; tröttande; plågsam; äfv. ss. adv. Rosenstein 1: 70 (1787). Den fräna, besvärande lukt som (örten, näml. kejsarkronan) .. äger. O. Swartz i Sv. bot. 376 (1809). En oförklarlig värme, som hastigt gjorde våra nyss förut mot kölden otillräckliga reskläder högst besvärande. Atterbom Minnen 335 (1818). Den besvärande hettan. Cederborgh Ungd. tidsf. 3: 73 (1834). Den besvärande omständigheten af ordets neutrala genus, som .. särskilt är hinderligt, när fråga är om personifikation. Böttiger 4: 303 (1854, 1869). Somrarna (på Island) äro ej besvärande varma. Läseb. f. folksk. 699 (1868, 1892). (Ärkebiskop Rosenstein) snusade spanskt snus, som likt ett rödbrunt damm rökte vidt omkring och var lika besvärande för hans egna kläder som för andras ögon. De Geer Minnen 1: 36 (1892). För att förjaga alla besvärande reflexioner. Quiding Hvidehus 214 (1899). — med ironisk anstrykning. Akademiens ledamöter hade gent emot de unge reformatorerna iakttagit en besvärande tystnad. Ljunggren SAHist. 1: 298 (1886). — (mindre br.) om person. G. var stundom litet besvärande genom sin enfaldiga frågvishet. Törneros Bref 1: 277 (1827).
f) [jfr fr. embarrassé] (i sht i skriftspr., mindre br.) i p. pf. i adjektivisk anv.
α) generad, bragt i förlägenhet, förlägen; tvungen, brydd; brydsam; motsatt OBESVÄRAD, OTVUNGEN. Så skämma ut sig, och, besvärad sjelf, / Besvärlig bli för andra. Hagberg Shaksp. 12: 362 (1851). Regeringens svårigheter ökades genom dess tvungna och besvärade ställning till Lewenhaupt och krigshären. Malmström Hist. 2: 360 (1863). De båda främmande herrarne se emellertid ej det ringaste besvärade ut af medvetandet att ej af värdinnan vara väntade. Ödman Ungd.-m. 2: 51 (1876, 1881). (Marie Antoinette) var alt annat än besvärad i fråga om sätt och medel att taga ledningen i sin hand. Hedin Rev. qv. 27 (1879). (Den unge mannen) var en smula besvärad i fruntimmerssällskap. Hedberg Torpa 25 (1888).
β) [jfr d. besværet aandedræt] försvårad, hindrad; motsatt OBEHINDRAD (jfr d). Mycket besvärad andedrägt. Hartman Husläk. 97 (1828).
g) (föga br.) i uttr. ej låta besvära sig, vara ogenerad. Ej låta besvära sig, vara otvungen, utan krus, rättfram. Dalin (1850).
Anm. I följ. ex., där ordets anv. sannol. framkallats af rimmet, torde det hafva bet.: vålla afbräck i, förstöra. En flodh (dvs. öfversvämning) kan thet (dvs. världens gods) besvära, / En eld kan thet förtära. Ps. 1695, 273: 2; jfr Ps. 1819, 458: 2 (t. das eine kleine fluth / so balde kan verheeren) [jfr Mat. 7: 27]; jfr: En Eld som ei förtärer, / Och en Brand som ei beswärer. Brenner Dikt. 2: 29 (1686).
3) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] göra l. vålla (ngn) omak l. besvär (se d. o. II 3), uppfordra (ngn) att göra ngt som är besvärligt; falla besvärlig; stundom svårt att skilja från 2; jfr ANSÄTTA 5, ANTASTA 5, BEMÖDA 2, OMAKA, v. För alla de gånger han besvärat mig med sådant som han kunnat göra själf. Du kan vara lugn, jag skall inte besvära dig vidare; jfr b α. Hwj skulle tin tienare yterlighare beswära min herra Konungen? 2 Sam. 19: 35 (Bib. 1541; öfv. 1904: blifva min herre konungen till besvär, Luther: beschweren). Att j szå onytteligen beswäre och betunge Camerschriffwerne, till att giöre sådant fåfängtt arbete. G. I:s reg. 17: 136 (1545). Beswära, bemöda. Lex. Linc. (1640; under molesto). De, som i oträngde mål gå sine Förmän förbi, och besvära Kongl. Maj:t. Publ. handl. 1: 394 (1723). Besvära embetsverken med oriktiga, obetänksamma framställningar eller klagomål. Westee (1842). Gunnar känner, att han icke bör besvära sin fader med oupphörliga frågor. Rydberg Vap. 297 (1891). — särsk.
