| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEFAREN befa4ren, i Sveal. äfv. 032 (befa´-ren Weste; befàrän Almqvist), p. pf. (af BEFARA, v.2; se d. o. I) ss. adj. -ret, -rne, -rna; -rnare.
— jfr OBEFAREN.
a) som rest (mycket), (vidt) berest; nästan bl. [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] om sjöman som varit längre tid till sjös (o. därigenom förvärfvat sig erfarenhet i sitt yrke); jfr SJÖ-FAREN. Befarne Båtsmän. Stiernman Com. 5: 819 (1700). Att Wår Örlogs Flotta .. blifwer försedd med befarit Siöfolk. Därs. Ovahnt och litet befarit manskap. Höpken 2: 461 (1758; om sjömän). Föga befaren han är, som föga har farit i stormar. Nicander G. sann. 100 (1767); jfr b. Dugtigt sjöfolk .. och befarna Officerare. SP 1780, s. 163. En befaren Matros. Gosselman Col. 2: 215 (1830). Till uppmuntran för sådane af båtsmännen som fullkomligt känna kompassen, kunna stå till rors och svara för rorgången, bruka handlod och känna allt sjömansarbete och i anledning deraf komma i klassen af befarne, bestås 1 sk(illing) om dagen under namn af Befarenhetspenningar. Gynther Förf. 9: 207 (1870; efter handl. fr. 1798). Af svenska flottans manskap kallades till 1875 den sjövan, hvilken varit minst sex månader till sjös, befaren den, som farit minst ett år, och välbefaren den, som farit minst två år på aflägsnare farvatten. R. Pettersen i NF (1876). jfr HALF-, HEL-, O-, VÄL-BEFAREN. — (föga br.) med tillagdt rumsadverbial. En pålitelig och här (dvs. i Bankasundet) befaren Sjöman. C. G. Ekeberg i VetAH 37: 124 (1776). Huru befaren jag finner dig nu kring böljor och länder ..! Adlerbeth Æn. 159 (1804, 1811). jfr VIDT-BEFAREN.
Spalt B 630 band 3, 1901