Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ERE- e3re~.
Ordformer
(e(h)re- HH XIII. 1: 111 (1563: ehremarch) osv. erie- (ä-) GR 19: 348 (1548: Eriemarken), HFinlKamF 3: 64 (c. 1577: Äriemarck). äre- GR 16: 742 (1544: äremarker), Därs. 25: 131 (1555: äremarken). äris- HFinlKamF 3: 62 (c. 1577: Ärismarck))
Etymologi
[fsv. äre- (i ssgrna äre-mark o. -skogher; av fi. erä, aflägsen, obebodd ort]
(numera bl. i historisk framställning, i fråga om ä. finl. förh.) i ssgr: öde-, vild-.
Ssgr: ERE-BYGD. (†) ödebygd. I Findlandh skall ware eett stortt styckie landh, hwilkett kalles Ehrebygden. SUFinlH 1: 168 (1601). —
-MARK. ödemark, vildmark, ouppodlad (men för kolonisation lämplig) jord; utmark (använd för jakt o. fiske). Then skada the Bönder aff Nyeslott .. göre (bönderna i Kumogårds län) påå theres äremarker och fiskerij. GR 16: 742 (1544). Flyttie up udi eriemarcken. Därs. 21: 186 (1550). VgFmT II. 8—9: 25 (1908).

 

Spalt E 702 band 7, 1922

Webbansvarig