| Publicerad 1908 | Lämna synpunkter |
BEVARS bevar4s, i södra o. västra Sv. stundom (i Skåne allmänt) beva4rs (beva´rs (med långt a) Weste; bevárss Almqvist; jfr Stenhammar 219 (c. 1795), där ordet rimmar med narrs), interj. Anm. I 1 kvarstår den verbala konstruktionen och delvis äfv. den verbala bet.
(hvard.)
1) uttryckande en önskan att slippa ifrån ngt obehagligt (jfr BEVARA 10 f γ α’); stundom närmande sig 2.
a) (mindre br.) med prep. för. Bevars för alla galna nyheter! Bevars för en sådan drummel!
b) (numera föga br.) med prep. (i)från. Bevars från Ehr! Ehrenström Öfverd. 69 (1739). Bevar’s från en sådan slägtskap. Saml. f. hjertat o. snillet 4: 120 (1789). Bevars väl från at jag skulle vara &c, à Dieu ne plaise que je sois &c! Weste (1807). Hellre än jag tog en gammal gubbe, så vet jag intet hvad jag gjorde .. Bevars från alla gubbar! Knorring Förhoppn. 3: 252 (1843). Bevars ifrån att torrt moralisera! Scholander 2: 116 (1866).
2) (numera mindre br.) uttryckande motvilja l. afsky. Men ach! bevars väl, sad’ den ena, / Hur syndigt sådant nöje är. Creutz 77 (1759). — ironiskt. Baron Silfverhjelm kom åkandes i sitt ekipage .. Ty bevars, att unge herren skulle i så vackert väder komma, likasom andra, gåendes. C. C. Gjörwell (1791) i Sv. mem. o. bref 2: 12.
3) (numera mindre br.) uttryckande förskräckelse. Bevars, skrek vår sekter, så skutan börjar skaka! J. Wallenberg 137 (1771). Den karln är rätt besatt .. Bevars! han mig förskräcker! Lidner 2: 74 (c. 1790). — särsk.
a) (numera knappast br.) i förb. hu bevars. Det är Nilses egen stämma, / Hu bevars! han går igen. Lenngren 142 (c. 1795). Storm .. skeppsbrott .. hu bevars! det der / Kan mig i dödlig ångest sätta. Leopold 1: 446 (1814).
b) (knappast br.) uttryckande förskräckelse för att ngt skall inträffa parad med önskan att det ej måtte ske. (Gossen är) litet pjunksjuk .. Bevars, att han skulle dö; ty då tror jag att han droge sin mor med sig i grafven. C. C. Gjörwell (1796) i Sv. mem. o. bref 2: 125.
4) uttryckande bestörtning l. häpnad l. förvåning. Å bevars l. bevars väl, så du ser ut! Hvar i all världen har du varit? Bevars! Hans andedrägt snart vädrets våld förqväft. Bellman 2: 184 (1783). Bevars! så Frun är vred. Envallsson Niugg 3 (1784). Men, kors bevars väl, skrek Susanna, / Och släppte nålar, sax och tråd, / Skall detta vara Hennes Nåd!!! Lenngren 87 (1796). Bevars, hvilket fläng både ute och innan! / Hos Prostens hvad stoj och hvad stök! Dens. 64 (1800). Hertigen (som sökt hemta sig): ”Bevars! Och hvad har händt?” Crusenstolpe Mor. 4: 170 (1841). Åh bevars! Kors bevars! Bevars väl! Almqvist (1844). Sandels han såg på den komne förströdt: / ”Bevars, ni är varm som en ugn ..” Runeberg 2: 76 (1848). Bevars, hvad du ser ut! Dalin (1850). ”.. Robin (dvs. hunden) är alldeles förskräcklig — han ljuger!” ”Åh bevars, gör han det; det har jag aldrig märkt!” Quiding Hvidehus 133 (1899). — (†) Bevars Gud! Bon Dieu! Miséricorde! Weste (1807). Bevars så det är skönt! Meurman (1846).
