| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ERFAREN æ3r~fa2ren l. ä3r~, äv. e3r~, p. adj. -et; -rne, -rna; -rnare. adv. (mindre br.) -et.
som (på ett visst område) är i besittning av många på egna upplevelser l. rön beroende insikter (o. färdigheter); som (gm att ha prövat på mycket) känner till livet o. världen; kunnig, bevandrad, gammal o. van; stundom: driven; jfr FÖRFAREN. Cellarius Lib. mem. 143 (1729). En ärfaren Christen. Nohrborg 354 (c. 1765). Tag mot några råd af din erfarna mor. Wallin 2: 87 (1808). Erfaren mans råd är bäst. Granlund Ordspr. (c. 1880). En erfaren ämbetsman. De Geer Minnen 2: 221 (1892). — jfr DANS-, KONST-, KRIGS-, LAG-, LIVS-, MÅNG-, O-ERFAREN m. fl.
Spalt E 704 band 7, 1922