a) i numera obr. förb. Så att vij herum icke offthere motthe öffverlöpne och besvärede bliffve. G. I:s reg. 22: 8 (1551).
b) [jfr fsv. jach skal förra ther om beswära alla the mina venir ära] i satser som innehålla en höflig anhållan o. d. där ordet (ofta innebär artig öfverdrift af den förorsakade olägenheten o. därigenom) förstärker den höfliga l. ursäktande tonen; med prep. med: göra (ngn) omak l. besvär med (ombesörjandet l. uträttandet af ngt); med prep. om: bedja (ngn göra sig det besväret) att lämna l. att förfärdiga o. lämna (ngt), bedja (ngn) om (ngt); med att o. inf.: anmoda (ngn) att (göra sig det besväret att utföra ngt). Får l. törs jag besvära (er) om ett litet kvitto på pengarna? Förlåt, att jag besvärar dig. Livijn i Bref rör. N. Skol. hist. 124 (1810). Egentliga anledningen hvarför jag skrifver är ej att gratulera, utan att besvära dig. Tegnér 5: 64 (1811). Förlåt att jag besvärar dig med denna kommission. Därs. 65. Om du reser till Lund i denna månad torde jag få besvära med en pakett dit eller derifrån. Växiö domk. arkiv 10 maj 1835. Får jag besvära bror att torka af sig i tamburen. Strindberg Fjerd. 10 (1877). Får jag besvära mamma om litet grädde. Agrell Dram. 1: 24 (1883). — särsk.
α) ironiskt (jfr c α). När vi kommo in, .. stod han (dvs. kvacksalfvaren) orörlig, utan at röra mössan, eller at besvära folk med nedsittande. Linné Västg. 100 (1747).
β) [jfr t. ich muss Sie herbemühen] (mindre br. utom i Finl.) med adverbialbestämning som betecknar det ställe dit ngn anmodas begifva sig (jfr c β). Franzén Skald. 7: 227 (1822). Förlåten, mina damer, att jag besvärat er hit. Topelius Fält. 2: 159 (1853). Malm Brytn. 318 (1901).
c) refl.: göra sig omak l. besvär (se d. o. II 3); vanl. med prep. med; i nekande satser ofta närmande sig bet.: (icke) befatta sig med, (icke) bry sig med l. om, (icke) bekymra sig om. För all del, paketet behöfver ni inte själf besvära er med, det skall springpojken få gå hem med. När man vill åt mästaren, behöfver man inte besvära sig med lärlingen, ordspr. Schroderus Uss. B 1 b (1626). Medhan .. E. Mtz. åår och ålder än thet icke så fulkomlighen tillåta medh månge långe böker sigh beswära. Rudbeckius 4 Pred. A 2 b (1634). Sosom jag med phantasier och fåfenga hopp mig jntz gärna beswärer, altså steller jag dette alt till Gudh. A. Oxenstierna Bref 4: 419 (1647). Vid begrafningar .. besvära sig (Hamburgs präster icke) med att kasta mull på liket. J. Wallenberg 72 (1769). Besvära sig med ngt för ngn. Meurman (1846). Hon lät .. med en vink förstå, att han, sjuk som han var, icke behöfde besvära sig den här gången (att resa sig för att hälsa stående). Heidenstam End. 102 (1889). Men säg, hvad tjänar det till, att vi / besvära oss med hyckleri / inför hvarandra, då vi förstå / hvarandras tankar så väl ändå? Andersson Mickel räf 84 (1900). — särsk.
α) ironiskt (jfr b α) i nekande satser då ngn betackar sig för en annan persons beställsamhet o. d.; jfr BESVÄR II 3 a. Besvära dig inte! Ni behöfver inte besvära er! Sahlstedt (1773). Dalin (1850).
β) [jfr t. wenn Sie sich gefälligst herbemühen] (föga br. utom i Finl.) med adverbial bestämning som betecknar det ställe dit man begifver sig (jfr b β). Herre, bad hon (dvs. den samaritiska kvinnan), gif mig af detta vattnet, att jag ej hvar dag behöfver besvära mig hit i solhettan! Topelius Evang. f. barnen 67 (1893). (Flickan frågade i telefon) om han icke ville besvära sig till henne i en viktig angelägenhet. Malm Brytn. 104 (1901).