5) uttryckande (afvisande) missnöje l. harm l. förtret, ofta förenad(t) med undran. Åh, bevars! Nij uttyder då mina ord så faslig Philosophiskt. Boding Mick. Illp. 19 (1741). Bevars! ha ej så brådt. Leopold 1: 456 (1814). Bevars hvilken narr! o stultum! Lindfors (1815). Bevars, hvilket larm för ingenting! .. Bevars, så du talar! .. Bevars väl, hvad han kan vara noga! Almqvist (1844). Bevars att jag skulle vara så ohöflig! Meurman (1846). Bevars, så enfaldig du kan ställa dig! Bevars, hvad du har många konster för dig! Bevars, så noga det skall vara! Bevars, sådan sprätt! .. Bevars, att du kan vara så elak! Dalin (1850).
6) uttryckande en ngt öfverlägset medlidsam ringaktning för andras tilltag l. uppträdande: kantänka. Och nu, bevars, är han en riktigt hög herre. Kaligula giorde sig sielf förmätit bevars til ÖfverstePräst i Rom. Växiö domk. akt. 1795, nr 468. Bevars, herrn, kan tänka! Dalin (1850).
7) uttryckande skämtsam l. ironisk beundran l. stolthet: kantänka; må ni tro. Lilla Louise är nu mor, och jag bevars morfar. C. C. Gjörwell (1793) i Sv. mem. o. bref 2: 105. Hvari bestod då på en sådan galadag denna traktering? Jo, bevars, uti gös med senap (m. m.). Dens. (1808) Därs. 239. Bevars! hvad den lille har klädt sig grann. Hedborn 1: 152 (1835).
8) uttryckande ett, ofta ironiskt, af- l. tillbakavisande af tankar som yttrats l. framkallas af det yttrade: för all del. Brahe (häftigt): ”Er mening kan väl icke vara, att glömma hertig Carls rättmätiga anspråk?” Pechlin: ”Bevars, ingalunda ..”. Crusenstolpe Mor. 4: 113 (1841). Fru Bellamy. Och när ni gifter Er med Miss Sarah .. Robert (protesterar). Jag! Nej .. bevars! Wijkander Onkel Sam 49 (1875); jfr 10. Man har förvånats öfver att Kuropatkin för med sig ikoner och helgonbilder till den yttersta östern; bevars väl, han är allt för praktiskt anlagd för att sätta sin lit till dem. S. Hedin i SD(L) 1904, nr 254, s. 1. — ironiskt. Det hände, som händer ej sällan, / (Må ingen bli stucken, bevars!) / Att den fick den vise i fällan, / Som sjelf fastnat qvar i en narrs. Stenhammar 219 (c. 1795). Vi stulta helst omkring vår egen förstuqvist, / Och när vi gå i fält, som ner i Danmark sist, / Så slåss vi ej — bevars — vi bara promenera. B. E. Malmström 6: 282 (1858). Det är, bevars väl, ej någonting, som går på djupet, men det leder till en omfamning, som hon sedan snällt och uppriktigt biktar för sin man. Wirsén i PT 1898, nr 221, s. 3.
9) uttryckande ett motsträfvigt l. ironiskt medgifvande: för all del. Ett sterbhus har jag ut på söder: / Förmöget Borgarfolk, bevar’s! Bellman 5: 362 (c. 1775). Men kanske, godt folk, J torden / Fråga, om ej väntas får, / Att Förnuftet en gång rår? / Jo bevars! — men ej på jorden. Leopold 2: 237 (1801, 1815); jfr 10. Bevars väl! en så rask, så älskansvärd person, / Skall visst bli satt på hjertats thron, / Och dyrkad af sin fru .. som alla gubbar blifva! Dens. 1: 441 (1814). Man har fäst sig vid den något drastiska formen i dessa rader och bevars, sjukdom och död äro ej att skämta öfver. A. Quennerstedt i SDS 1905, nr 82, s. 4.
10) för att gifva eftertryck åt ngt af orden ja, jo, nej: för all del, (ja, jo, nej) män. Nej bevars! ah el. oh que non! Weste (1807). Du är väl nu bra sömnig, du, som vakat hela natten. Nej bevars! Du kan då aldrig lära dig att bli folk. Jo bevars! Dalin (1850). Anna. .. Gammal blef hon väl inte? Ingrid … Jo bevars, hon lefver än i dag. Lundqvist Vingåk. 65 (1877). ”Kan det gå för sig?” ”Ja bevars”. Benedictsson Folkl. 73 (1887).
Spalt B 2253 band 4, 1908