Publicerad 1908   Lämna synpunkter
BEVÄGELSE, r. l. f.; pl. -er.
Ordformer
(-veg- Lallerstedt Dygdel. 61 (1746). Se för öfr. BEVÄGA, v.1)
(†) vbalsbst. till BEVÄGA, v.1; jfr BEVÄGNING samt BEVEKELSE. — särsk. konkretare.
1) till BEVÄGA, v.1 3.
a) upprörd känsla, sinnesrörelse; upprördhet. Fr(åga). Hvad är thet som gör oss mäst skada i verlden? Sv(ar). Våra ägna affecter eller Sinnens bevegelser, ty om the få råda, så leda the oss til alt ondt. Lallerstedt Dygdel. 61 (1746).
b) öm l. kärleksfull känsla; kärlek. Gudh haffuer inplantat .. naturliga .. bevägelser emoot våra (närmaste) i hiertat. P. J. Gothus Tål. D 5 a (1601). The grymma Leyon, Wlffuar och Biörnar älska och haffua ena naturliga bewägelse til theras Vngar. Dens. Hunnius Hust. 215 (1606).
2) [jfr BEVEKELSE 3] lust, drift; begärelse. Hogsens onda bewägelser. P. J. Gothus Osiander Rel. art. 144 (1603). Hiertans onda tilmoodelser och bewägelser. Därs.
3) till BEVÄGA, v.1 4: föranledande, påverkan. Therifrå (dvs. från Västerås’ arfförening) hvarken gunst .. eller andre menniskors bevägelse, förslag eller påfund uthi någon motte oss afholle eller ifrå tränge skall. RA 1: 389 (1544).

 

Spalt B 2339 band 4, 1908

Webbansvarig