III. [liksom d. besvære sig efter t. sich beschweren i motsv. anv. Till grund för denna anv. ligger kanske en ur I härledd bet. ”känna sig betungad af ngt”, hvarur utvecklats dels bet. ”göra svårigheter, vägra” (se 1), dels bet. ”beklaga sig” (se 2); jfr Grimm, Paul D. wb., Falk o. Torp. Med afs. på bet.-utvecklingen jfr lat. gravari] refl. (jfr II 3 c), äfv. intr. (se 2 b γ slutet): framkomma med (sina) besvär (se d. o. III).
1) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. ä. holl. samt ä. t. beschwere dich nicht die kranken zu besuchen (Luther); jfr äfv. lat. ne graveris exædificare id opus quod instituisti] (†) göra svårigheter l. invändningar (vid ngt), visa sig ovillig (att göra ngt l. till ngt), ”dra sig för” l. vägra (att göra ngt); i sht med negation; jfr BESVÅRA 5. Är .. wår kerlige begeren at eder högmectighett jcke wille beswära sich ther wtijnnen att låtha them (dvs. de rymda upprorsmännen) koma oss tillhånda. G. I:s reg. 8: 150 (1532). Kon(ung) Christopher besvärade sigh i sakene plat intet om någhon del, uthan var strax redobogen till at utlofva .. hvad the Svenske af honom .. begärat hade. L. Petri Kr. 120 (1559). När Rijksens Rådh i Sverige icke besvärer sigh att gifue Danmarcks Rådh den tittell deres förmän gifuidt hafue, då hafuer Danmarcks Rijkes Rådh inthet betenckiande dem den tittell igen att gifue. A. Oxenstierna Skr. 2: 685 (1624). Doch hafver ingien till sodan marsch sigh mehra ähn han tillförene beshverat. Oxenst. brefv. 8: 147 (1633). Huru Moses sigh beswärade, när han skulle gåå til Pharaonem. S. Nicolai Likpr. ö. Beningen B 3 a (1646).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] klaga; ofta med prep. öfver.
a) [jfr t. die landleute beschweren sich über den vielen regen] (numera föga br.) beklaga sig, jämra sig; med prep. öfver: klaga öfver (ngt) l. på (ngn); stundom svårt att skilja från b; jfr BESVÄR III a. Konungen motte wehll beswära sigh att Cronones ränte war .. förswagat och stympat. Svart G. I 124 (1561). (Man) hörer .. ofta huru fattigt folck sigh beswära och jämra: Hwadh skole wij äta? Phrygius Him. lif. 52 (1615). (Brefskrifvaren kan t. ex.) besvära sig öfver sin goda väns frånvaro. Biurman Brefst. 41 (1729, 1767). Mången besvärar sig deröfver at jorden är så ojämn. Högström Tankar om Gud 208 (1741). Hvarföre besvärar jag mig öfver et lidande, som skal göra min tilkommande glädie så mycket större? Hoffmann Förnöjs. 191 (1752). Han besvärar sig över dät förtreteliga arbetet, Tædium laboris queritur. Schultze Ordb. 5241 (c. 1755). Dalin (1850). Häftigt besvära sig. Linder o. Walberg (1862). Biskop Brask besvärade sig öfver Olaus på sätt han det kunde, i bref till sina vänner. Svedelius i SAH 49: 32 (1873). — i numera obr. förb. Förstinnan .. beswärar sigh ther vthinnan ath hennes hemferd wille dröyia in pa hösten for longt. G. I:s reg. 7: 381 (1531). Han beswärer sig, icke haffwe rådh til längre att rijde oss färdig med Hest och harnesk. Därs. 16: 96 (1544). När Canickerne sigh mycket beswerede för brist the hadhe på Personer. Svart G. I 75 (1561). Misstro altid dem, som besvära sig vara rörde (dvs. träffade) af hvad i gemen til odygders dämpande anföres. Tessin Bref 2: 229 (1754).
b) i sht adm., kam. o. jur. anföra klagomål; i sht i fråga om klagomål som i vederbörlig form framställes hos vederbörande myndighet; med prep. öfver: öfverklaga; stundom svårt att skilja från a; jfr BESVÄR III b, c, d. Besvära sig öfver ngt inför, äfv. för ngn, klaga för ngn öfver ngt. RARP 1: 24 (1627). På thet Judarne skulle icke förorsakas, til at besvära sig för Tiberio, och klaga, at Pilatus ville intet straffa öfverhetens fiende. Spegel Pass. 277 (c. 1680). Är sedermera någon, som förmenar sig hafva blifvit præjudicerad vid Commissionen (dvs. kommittéen för utrönande af orsakerna till kolbristen i bergslagen m. m.), så kan han vid nästa Riksdag sig deröfver besvära. 2 RARP 2: 186 (1723). Expediterne hade intet fog at besvära sig öfver någon hårdhet. Nordberg K. XII 1: 51 (1740). Allmogen besvärar sig deröfver i underdånighet, at … Publ. handl. 7: 5340 (1762). Engelska regeringen besvärade sig öfver denna pålaga såsom stridande mot förbundet af år 1720. Malmström Hist. 2: 43 (1863). Besvära sig hos vederbörande myndighet. Snellman o. Osterman (1903). — särsk.
