| Publicerad 1908 | Lämna synpunkter |
BEVANDRAD bevan4drad, i Sveal. äfv. 032 (beva´ndrad Weste; bevànndrad Almqvist), p. adj.
— jfr OBEVANDRAD.
1) [jfr BEFAREN, BEREST m. fl.; jfr äfv. motsv. anv. i t.] (†) som vandrat l. färdats (mycket); berest. En bewandradh och försöckter man, som myckett ondt lijditt hafwer. Växiö domk. akt. 1675, nr 296. Den mycket bewandrade och widtförfarne man Hubertus Langetus. Rudbeck Atl. 2: 112 (1689). Hon (är) mycket vijdt bevandradh. Växiö domk. akt. 1696, nr 476. Swedberg Cat. 58 (1709). — jfr VIDT-BEVANDRAD.
2) [jfr motsv. anv. i d.] (föga br.) hemmastadd (på en ort i följd af att man mycket gått omkring där). Vara väl bevandrad i en stad, i ett slott, en skog, en park o. s. v. Dalin (1850). Anders var, som vi veta, icke alls bevandrad i Neapel. Lysander Äfv. 124 (1872). Hon hade .. i uppdrag att bära omkring .. stadens tidning, och var på den grund väl bevandrad i alla gårdar. Engelke En småstad 43 (1906).
3) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] hemmastadd, öfvad, ”drifven”, säker, skicklig, kunnig, förtrogen, förfaren (i ett teoretiskt ämne l. en praktisk färdighet). En doctor juris och doctor medicinæ kunna .. til alla delar fullgiöra sin skyldighet, änskiönt de voro icke så mycket bevandrade i latinen. Lagerbring Skr. 68 (1744). (En ”äkta” bokkännares) hufvudsak är, att kunna uppräkna titlarna .. af de böcker ni frågar efter ..; att vara bevandrad i Journaler (m. m.). Leopold 3: 462 (1794, 1816). (Friherrinnan Å.) är nu så bevandrad däri (dvs. i Fritjofs saga), att hon vid alla tillfällen anför de mest lyckligt passande språk därutur. C. G. v. Brinkman (1825) hos Wrangel Brinkman 142. (Enarelapparna) äro mycket boksynta och väl bevandrade i sin Christendom. Castrén Res. 1: 118 (1842). (Johan Bure) ansågs vara .. uti nästan alla vettenskaper den mest bevandrade på sin tid. Fryxell Ber. 10: 47 (1842). (K. XII) var mindre bevandrad i strategien, än uti sättet att hugga sig igenom sin fiende. Wingård Minnen 7: 59 (1847). Piper .., hvilken, i inrikes ärenden mångerfaren, sjelf erkände sig föga bevandrad i en utrikes ministers värf. Carlson Hist. 7: 19 (1885). Något djupare bevandrad i den tyska, franska och engelska litteraturen blef jag aldrig. De Geer Minnen 1: 42 (1892). Så litet bevandrad tsaren än var i den europeiska diplomatiens former. Hjärne K. XII 62 (1902). — särsk.
a) i numera obr. förb. En mogen förfarenhet eller et i verk och bestellningar genomdrifvit, i lefverne och vmgänge försökt och bevandradt förstånd. Rydelius Förn. Föret. § 6 (1718, 1737).
b) med tydligare framträdande af det bildliga i uttrycket; närmande sig 2. Vida bevandrad på de menskliga kunskapernas fält. Wallin Rel. 1: 54 (1818, 1825). Funck .. var väl bevandrad på partiväsendets alla hemliga vägar. Odhner G. III 1: 87 (1885).
Spalt B 2242 band 4, 1908