α) med följ. att-sats.
α’) (numera mindre br.) anföra klagomål öfver att. Oxenst. brefv. 6: 6 (1626). Bönderna beswära sig, att stundom moste de gåå ifrån duuken (dvs. altarduken, nattvardsbordet) för wijnlösa skull. Murenius Visit.-prot. 13 (1637). Både Professores så och Studenterna besvärade sigh, att de intet fingo gå i Biblioteket så offta som de ville. Rudbeck Bref 57 (1670). Hallenberg Hist. 2: 545 (1790).
β’) (†) under form af klagomål anföra att. Landtrådet besvärar sigh först at de icke förstå Svenska. RP 1: Prot. 1621.
β) [jfr t. ich habe mich über dich zu beschweren] (numera mindre br.) i förb. besvära sig öfver (förr äfv. utöfver) ngn, anföra klagomål mot (ngn); äfv.: klaga på (ngn) (jfr a). Menige köpstäderne och alle Sölfuerbergsmän .. hafwa sigh therföre hosz osz nu högeligen beswäratt vthöffuer the månge landzköpmän. G. I:s reg. 16: 5 (1544). Vppstod och Knutt Påsse, och beswärede sigh på Slächtens wägna .. öfwer Nils Bengdtsson .. öfwer dett Wapnet han förde. RARP 1: 25 (1627). Domitius Corbulo, för detta Prætor, besvärade sig inför Senaten öfver Lucius Sulla, en förnäm yngling, ”att denne icke lemnat honom plats vid ett fäktarespel.” Kolmodin Tac. 1: 231 (1833).
γ) i numera obr. förb. (I) beswäre .. eder .. vm then gierd, som wij aff eder begeret haffue. G. I:s reg. 11: 2 (1536). En part af klerkerne hafva klagevis besveredt seg, thet adelen och en part af fougterne hafve mygit ath bestyre medt them. RA 1: 481 (1546); jfr α α’. Ingen parten .. hade sich medt skäl till att beswäre emoth then annen. G. I:s reg. 18: 208 (1547); jfr δ. Han har högeligen besvärat sig över hånom, Graviter eum accusavit, de crimine appellavit. Schultze Ordb. 5241 (c. 1755); jfr β o. δ. — särsk. intr. Bönderne här i Lähnet besuere om the Borgleger som Hofmennerne nu af them kräfuie. Fin. urk. I. 2: 135 (1597). Wåre trogne Vndersåter och Prästerskapet .. hafwe .. hoos Osz vnderdånigest Supplicando beswäradt, huruledes them .. aff theras Åhörare theras wahnlighe Tijonde smör, skeer förkort. Placat om tiondesmör 28 april 1630.
δ) jur. anföra klagomål inför högre domstol öfver utslag i lägre instans, begära upphäfvande af l. ändring i utslag; anföra besvär (se d. o. III d); jfr APPELLERA, VÄDJA. Kyrkol. (1686) s. 228 (1687). I brottmål .. hafve ej någor lof at vädja, .. utan må then, som ej nöjes åt thes (dvs. underrättens) dom, besvära sig ther öfver i Hofrätten. RB 25: 5 (Lag 1734). Then sig besvärande. Nehrman Pr. cr. 256 (1759); jfr BESVÄRANDE, sbst.2 II. Besvära sig vid vederbörlig domstol öfver något. Dalin (1850). Den, som besvärar sig, skall, derest vederparten bör höras öfver den förda klagan, .. ombesörja besvärens delgifning åt denne. NF 2: 405 (1877). Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ege deröfver i Hofrätten sig besvära. SFS 1877, nr 31, s. 46. Vegelius (kyrkoherde i Pudasjärvi 1691) besvärade sig hos konungen (öfver konsistorialrättens dom) och återvann rättighet att bekläda prestämbete. Schybergson Finl. hist. 1: 551 (1887).
Spalt B 1810 band 3, 1906